Det som händer i Afghanistan nu har varit på väg att hända länge – men hur kunde landet falla ihop till ett kaos så fort? Och vad kan vi göra? På veckans Under ytan reder Lotta Hedström ut historien bakom, och skissar upp hur en engagerad omvärld kan bidra till en fredligare och mer demokratisk utveckling i Afghanistan.
Engagemanget för Afghanistan bland svenskar är mycket stort. Efter tjugo år, först som engagerad riksdagsledamot, med otaliga debatter och ett antal skrivna artiklar genom åren bakom mig, tror jag mig veta en del om landet. Som styrelsemedlem och ordförande i Svenska Afghanistankommittén, Sak, med fem resor dit samt ett nästanbesök i november 2001 när USA just gick in. (Av säkerhetsskäl fick jag inte komma dit in, utan gick till olika flyktingläger för afghaner i Pakistan vid gränsen.)
Framför allt ser jag skeendena genom ögonen på den afghanpojke vi blev extraföräldrar till 2015.
Men just nu fattar jag ingenting! Inte hur sammanbrottet kunde gå så fort. Inte vad som troligast kommer att ske rent maktmässigt. Inte vad stormakterna och det så kallade världssamfundet bör göra och inte vad lilla Sverige bör göra. Knappt vad man som engagerad Afghanistanvän kan göra …
Ingen visste vad kriget gick ut på
Summeringen i dagsläget är att alltsedan USA och hela västalliansen först eklaterade sitt stora trupptillbakadragande 2014, förstod man att talibanerna ställde sig väntande i buskarna. ”Ni har klockorna – men vi har tiden!” sa de.
Alla bävade för sex år sedan för vad som skulle komma att hända. Och mycket riktigt, våldet eskalerade precis som befarat. Den nationella armén, ANA, som tränats och utrustats av väst för att stå emot talibanerna, var korrupt och omotiverad.
För vems skull skulle man egentligen strida? För en genomkorrupt centralregering som ingen hade förtroende för, eller eljest för vilka högre mål då? Ingen hade ändå på länge fattat vad kriget egentligen gick ut på.
USA:s roll är och förblir den stora problemfaktorn; de utbildade och utrustade talibanerna från början i Pakistan. De närde en orm vid sin barm, vilken de sedan skulle komma att bekämpa.
Efter 9/11-attacken i New York intervenerade/invaderade/attackerade de i oktober 2001 med motivet att ”röka ut Usama bin Laden”. Vilket Obama, som USA:s överbefälhavare, lyckades med först 2011, men i grannlandet.
Så varför blev ”foreign troops”, från 41 länder som flest, kvar så länge? Att agendan ”bygga demokrati” och ”hjälpa kvinnorna” bara var kosmetiskt snack vet alla. Sådant sker aldrig på det viset, aldrig någonsin utifrån utomståendes agenda och framför allt aldrig med våld. Och vad svensk militär, som lät sig dras in under amerikanskt befäl och bytte agenda från och med 2003, hade där att göra, vet ingen riktigt heller.
Det visade sig i efterhand också dokumenterat ha varit helt verkningslöst*. De soldater jag talade med på den svenska campen i Mazar-e-Sharif hade inte klart för sig för vem eller för vad syfte de egentligen var på plats, utan hänvisade till och hoppades på att svenska politiker visste varför de egentligen var sända dit ner … (Fast det gjorde de inte heller, mer än att de ville vara lojala med USA/Nato.)
Både våra svenska biståndsmedel och världssamfundets officiella biståndsbudgetar har dessutom vida understigit vad Sverige och världen ”satsat” på militär närvaro, vapen, logistik och personal i Afghanistan. Så Den Stora Frågan förblev obesvarad: Vad krigade man om? Egentligen?
Centralmakt – en illusion
Afghanistan är en etnisk mosaik och ett ytterst bergigt land. Uppbyggnad av en eventuellt, på sikt, demokratisk centralmakt, som kunnat nå ut och verka legitimt i varje by, har förblivit en illusion.
Majoritetsförtryck av diverse minoriteter, främst sunnimuslimers/pashtuners/talibaners förtryck mot shiamusimer/hazarer, har varit en framträdande och daglig, ofta dödlig, realitet i årtionden.
En perfekt brasa av klasskillnader och etnicitet att hälla fotogen på, för varje yttre kraft som behövt en lämplig konfliktorsak. Skäl för det har inte heller saknats:
• Grannländerna Indien, Pakistan och Kina har alla sina egna olika agendor som spelar in.
