I höstas fick den politiska skalan gal–tan mycket uppmärksamhet. Den mäter sådant som den klassiska höger–vänster-skalan missar, som frihetlighet kontra auktoritarism och internationalism kontra nationalism. Det är parametrar som har funnits i politiken lika länge som höger och vänster, skriver Göran Dahl på veckans Under ytan.
En politisk skala, eller ett spektrum om man så vill, brukar användas för att beskriva en position i det politiska fältet. Man kan definiera ett politiskt spektrum som ”ett system för att klassificera olika politiska positioner på en eller flera geometriska axlar som symboliserar oberoende politiska dimensioner” (Wikipedia).
Hajpad skala
Det var en gång en höger och en vänster. Sedan blev det flera. Och skillnaderna mellan dem har man börjat visa på en ny skala.
I höstas talades och skrevs en hel del om den så kallade gal–tan-skalan. Det rör sig om en politisk axel, skala eller spektrum, och i centrum för hajpen stod statsvetaren, väljarforskaren och chefen för Som-institutet Henrik Oscarsson. Samma dag som han skrev på sin blogg om gal–tan-skalan (den 28 augusti) sände Aftonbladet TV ett inslag om just detta. Och under några veckor vimlade det av bloggar, ledare och andra texter. Alltså en kortvarig men intensiv hajp.
Gal–tan ska utläsas Green-Alternative-Libertarian – Traditional-Authoritarian-Nationalist. På svenska kan det översättas till ungefär grön-alternativ-frihetlig respektive traditionalist-auktoritär-nationalist. När begreppet först användes har jag inte lyckats att finna ut, men en kvalificerad gissning är att det har minst tio år på nacken. I flera statsvetenskapliga, främst amerikanska, texter förekommer resonemang och analyser som förebådar eller använder begreppet. Den ambitiöse läsaren kan själv googla på ordet.
Resonemangen går ut på att den klassiska vänster–höger-skalan (som brukar vara horisontell) inte längre förklarar lika mycket som tidigare. Därför kan man bygga en modell där gal–tan läggs in som en vertikal linje. Vi får på så sätt fyra boxar. På så sätt kan man bättre begripa politiska förflyttningar, åsikter och strategier. Till exempel kan en vänsterposition ha en auktoritär och/eller nationalistisk inriktning och en högerposition kan på motsvarande sätt ha frihetliga och kosmopolitiska komponenter. I alla fall på pappret. Tidigare försök att lansera alternativa skalor – den gröna och den feministiska – är inkorporerade i den nya vertikala skalan.
Franska revolutionen
Gal–tan-värderingarna är klart relaterade till fenomen som globalisering, terrorism och flyktingkrisen. Men parametrarna på skalan är inte nya. De har föregångare och rötter sedan lång tid tillbaka. Så låt oss börja från början.
”Vänster” och ”höger” uppstod efter den franska revolutionen 1789 i och med inrättandet av ett beslutande parlament, den franska nationalförsamlingen. Beteckningarna stod för var de olika delegaterna hade sina platser i församlingen. De som satt till vänster försvarade revolutionen och upplysningstänkandet medan de till höger ville återupprätta den gamla ordningen – l’ancien régime – med dess monarki, privilegier och en stark kyrka som höll samman landet. Frihet, mänskliga rättigheter med mera (frihet, jämlikhet, broderskap) stod mot historiskt arv och tradition, ordning och hierarkier. Vänstern var den framväxande borgarklassens politiska uttryck, till exempel var frihandel en del av friheten. I stället för kyrkans Gud satte man historiens förnuft, mot feodalismens ofrihet satte man kapitalismens frihet. På motsvarande sätt fanns två dominerande partier i Storbritannien: The Party of progress och The Party of order. Upplysning och universalism stod (och gör det än) mot motupplysningens partikularism och relativism.
Men runt mitten av 1800-talet händer något som kan symboliseras med Karl Marx och Friedrich Engels lilla skrift Det kommunistiska partiets manifest, utgiven 1848. Här formuleras i skrift för första gången den socialistiska ideologin. Utgivningen reflekterar arbetarrörelsens framväxande, en rörelse som gav en röst åt den nya klass av egendomslösa som blott ägde en vara att sälja på marknaden – sin arbetskraft. Medan liberalerna såg arbetarnas frihet att sälja sin arbetskraft såg Marx och de andra socialisterna ett förtryck: när anställningen var ett faktum hade arbetskraftsköparna total makt inne på fabrikerna. Socialismen verkade genom fackföreningarna (som länge var förbjudna) för bättre löner och arbetsvillkor samt kortare arbetstid och, genom sina partier, för ett nytt produktionssystem där fabrikerna ägdes av folket i stället för av ett fåtal. Med detta uppstod en ny vänster – socialismen – och en ny höger – liberalerna. Motsättningen stod nu mellan arbetare och kapitalägare. Den gamla högern (de konservativa) kom mer och mer att acceptera det nya ekonomiska systemet och bli ett slags reformkonservatism eller liberalkonservatism. Men stora delar av högern stod för fortsatt reaktionära ståndpunkter. Socialismen var ett symptom på vad som brukar kallas den sociala frågan – arbetarnas fattigdom och usla levnadsvillkor, och denna fråga hotade den nya ordningen (kapitalismen). Därför kan vi under 1800-talets andra hälft se framväxten av socialliberalism och socialkonservatism. Järnkanslern Bismarcks socialpolitiska reformer i det Tyska riket är ett bra och känt exempel på detta: socialpolitik utan demokrati.
