Zoom

Odlingstrend i Libanon efter alla kriser: ”Vi har vaknat upp”

Yasmina Zaher binder blommor odlade på marken som hon tagit över tillsammans med sin partner.

Libanon drabbades hårt 2020. Den största icke-nukelära explosionen som drabbat en stad slog ned ett redan hårt prövat folk. Men redan innan dess var landet nere på botten. En djup ekonomisk kris och coronapandemin, hade gjort många desperata. Nu växer intresset för självförsörjning och att odla sin egen mat.

– Det bästa är att skörda det du odlat själv, att äta det och hålla det i dina egna händer.

Yasmina Zaher står på sluttningarna i Baanoub, en dalgång i bergen en halvtimma från kusten i södra Libanon. Runt henne växer låga olivträd med tjocka stammar och knotiga grenar. De är några av de äldsta olivträden i världen, planterade någon gång under romartiden. Under många hundra år var de i lokala munkars ägo, innan de togs över av Yasmina och hennes man, Jean-Pierre Zaher. Nu växer olika grönsaker, frukter och blommor mitt bland träden.

– Det tog oss tio år att bli riktiga odlare. Tio år att förstå vad marken och grödorna behöver, hur vi ska planera för kommande år, säger Jean-Pierre Zaher.

Yasmina Zahers kollega går bland odlingsraderna i Baanoub
Yasmina Zahers kollega går bland odlingsraderna i Baanoub. Foto:Jenny Gustafsson

Paret, en arkitekt och en före detta reklamproducent, är några av de allra första i en våg som dragit över Libanon, inriktad på självförsörjning och odling.

Här föddes det moderna jordbruket

Libanon, längst in vid medelhavets östra kant, har alltid varit en utmärkt plats för odling. Nästan vad som helst kan växa här, från körsbär och avokado till vete, rotfrukter och oräkneliga sorters grönsaker och örter. Faktum är att det var här, i den historiska ”bördiga halvmånen”, som det moderna jordbruket föddes.

Men idag är det ingen som tar mat för givet. Redan innan explosionen den 4 augusti, då mer än 190  personer dödades och minst 6000 skadades i Beirut, var Libanon djupt nere i en smärtsam ekonomisk kris, efter att ett ohållbart spel med räntor och valutakurser fallerat. Den libanesiska liran har förlorat 70 procent av sitt värde och priser på mat och annat har höjts flera gånger om. Vanliga människors köpkraft har helt suddats ut.

Innan sommaren sa socialministern Ramzi Musharrafieh att 75 procent av befolkningen väntas behöva ekonomiskt stöd. Enligt Rädda Barnen var det i slutet på juli en halv miljon barn i huvudstaden Beirut som inte får tillräckligt med mat att äta.
I allt detta har många tagit till odling som en lösning.

Coronapandemin och Libanons ekonomiska kris har fått många landet över att börja odla
Coronapandemin och Libanons ekonomiska kris har fått många landet över att börja odla. Foto:Jenny Gustafsson

– Plötsligt är det massor av människor som odlar på sina balkonger och bakgårdar. Det är väldigt hoppfullt, säger permakulturexperten Corinne Jabbour.

Hon utbildar inom hållbarhet och har börjat odla tillsammans med vänner sedan kriserna startade.

Förändringen har skett runtom i hela landet. Matbanker ger ut gratis frön och sticklingar, odlingskollektiv lär ut miljövänliga tekniker. Familjer, grupper av vänner – i vissa fall hela landsbygdssamhällen – går samman och börjar odla. Flera kommuner erbjuder hjälp att bruka mark som tidigare varit bortglömd.

– Vi har fått frön och sticklingar, de skickade till och med några personer för att visa hur man planterar. Min mamma har aldrig odlat innan, hon blev förvånad över smaken och hur snabbt det växer, säger Beirut-bon Ghadir Hamadi som under coronakrisen bott i familjens by i södra Libanon.

Trångbodda stadsdelar

Under de månader som landet var under lockdown gjorde många samma sak. Tog tillflykt till familj och släkt på landsbygden. Men långt ifrån alla har hus på landet. 90 procent av libaneserna är stadsbor, och nästan alla bor i lägenhet utan trädgård.

