Zoom

Opium göder konflikten i Afghanistan: ”Man måste bestämma sig för att lägga ner vapnen”

Familjemedlemmar och närstående samlas för att hedra dem som fallit offer för våldet, strax utanför Kabul.

Talibanerna har på drygt två månader tagit kontroll över drygt halva Afghanistan. Att USA snabbt dragit sig ur har fått den afghanska arméns självförtroende att vackla. En politisk lösning är den enda vägen framåt – men frågan om hur den ska se ut kvarstår, enligt Klas Bjurström, strategisk rådgivare på Svenska Afghanistankommittén.

Över 40 år av krig med internationell inblandning har slagit hårt mot Afghanistans befolkning. I takt med att USA och Natos trupper sedan i maj i år har dragit sig ur landet har talibanerna sett sin chans att ta över fler och fler distrikt. Den 31 augusti ska alla trupper ha lämnat, enligt USA:s president Joe Biden. Hans tidgare deadline var det symboliska datumet 11 september, exakt 20 år sedan 9/11.

Rapporter om hur den afghanska armén flytt hals över huvud in i grannländer som Tadzjikistan och Pakistan när talibanerna kommit har förekommit i flera stora medier. Innan dess har situationen i landet varit ganska konstant under många år, utan vare sig steg framåt eller bakåt.

– Talibanerna har dominerat i ungefär tio till femton procent av landets distrikt de senaste åren. Ett distrikt i Afghanistan är i genomsnitt på en kvadratkilometer när lika stort som en svensk kommun. Vad det betyder att de dominerar är att de har kontroll över tätorten i distriktet. Om staten haft sina soldater i det här distriktscentral så räknar man att staten håller distriktet och tvärtom. Men sedan den första maj i år ungefär så har talibanerna tagit över och dominerar omkring 200 distrikt. Det är hälften av landet. På två månader har man gått från att kontrollera cirka tio procent till att kontrollera halva landet, säger Klas Bjurström, strategisk rådgivare på Svenska Afghanistankommittén.

Klas Bjurström
Klas Bjurström. Foto: Svenska Afghanistankommittén

Kritiserat avtal bäddade för problem

Under Donald Trumps tid som president skrev USA under ett fredsavtal med talibanerna. Avtalet kritiserades hårt, dels för att det gav talibanerna legitimitet och dels för att den afghanska regeringen inte ens bjöds in. Från USA:s sida var ambitionen med avtalet att få talibanerna att sätta sig vid förhandlingsbordet och diskutera en fredslösning. Något de i viss mån har gjort – fredssamtal hålls sedan i september 2020 i Qatars huvudstad Doha – men ännu har samtalen inte lett till något konkret.

Avtalet med USA garanterade att USA och Nato skulle dra sig ur Afghanistan och sa även att omkring 6 000 talibanska fångar ska släppas fria. Kombinationen av dessa faktorer har gett talibanerna guldläge. Redan nu har 95 procent av trupperna lämnat Afghanistan.

Klas Bjurström menar att USA:s reträtt har förändrat spelplanen.

– Psykologiskt sett var det ett närmast dråpslag för den afghanska regeringen. När USA dragit sig undan har den afghanska armén tappat mycket självförtroende. Man må ha stolta paroller och säga att ”vi kan försvara vårt land”, men i realiteten har man varit beroende av att ha uppbackning i form av USA:s flygvapen, stridsledning, satelliter och drönare. Sådant som Afghanistan inte har råd med. De har inte resurserna att upprätthålla en sådan krigsmakt. Man har en armé på ungefär 300 000 soldater, men de är mycket dåligt utrustade och får knappt någon lön, säger han, och tillägger:
 
– Det har gjort att regeringsarmén på vissa håll i princip bara har lagt ned vapnen. I de flesta fall har talibanerna bara klivit dit och sagt att antingen blir det strid, eller så skriver ni på ett papper om att ni lovar att aldrig återvända till armén igen. Då får ni fri lejd och kan åka hem till era familjer och fortsätta era liv.

USA har i dagarna sagt att de kommer fortsätta stödja den afghanska armén från luften. Under helgen som gått har de gjort flera bombangrepp mot talibanerna, skriver Al Jazeera. Men däremot är det inte säkert om stödet kommer fortsätta efter den 31 augusti.

Rumänska Nato-trupper marscherar genom Triumfbågen i Bukarest, Rumäniens huvudstad, för att markera att de dragit sig tillbaka
Rumänska Nato-trupper marscherar genom Triumfbågen i Bukarest, Rumäniens huvudstad, för att markera att de dragit sig tillbaka. Juli 2021. Foto: Vadim Ghirda/AP/TT

Hårdföra lokala ledare

Talibanernas närvaro har de senaste 30 åren varit konstant särskilt på landsbygden. Men de har varit mer passiva än offensiva. De senaste två månaderna har fler spridda rapporter kommit om att taktiken har förändrats. På olika orter som besegrats har de återinfört de strikta sociala regler som gällde under talibanregimen, som störtades av USA 2001. Det handlar om hur kvinnor får röra sig, hur de ska vara klädda och att de alltid måste ha en man med sig. Musik är också förbjudet.

– Det påverkar naturligtvis människor. Samtidigt försöker talibanledningen framställa sig som inte fullt lika rigida som tidigare. Man betonar mer att det behövs en bred diskussion i samhället där man kommer överens om styrelseskicket, säger Klas Bjurström.

De lokala talibanledarna som tagit makten i över 200 provinser är ofta unga och fundamentalistiska. De behöver inte nödvändigtvis följa ledningens budskap lokalt.

