När explosionen kom gick det fort. Två snabba smällar i tät följd. Ingen visste vad som hände. Väggar rasar över människor, fönster blåste in. Människor flög rätt upp i luften. Några lyckades kravla sig ur sina hem med glassplitter och blod över hela sina kroppar. De 10 brandmän som fick larmet – och grönt ljus för att åka på den ”ofarliga” utryckningen – dog direkt när de nådde fram.

På sociala medier spreds den ena fruktansvärda filmen efter den andra. Sjukhusen var överfulla, många av sjukhusen var också svårt skadade av explosionen.

Föräldrar förlorade sina barn.

Människor som satt i bilar nära explosionen med uppvevade fönster dog. De med öppna fönster klarade sig bättre.

Jag, som själv bott och vistats i Beirut under flera år tid, fick snabbt kontakt med vänner på Whatsapp. Människor var förtvivlade.

Adrian Peppe berättade då för Syre att han suttit tillsammans med en vän på balkongen till sin lägenhet i Mar Mikhael när explosionen kom.

– Jag gick in i lägenheten och kastades mot golvet av tryckvågen. Fönster och dörrar trycktes ut och jag tog en handduk – fråga mig inte varför – och rusade ut på gatan, säger han.

– Människor var hysteriska, skadade från saker som fallit från husen, det var helt galet. Herregud, vilket tillfälle att slå ner Libanon. Vi var illa ute redan innan, berättade han.

Nådastöt för ett redan hårt prövat land

Under hösten 2019 protesterade människor över hela landet mot det korrupta vanstyre som präglat Libanon sedan inbördeskriget. Regeringen avgick, men den nya konstellationer av regeringen hade samma kopplingar till den forna makten, som i stort består av de krigsherrar som härjade under inbördeskriget, och som sedan dess berikat sig under regeringens täckmantel.

Under coronapandemin stängde regeringen ned landet i hårda lockdowns. Etablerade företag gick omkull, människor förlorade sina jobb. Hunger och rädsla accelererade. Desperata människor tände eld på sig själva för att de inte haft råd att betala sina barns skolavgifter. 50 procent lever i dag under fattigdomsstrecket, enligt Världsbanken.

Dagen efter explosionen strömmade libaneser ner till de drabbade kvarteren för att hjälpa människor som skadats och förlorat anhöriga och hem. Unga flickor, småbarn, gamla tanter, hbtq-personer, affärsmän, sopade gator och delade ut vatten. Restauranger lagade mat. Hälsovårdskunniga lade om sår. Snickare reparerade det som gick.

Alla hjälpte till – utom de ansvariga myndigheterna. Regeringen gjorde inte någonting. Människor har berättat att armén tittade på när befolkningen sopade gatorna rena från glassplitter.

Livsfarliga hus, skyskrapor där plåtbitar dinglade i luften,  spärrades av – av privatpersoner.

– Det är en strategi från ansvariga att ingenting göra, så vi ska vara upptagna med allt annat. Så är det också nu, vi ska fixa vatten, el, mat, köa för bensin säger Ahmad Mroueh, chef för Maan, en frivilligorganisation som arbetar med att utkräva rättvisa, bland annat för offren som skadats.

Ingen ska bli bortglömd nu – så som under kriget

Hans projekt Beirut607.org, namngivet efter tidpunkten för explosionen, har i en databank, webbsida och i en bok sammanställt alla som dödades. Här finns bilder och beskrivningar om vilka de var, var de kom ifrån och drömmar de bar på.

– Vi vill inte att de döda blir några siffror vilket hände de som dog under inbördeskriget. Tusentals försvann då som ännu inte identifierats eller fått namn. Vi har identifierat 215 personer i boken, några har inte velat vara med och för dem har vi lämnat en vit ruta. Men det finns troligen fler döda. Vi har sett oidentifierade kroppar, personer ingen frågat efter, säger han.

Libanon är det land som har flest flyktingar per capita i världen, enligt FN. De flesta är syrier, men här finns också många palestinier från Israels bildande 1948 och senare, samt flyktingar från Irak, Etiopien och Sudan. Landet har också många gästarbetare, inte minst hembiträden från Filippinerna, Etiopien, Syd-och Sydostasien, samt andra länder i Afrika. Human rights watch uppskattar dem till 250 000.

Det finns också många migranter som går under radarn. Jag har själv träffat en stor syrisk familj som bodde bakom ett garage i ett litet kallt och dragit rum, och som inte var registrerade alls. Barnen gick inte i skolan och flickorna, 13, och 14 år skulle snart giftas bort.

Stor ilska mot ansvarsfrihet och att de skyldiga går fria

Ilskan är stor mot den korrupta eliten som samtidigt berikade sig själva utan att bry sig om att landets kustlinje privatiserats, att vatten och skogar förgiftas och dränkts i plast, eftersom alla reningsprojekt slutat med att pengarna hamnat i någons ficka istället för i en framtida reningsanläggning. Mot eliten som inte brytt som att rädda gamla historiska hus och istället byggt lyxbostäder som sedan gapar tomma, outhyrda.

Libanon, med sitt driftiga folk, skulle kunna vara ett turistparadis med solenergi, ekologiskt vin, skidåkning, bad och rikligt med vatten. Ändå pumpar generatorerna på med dieselolja så att ett gult lock ligger över staden och förgiftar luften.

De hårda nedstängningarna efter pandemin kastade ännu fler ner i fattigdom.

Regeringen har stoppat uttag från privatpersoners bankonton. Människor som sparat för sin pension eller barnens framtida skolavgifter har fått se sina pengar gå upp i rök. Sedan 1997 hade den libanesiska liran varit bunden vid en specifik kurs till dollarn. Nu devalverades valutan, inflationen galopperade. 2019 motsvarade en dollar 1 500 i dag får du betala 18 700 lira.