I Burj el Barajneh, ett av Beiruts palestinska flyktingläger och bland de mest trångbodda delarna av huvudstaden, har invånarna börjat odla grönsaker på taken. I en annan del av staden, med utsikt över taknockar och bergen borta i horisonten, gör Souad Abdallah samma sak.

Vi odlar på ett sätt som passar i stan, vi använder kompostjord och anpassar oss till stadsmiljön, säger Souad Abdallah
Vi odlar på ett sätt som passar i stan, vi använder kompostjord och anpassar oss till stadsmiljön, säger Souad Abdallah. Foto: Jenny Gustafsson  

– Det började under revolutionen, säger hon, och syftar på de demonstrationer mot korruption som drog över hela landet under hösten och vintern.

– Jag kände att jag måste göra något konstruktivt mitt i alltsammans. Något för att bygga för framtiden.

Det är sen söndagseftermiddag och hon går omkring bland växterna som letar sig upp ur krukor och träpallar på det öppna taket. Små tomater håller på att skifta från grönt till rött; sallad växer sida vid sida med ätbara blommor och libanesernas favoritörter mynta och koriander.

Längre bort på taket håller odlingskollegorna Hadi Deaibes och Dahna Abou Rahme på att snickra ihop en planteringslåda i trä. I huset mitt emot, på andra sidan den smala stadsgatan, har grannarna på den översta våningen kommit ut för att betrakta allt från sina balkonger.

Souad Abdallah och hennes odlingspartners, Hadi Deaibes och Dahna Abou Rahme, på taket där de planterar grönsaker
Souad Abdallah och hennes odlingspartners, Hadi Deaibes och Dahna Abou Rahme, på taket där de planterar grönsaker. Foto: Jenny Gustafsson

– Idén är att inspirera andra att göra saker tillsammans. Social hållbarhet är det första målet, mat och odling det andra, säger Souad Abdallah.

Rami Zurayk, professor i ekosystem och en tongivande röst för ett mer rättvist globalt matsystem, menar att Libanons kris tydliggör saker som länge varit fel.

– Vi har vaknat upp och inser att saker vi trodde vi hade plötsligt inte finns. Pengarna vi hade på banken är borta. I sådana tider är det befriande att gå tillbaka till rötterna – att plantera, odla, skörda, säger han.

Inget stöd till jordbruket

Men småskalig odling är ingen egentlig lösning på stora systematiska problem som fattigdom och en orättvis livsmedelsfördelning.
– Att någon planterar örter på taket gör inte någon skillnad för människor som saknar näringsrik mat. Vi måste ändra hela den globala fördelningen av resurser, se mat som en mänsklig rättighet, säger Rami Zurayk.

Lådor med nyplockad zucchini på grossmarknaden i Tripoli
Lådor med nyplockad zucchini på grossmarknaden i Tripoli. Foto:Jenny Gustafsson

Libanon är i allra högsta grad beroende av globala matutbyten. Trots sin bördiga jord importeras mellan 60 och 80 procent av all mat som konsumeras i landet (att jämföra med Sveriges 50 procent). Mejeriprodukter, kött, stapelvaror som ris och vete – allt kommer utifrån. Man är bara självförsörjande på frukt, och skulle med näppe kunna bli det på grönsaker.

Något annat är svårt. Libanon är ett av världens allra mest tätbefolkade länder, tvåa på listan efter Bangladesh (om ministater som Singapore, Bahrain och Monaco räknas bort). Det finns helt enkelt inte tillräckligt med mark att odla mat till alla.

Libanons odlare har dessutom länge fått klara sig själva. Staten har aldrig funnits där, varken för jordbruket eller industrin. Idén har varit minimal statlig inblandning till förmån för privata aktörer, inklusive den omfattande banksektor som nu har kraschat.

