Frihetliga och liberaler säger sig båda sträva efter frihet. Men vad menar de? Finns det en skillnad mellan frihetlighet och liberalism? Kan det handla om vilken frihet man söker och vilka som ska vara fria? Göran Dahl undersöker begreppen på veckans Under ytan.
Frihetlighet – vad är det? Det beror på vem som säger det. Tidningen Syre är ”grön och frihetlig på ledarplats”. ”Grön” behöver knappast granskas. Men frihetlighet då?
Den nya kulturministern Parisa Liljestrand menar att frihetlighet är en grundbult i borgerlig kulturpolitik (SVT, 25 oktober 2022).
”Liberala” illiberaler
Frihetlighet låter liberalt. Har vi att göra med liberalism? Det är ingen lätt fråga. Speciellt inte när vi har ett borgerligt regeringsparti som bytt namn til Liberalerna. Lennart Fernström listar i en ledare i Syre med rubriken ’Liberalism’ 2022:
Slopad organisationsfrihet. Utvisning av ickedömda. Asylsökande ska tvingas betala processen själva. Slopad preskriptionstid för asylsökningar. Utvisning utifrån levnadssätt (vandelsprövning). Anmälningsplikt för asylsökanden. Anonyma vittnen och kronvittnen. Visitationszoner. Ökad hemlig preventiv avlyssning. Utökad kameraövervakning. Tiggeriförbud. Migrationen på en absolut lägsta tillåtna nivå i världen. Minskat mottagande av FN:s kvotflyktingar med 85 %. Familjeåterförening dras ner till ett minimum. Möjlighet att dra tillbaka medborgarskap. Kraftig återvandring. Enprocentsmålet avskaffas och biståndsbudgeten minskas kraftigt. Utredning av grundlagen. Klimatpolitik som omöjliggör Sveriges chanser att nå klimatmålen. Skattesubventioner på fossila drivmedel. Kraftigt minskad reduktionsplikt som ger 55 miljoner ton mer koldioxid utsläpp per år. Dubbla straff för gängkriminella. Godtycklig längd på straffet ”förvaringsdom”. Anmälningsplikt på kommun/myndigheter för papperslösa. Begränsning av den humanitära skyddsgrunden. Rätten till tolk och offentligt ombud under asylprocessen slopas. Flyktingar ska tvingas att uppehålla sig i transitcenter hela asylprocessen. Lojalitetsförklaring för att bli medborgare. Återkallande av uppehållstillstånd så fort asylskälet inte längre finns kvar. Förbud för kommuner att betala ut bistånd till behövande som inte har uppehållstillstånd. Obligatorisk språkscreening på BVC. Anmälningsplikt i skolan.
Ja, det är bara att instämma med Fernström – banden till den klassiska liberalismen är definitivt kapade till förmån för en auktoritär illiberalism. Och Jerker Jansson påpekar träffande i Syre den 21 mars 2021 att ”[p]artiet Liberalerna håller på med något som ligger så långt ifrån liberalism att de borde byta namn till Illiberalerna.”
Två slags liberalism
Liberalismen är den andra stora ideologin tillsammans med konservatismen. Deras historier är tätt sammanflätade.1789 är året för den franska revolutionen med dess upplysningstänkande (”Frihet, jämlikhet, broderskap!”) Liberalismen tar ställning för detta, förnuftets ideal och ett samhälle byggt på allas lika möjligheter. Detta medan konservatismen är emot det, man önskar en återgång till ”l’ancien régime”, den gamla regimen med dess hierarkier, privilegier och monarki.
Liberalismen blir vänster, medan konservatismen blir höger av den enkla anledningen att det anger deras platser i den nya republikens nationalförsamling. Här blir det viktigt att hålla isär ett par saker: dels kan man tala om två former av konservatism – dels en strukturkonservatism (att behålla status quo), dels en värdekonservatism (nation, familj, ordning, kyrka, monarki). Dels kan man skilja mellan en ekonomisk liberalism och en politisk liberalism. Den skotske upplysningsmannen Adam Smith (1723–1790) myntade begreppet ”den osynliga handen”, det vill säga marknaden, som skulle hållas fri från statliga ingrepp.