Samtidigt har den libanesiska riksbankschefen Riad Salameh anklagats för att ha smugglat ut miljoner dollar som han ska ha placerat i lyxfastigheter, vilket han förnekar. Anklagelserna utreds nu av franska och schweiziska ekobrottsåklagare.

Riksbankschefen beskrivs ha byggt upp en maffialiknande side-line inom själva banken som berikat honom själv och hans närstående.

”“Han är inte längre chef för centralbanken. Han är maffians revisor”, säger Jamil al-Sayyed, parlamentsledamot och före detta chef för Libanons säkerhetstjänst, till New York Times.

Det är just som maffialedare som många beskriver regeringen och den uppdelning av landet som skett efter det blodiga inbördeskriget. Libanon är till konstitutionen en sekulär stat som består av 18 religioner. Konstitutionen delar makten mellan dess olika ledare, presidenten ska vara kristen, premiärministern sunnimuslim och parlamentets talman, shiamuslim. Efter kriget har dessa sektorer förstärkts som klaner, och dess ledare kunna berika sig själva.

Explosionen gjort inte saken bättre

Den 4 augusti 2021 har det gått ett år sedan explosionen. Då exploderade 552 ton ammoniumnitrat som förvarades i hangar 12, alldeles in till bostadskvarter, i världens största ickenuklära bomb. FBI har nu konstaterat i en rapport att det inte rörde sig om 2 750 ton, vilket det först rapporterades om, och vilket skulle ödelagt staden om det varit så mycket.

Sammanlagt dödade mer än 200 personer, 7 000 skadades, 77 000 lägenheter skadades och 300 000 personer blev hemlösa, konstateras i en ny rapport av Human rights watch They killed us from inside.

Rapporten slår fast det som länge varit känt: att politiker på den högsta nivå i Libanon, liksom ansvariga för hamnen, armén och säkerhetspolisen kände till att livsfarligt explosivt material förvarades i hamnen. Men ingen agerade för att få bort materialet – trots att alla visste det kunde döda invånare och förstöra staden.

Human rights watch har gått igenom otaliga dokument och korrespondenser och beskriver de ansvarigas likgiltighet inför att undersöka faran med de explosiva medlen mitt i hamnen, bara ett stenkast från skolor och partykvarter.

”Vi vet nu att de högst ansvariga politikerna, från president till premiärministern till armén, kände till ammoniumnitratet”, säger Paul Naggear, vars treåriga dotter Alexandra dog i explosionen, i rapporten.

Rapporten fastställer att en utbredd korruption ägt rum i hamnen, vilket gjorde att det högexplosiva materialet kunnat förvaras utan att säkerhetsåtgärder vidtagits.

Ammoniumnitratet kom från det ryska fartyget Rhosus, som seglade under moldavisk flagg och vars last beslagtogs 2013 när de inte kunde betala avgifter. Skeppet sägs ha varit på väg till Moçambique, men Human rights watch ifrågasätter om inte lasten kan ha varit ämnad att gå till Beirut trots allt.

Vart de övriga tonnen ammoniumnitrat tagit vägen är inte fastställt. Men flera teorier florerar, många tror att det sålts vidare till Syrien. En teori som den mördade förläggaren och dokumentärfilmaren Lokman Slim, känd kritiker av den shiamuslimska Hizbollahmilisen trodde på. Han hävdade att ammoniumnitratet från Rhosus använts av den syriska regimen för att göra bomber.

Demonstranter möttes med våld efter explosionen

Sandra Melcheim som driver hbtq-klubben Egobeirut är en av dem som var ute och protesterade 2019 några dagar efter explosionen. Den 8 augusti hade demonstranter hängt upp symboliska galgar med silhuetter av papp av de hatade politikerna.

– Regeringen hade just smällt en bomb över oss som suttit i hamnen i sex år, och nu när vi var ute och protesterade, mot det det som hänt, så sköt de mot oss. De attackerade människorna som städat upp gatorna. Sköt tårgas på oss!, säger Sandra Melcheim och skakar på huvudet.

Enligt Human rights watch besköts demonstranter med tårgas och skarp ammunition, vilket förnekas av ansvariga.

Spänningen är nu stor i landet. Ilskan och desperationen för vanliga människor är enorm. Politikerna ser till att folk har fullt sjå med att köa för bensin eller vatten, för att avleda uppmärksamheten från det brott som Human rights watch anser det har begått.

Den nuvarande domaren Tarek Bitar har begärt att immuniteten ska hävas för flera ministrar och parlamentariker, vilket inte tidigare varit möjligt. Bitar ämnar anklaga dem för mord med sannolikt uppsåt, och kriminell oaktsamhet. Beirut och Tripolis advokatsamfund vlll också släppa immuniteten.

Human rights watch uppmanar till sanktioner mot misstänkta individer och kräver tillsammans med flera människorättsorganisationer att länder stötta en oberoende utredning av det som skett, lett av FN:s råd för mänskliga rättigheter.

EU ska nu ta fram ett ramverk för möjligheten att införa sanktioner mot individer som hindrar rättvisans gång i Libanon.

På Twitter flödar nu minnesorden och ihågkomsterna.

Sarah Copeland, som arbetar för FN i landet,  minns sin tvåårige son Isaac. Hon skriver att hon, som många andra, nu fokuserar på kampen för rättvisa.

Läs mer: Allt färre har råd med mat i krisande Libanon
Läs mer: Libanon ett år efter protesterna. ”Vi är som ett störtande plan”
Läs mer: Odlingstrend i Libanon efter alla kriser: ”Vi har vaknat upp”
Läs mer: Palestinier behöver också stöd efter explosionen
Läs mer: Armén får ökad makt