• USA med flera ville prova ut nya fräcka vapensystem i buskarna, samt hämnas för 9/11.
• Den kriminella opiumhandeln i landet är enorm och inbegriper producenter, distributörer och konsumenterna i väst. Stora pengar är investerade och alla är ytterst beroende av hanteringen som berör alla samhällsnivåer. En ekonomisk ryggrad utanför den officiella statistikens räckvidd, som hyser aktörer som mår bäst i skymundan i en stat utan lag och ordning, där den inte bokförs och sällan omnämns.
Vidare spelar sådant som viktiga oljeledningar som planerats, debatterats och stridits om i årtionden från Kazakstans oljefyndigheter norröver, ner till Karachis oceanhamn i söder en storpolitisk roll. Energiförsörjning är alltid strategiskt.
Tar fram sina dödslistor
Återigen blev Afghanistan reducerat till en yta för andras intressen, yttre intressen, främmande intressen. Ett evigt slagfält alltsedan Sidenvägen på 1600-talet, ”the great game” på 1800-talet, via Sovjets ockupation på 80-talet, till inbördeskriget och förra talibanövertagandet 1996.
Dessa komplexa yttre faktorer och aktörer är fortfarande relevanta i förståelsen av vad som nu sker. Men talibanerna är återigen ett enormt internt hot, vare sig det är ”criminal talibans”, alltså pang-pang-pojkar utan ideologi eller religion, ”traditional local talibans”, det vill säga små byamullor som agerar hemmavid enligt patriarkalisk sharia, eller ”international talibans”, som följer en terroristisk storkalifatsagenda.
I dag är de absolut lika farliga som 1996–2001, om än mycket bättre drillade, mer erkända och mediatränade än då. Första dagen efter övertagandet av Kabul, den 15 augusti i år, gick de ut och målade över alla affischer i stan där kvinnors ansikten syntes utan hijab. De kvinnor, människorättskämpar, akademiker, journalister, modernister, internationalister eller hazarer som nu åter fruktar för sina liv och flyr – har fullt fog för att göra så!
Talibanerna har bidat sin tid sedan 2001 och framför allt från 2014, och tar nu fram sina dödslistor och går från hus till hus, knackar på och letar upp. Fortfarande skyr de varken tortyr, mord eller medeltida rättsskipning.
Vad kan vi göra?
Så vad bör en engagerad omvärld göra nu, mer än titta på, förfasa sig och plocka hem ambassadpersonal? Jo:
• Fortsätt det mellanfolkliga biståndet – så klart! Inga västländer må stänga ner sitt bistånd, utan fortsätta gå via egna kanaler, inte talibanernas.
• I Sverige: Ge stöd till exempelvis Sak och Röda korset, som på marken är ute i landet och bygger upp lokalsamhällen och praktiserar gräsrotsdemokrati med folket. Som utbildar barn och lär kvinnor och flickor att skriva och vad ”egenmakt” och ”rättigheter” innebär.
• Intensifiera insatser som stoppar opiumproduktionen, (inklusive efterfrågesidan i väst) och ersätt med till exempel saffransodling.
• Stöd alla tänkbara medier med öppna källor och fritt informationsutbyte.
• Låt det internationella trupptillbakadragandet fortgå. ”Militära lösningar” har aldrig funnits och nu är det hur som helst för sent för allting sådant.
• Använd FN (men inte Nato) för att spåra, avslöja och identifiera vapentillgångarna för talibanerna, förbered vapenamnestier och demilitarisera bybor och krigsherrar.
• Uppmuntra och stöd vanlig, kommersiell, laglig handel med olja, litium, koppar, lapiz lazuli, saffran, mandel, aprikos och vad som nu kan produceras genuint i landet.
• Isolera talibanstyret diplomatiskt och ekonomiskt från dag 1, genom riktade samordnade EU-sanktioner.
• Inget mer svenskt ”återsändande” plus amnesti för samtliga asylsökande från Afghanistan.
• Anslut till demonstrationerna som planeras i många större svenska städer 28/8 och 11/9.
En massiv vrede
Efter talibanövertagandet och det internationella samfundets uppenbara handfallenhet att kunna handskas med kriser annat än med militär makt, sprider sig nu en massiv vrede bland engagerade afghanvänner och afghaner i svensk diaspora. Vi kommer att använda alla till buds stående plattformar, utbildningar, rapporteringar, sändebud och organisationer som når in och når runt bland vanliga afghaner med budskapet att ett medeltida, våldsbaserat och genompatriarkalt styre inte längre tolereras av omvärlden och inte kan tillåtas någonstans i världen år 2021.