Men den ekonomiska liberalismen och den politiska liberalismen kan komma i konflikt med varandra: den fria marknadens osynliga hand kan hota friheten inom den politiska sfären.
Engelsmannen John Stuart Mill (1806–1873) tog emellertid tag i den så kallade sociala frågan, frågan om hur samhället kunde undgå att splittras av de påtagliga klasskillnaderna. I sitt mest kända verk On liberty (1859) skriver han att demokratifrågan nu har blivit akut, att ”massorna” måste få inflytande, eller i alla fall få bättre levnadsstandard för att förhindra uppror.
Socialism och frihet
1848 markerar året för dels det första arbetarupproret och dels av att Karl Marx och Friedrich Engels gav ut Det kommunistiska manifestet och vi börjar ana uppkomsten av nya vänsterideologier, kommunism/socialism (eller socialdemokrati) innan vi började få olika tolkningar av Marx, marxismer, och innan 1917 då vi i Europa såg uppkomsten av vänsterutbrytarpartier från de stora socialdemokratiska partierna, och innan den ryska revolutionen där kommunismen förklarades som det slutgiltiga målet för samhällsutvecklingen.
Många socialister, bland annat anarkisterna – främst Mikhail Bakunin (1814–1876) och Peter Kropotkin (1842–1921) framhöll att det hos Marx saknades en kritik av staten.
Isiah Berlin (1909–1997) är omöjlig att undvika när vi diskuterar frihet. I essän Two concepts of liberty, som ingår i Four essays on liberty från 1969, skiljer han mellan negativ och positiv frihet. Den förra större står för ”frihet från” det vi vill undvika, och den senare för ”frihet till” det vi vill uppnå.
Dessutom är det nog alltid så att det är lättare att ange vad man är emot – auktoritarism, disciplin som egenvärde, intolerans – än det man är för.
Frihetlighet innebär ofta en strävan efter positiv frihet, att möjligheter öppnas upp. Men den negativa friheten är också form av frihet, till exempel från att slippa bli tillsagd av en självutnämnd polis att det jag gör just nu är förbjudet!
Frihetlighet innebär oftast strävan efter att undvika för mycket av reflexivitet, eftertanke – att fundera för mycket på vilka konsekvenser de egna idéerna kan få. Det kan leda till handlingsförlamning, som i sin patologiska form brukar benämnas ”hyperreflexivitet”. Mera av spontanitet torde vara bättre.
Det är nog det jag uppskattar mest i Syre, allt som skrivs här är så klart i mitt tycke inte bra, det gäller väl alla tidningar, men en kritisk inställning kan främja att man frågar sig själv och andra vad man tycker i den och den frågan och det leder i bästa fall till ett medvetande om vilka grunder man står på.
Den frihetliga kärnan
En viktig fråga som jag ofta ställer mig är om vad som är viktigast att sträva efter – jämlikhet eller frihet? Det torde vara omöjligt att maxa båda två, i många frågor måste vi välja. Jämlikhet kan ha två olika betydelser – en liberal och en socialistisk dito. Lika möjligheter (USA-modellen, till exempel genom affirmative action, positiv diskriminering av afroamerikaner) eller lika livsomständigheter (inkomstfördelning, status, jämställdhet). Det förra är kärnan i den liberala varianten, det senare i den socialistiska.
Den så kallade gal–tan-skalan (se till exempel min artikel Gal–tan kompletterar höger–vänsterskalan i Syre den 9 mars 2017) är också relevant här. Kortfattat går den ut på att vi har en skala som inte löper jämsides med den klassiska vänster–högerskalan, en skala där Grön, Antiauktoritär och Liberal/Frihetlig står som motsats till Traditionell, Auktoritär och Nationalistisk.
Ja, det blev mycket om liberalism. Men vad är kärnan i frihetligheten? Det var liberalismen som gav oss idén och anarkismen spädde på den. Kanske uttrycks den bra i den amerikanska konstitutionen, där varje person erkänns friheten att ”make a fool of yourself”. Det kan vara välgörande när normalitet, sura miner, tystnad är normen.
Liberalismen gav oss idén om frihet, socialismen idén om jämlikhet. Mellan dessa poler finner vi frihetligheten.