Två politiska axlar
Efter första världskriget ser vi, under hotet om kommunistiska revolutioner, ett exempel på en allians mellan den gamla (liberalerna) och den nya (socialisterna/socialdemokraterna) vänstern i införandet av lika och allmän rösträtt för alla myndiga medborgare.
Redan på 1800-talet uppstår alltså två politiska axlar:
1) vänster–höger – socialister mot liberaler och konservativa
2) universalism (socialister och liberaler) mot partikularism (de konservativa), det förras tro på förnuft, framsteg, kosmopolitism och frigörelse står mot nationen och det egna folket i dess etniska betydelse.
Det hävdas ofta att den första skalan är på väg att dö ut. För det talar centrismen, ett slags samling i ”mitten” där partierna slåss om medelklassens väljare. Kända exempel är Bill Clinton och Tony Blairs New Labour. Mot centrismen kan vi ställa den uppfattning som den italienske filosofen Norberto Bobbio, som såg sig själv som en liberal socialist, framför i boken Vänster och höger (svensk översättning 1998) att vänstern kämpar för ”jämlikhet” och högern för ”frihet”. Med ”jämlikhet” avses inkomstutjämning genom till exempel progressiva skatter och omfördelning, med ”frihet” avses rätten att behålla större delen av sina inkomster. Därmed står det klart att de utesluter varandra, man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Bobbio menar att vi bör renodla motsättningen för att förstärka den politiska debatten, som annars tenderar att försvinna.
Så funkar det
Min poäng blir helt enkelt att gal–tan inte representerar något radikalt nytt. Låt mig avsluta med två exempel på hur en fyrfältsmodell (alltså en modell med en horisontell skala och en vertikal dito) kan konstrueras.
Ett sätt är att göra den så kallade F-skalan till den vertikala axeln. F-skalan är en psykologisk skala där ”F” står fascism och en auktoritär hållning. Den konstruerades av Theodor W Adorno (och några medarbetare) i slutet av 1940-talet och presenterades i boken The Authoritarian personality, 1950. Man ville se hur pass auktoritära olika individer var genom att mäta bruket av stereotyper, vidskeplighet, inställningen till våld, sexism med mera.Även om dess giltighet är omstridd talar två saker för att den säger något viktigt:
”1900-talshistorien visar flera exempel på politiska resenärer som gått från auktoritär vänster till auktoritär höger. Exemplen på resor i andra riktningen är dock mycket få.”
• som Freud skrev skapar oftast barndomstrauman och auktoritär uppfostran auktoritära individer
• det finns starka likheter mellan till exempel stalinism och fascism (auktoritära stater, ledarkult med mera) och en auktoritär person kan tämligen lätt förflytta sig från den förra till den senare. 1900-talshistorien visar flera exempel på politiska resenärer som gått från auktoritär vänster till auktoritär höger. Exemplen på resor i andra riktningen är dock mycket få.
Gamla rötter
Jag har för övrigt gjort en egen modell, först publicerad i den danska tidningen Information 14 och 21 juli 2001. Horisontellt löper vänster–höger, i Bobbios tappning, vertikalt löper partikularism–universalism. Uppe i den vänstra övre boxen hamnar stalinism och nationalbolsjevism, i den övre högra högerpopulism.
Det sista dock med en reservation: precis som fascism och nazism kan den ha vänsterinslag (ett aktuellt exempel är Front national). Men alla tre tenderar att gå åt höger – jämför Sverigedemokraternas senaste svängningar, Mussolinis accepterande av kyrkan och monarkin, Hitlers likvidering av vänsternazismen och de facto-uppgörelserna med det tyska storkapitalet. I den nedre vänstra boxen finns vänsterliberaler, vänstergröna och vänstersocialister; slutligen i den nedre högra boxen finns nyliberalismen. Som sagt: det som gal–tan beskriver är inte speciellt nytt.
Göran Dahl är sociolog och författare och forskar om politisk och ekonomisk historia, extremism, nationalism, med mera. Han
arbetar nu på en bok om den europeiska radikalhögern efter 2000.