Libanon, som ligger mitt i den historiska “bördiga halvmånen”, har fin odlingsjord
Libanon, som ligger mitt i den historiska “bördiga halvmånen”, har fin odlingsjord. Men landets jordbrukare har alltid varit utan stöd. Foto Jenny Gustafsson

– Jordbrukare har aldrig fått något stöd. Och nu säger de ”gå och odla er egen mat”. Vi behöver inte fler bönder, vi behöver kampanjer som ”lär känna din lokala bonde” för att stötta de som redan finns, säger permakulturodlaren Michel Maasri från norra Libanon.

Coronakrisen har om möjligt gjort läget ännu värre. Inte bara för Libanon – FN:s livsmedelsprogram WFP befarar att andelen hungrande världen över kan nära på fördubblas, från 150 till 270 miljoner. Pandemin har drabbat världens jordbruk hårt: säsongsarbetare har fastnat bakom stängda gränser, skördar har gått förlorade. Här har dock Libanon drabbats mindre. Landet är hem åt fler flyktingar per capita än något annat i världen, och det är främst syrier på flykt som arbetar på de libanesiska åkrarna.

"Pengarna här är värda noll nu"

Några av de som krisen slagit allra hårdast mot är Libanons hundratusentals migrantarbetare. MD Kamal Mia, en man i trettioårsåldern från Bangladesh, säljer grönsaker som används i många asiatiska kök: den taggiga bittergurkan karela, rosa litchifrukter, squashens storväxta kusin lao. Alla odlas på åkermark utanför Beirut av en grupp män och kvinnor från Bangladesh.

MD Kamal Mia och Srisu Basha packar nyskördade karela och andra asiatiska grönsaker
MD Kamal Mia och Srisu Basha packar nyskördade karela och andra asiatiska grönsaker. Foto:Jenny Gustafsson

– Vi köper frön från Bangladesh och planterar dem här. Varje helg säljer jag 30-40 kilo okra och 50-60 kilo karela. Det är många som älskar dem – lankeser, etiopier, indier, bangladeshier, säger han.

Under sina tre år i Libanon har MD Kamal Mia skickat 400-500 dollar varje månad till sin fru och två döttrar i skolåldern där hemma.

– Men de senaste fem månaderna har jag inte skickat något. Pengarna här är värda noll nu, ingenting, säger han.

Ingen vet hur saker kommer utvecklas framöver, om valutan kommer gå tillbaka till ens närheten av den förra nivån och om priserna kommer sjunka. Men de flesta är överens om att det kommer bli sämre innan det blir bättre.

Yasmina och Jean-Pierre Zaher har tillbringat mer tid än någonsin bland odlingarna i Baanoub i år. De har haft färre leveranser – restauranger har varit stängda under våren, Beiruts ekologiska marknader likaså. Men de har byggt ett uterum på taket, gjort iordning en badplats vid floden i dalens botten. Och odlat bland de uråldriga olivträden som växer huller om buller.

Dåtidens odlare planterade inte i raka rader.

– Vår generation följer inte raka linjer heller, inte som tidigare generationer gjorde. För oss är det helt normalt att lämna allt och börja odla mitt i livet, säger Yasmina Zaher.

Explosionen i Beirut<br>

Strax efter klockan 18 lokal tid den 4 augusti exploderade 2750 ton ammoniumnitrat som låg förvarat i Beiruts hamn, mitt inne i den libanesiska huvudstaden. Explosionen var en av de allra värsta som skett i en stad någonsin.
Ammonuimnitratet, samma ämne som Anders Behring Breivik använde för att bygga en bomb av i samband med Utöya-massakern 2011, hade legat i Beiruts hamn i sex år utan att ha förts till ett säkert ställe.
Minst 170 personer dödades (bland dem syrier, filipiner, bangladeshier och egyptier, förutom libaneser) och mer än 6000 personer skadades. 300 000 förlorade sina hem i explosionen och enligt FNs barnfond UNICEF är runt 80 000 barn nu utan hem.
Explosionen totalförstörde det mesta av hamnen, bland annat en silo med 85 procent av Libanons veteförråd.
Volontärer och vanliga Beirut-bor ledde mycket av uppstädningen och krisarbetet omedelbart efter smällen. Många anklagar den politiska eliten för att genom korruption och försummelse ha orsakat explosionen.