– De här människorna har aldrig sett nånting annat än gerillakrig i hela sitt liv. De är så som yngre personer ofta är – väldigt uppfyllda av det här dogmatiska tänket runt hur landet ska styras, vad som är riktig islam och så vidare, säger Klas Bjurström.

Befolkningen vill ha fred

Majoriteten av Afghanistans befolkning vill är enormt krigstrött och vill se ett slut på konflikten.

– Det är stridigheterna som gör att man inte vågar resa inom landet, eller inte vågar söka hjälp på ett sjukhus längre bort, säger Klas Bjurström.

Skulle det kunna vara så att om talibanerna tar tillbaka makten över landet så skulle det i praktiken kunna bli färre civila dödsoffer, eftersom man då har bara en ledning?

– Säkerligen. Vi ser redan nu att i de distrikt som talibanerna har tagit över och dominerar i återgår livet mer till det normala. Där sjunker antalet dödsoffer på alla håll – både bland civila, statsanställda, talibanerna och organisationer på plats.

Men det är bara på kort sikt som de civila dödsfallen skulle sjunka. När kvinnor lever under förtryck och inte vågar söka hjälp dör de istället i barnsäng eller av andra graviditetsrelaterade problem. Barn avlider i sin tur av sjukdomar som annars hade kunnat botas. Det finns ingen exakt statistik, men det finns uppskattningar om att 20 000–30 000 kvinnor årligen dör på grund av komplikationer relaterade till en graviditet. Mörkertalen i officiell statistik kan vara stora. Omkring tre till fyratusen civila dödas i stridigheter. Långt fler dör och lider indirekt svårt av kriget varje år.

Våldsamheter och attacker är sedan länge en del av vardagen i Afghanistan
Våldsamheter och attacker är sedan länge en del av vardagen i Afghanistan. Det hindrar befolkningen från att våga röra sig fritt. Foto: Rahmat Gul/AP/TT

Flera katastrofer pågår – opium göder konflikten

Katastroferna i Afghanistan pågår parallellt. Coronapandemin slog till strax före att kriget trappades upp. Och i kölvattnet av corona har en ännu värre fattigdomspandemi än tidigare slagit klorna i landet. Idag beräknar FN att varannat barn under fem år är akut undernärt. Förut levde 55 procent afghaner på mindre än en dollar om dagen, idag är motsvarande siffra 70 procent. Toppa det med klimatkrisen så är det den perfekta stormen.

– Klimatet och miljön är en faktor som man knappast orkar ta in. Nästan alla lever på den absoluta marginalen. Man är enormt utsatta för avvikelser i vädret. Det är översvämningar från bergen, jorderosion, torka – alla de här sakerna ser vi nu och det påverkar landet enormt mycket, säger Klas Bjurström och fortsätter:

– Paradoxalt nog går man över till en gröda som bidrar till att underblåsa konflikten, nämligen opium. Och det gör man för att man är tvingad. Det är inte på lokala människor initiativ utan man tvingas av narkotikaproducenter i regionen att odla narkotika. Det finns inget problem i Afghanistan som inte sitter ihop med ett annat.

Laglösheten har gjort landet till en perfekt plats för narkotikahandel. Afghanistan producerar i dag mellan 80 och 90 procent av världens opium och mängden ökar, enligt en rapport från 2020. Opium är en mycket tålig gröda. Skörden tar inte mycket plats och är lätt att exportera. Det är inte långsökt att säga att opiumhandeln är en väsentlig inkomstkälla för talibanerna, som driver in skatt från befolkning och näringsidkare.

– Alla länder producerar det de är bra på utifrån de förutsättningar som finns. Den viktigaste produktionsfaktorn när det gäller narkotika är laglöshet och brist på ett fungerande rättsväsende. Ett rättsväsende kräver en stat. Alltså finns det väldigt många människor som har mycket att tjäna på att en stat inte lyckas upprätthålla våldsmonopol och maktmonopol. Så även narkotikaodlarna och de som tjänar pengar på den industrin, tjänar på att konflikten fortsätter. Det rör sig om enorma summor.

Mellan 80 och 90 procent av världens opium, som används för att tillverka bland annat heroin, produceras i Afghanistan
Mellan 80 och 90 procent av världens opium, som används för att tillverka bland annat heroin, produceras i Afghanistan. Grödan är tålig och tar efter skörden inte mycket plats. Den  är perfekt att producera i ett land där konflikten rasar, eftersom rättsväsendet är satt ur spel. Foto: Rahmat Gul/AP/TT

Parterna talar med varanda

Det är enkelt att måla upp en nattsvart bild av läget i Afghanistan. Den stora drömmen för många är och förblir fred. Att talibanerna och regeringen nu pratar med varandra är ett stort steg framåt. Talibanernas talesperson Suhail Shaheen, som också är med och förhandlar för talibanernas räkning i Doha, sa i en intervju förra veckan att de inte kräver monopol på makten. Men däremot kommer det inte bli fred så länge som president Ashraf Ghani och hans regering sitter kvar, om man ska tro Shaheen. Ett fullskaligt inbördeskrig står däremot inte på talibanernas önskelista.

Exakt hur en fredslösning kommer se ut går det fortfarande bara att sia om. Men det är ditåt det barkar, enligt Klas Bjurström.

– En politisk lösning måste till. Ingen part kommer kunna vinna över någon annan militärt. Man måste bestämma sig för att lägga ner vapnen, säger han.

Fredslösningen kommer däremot inte vara fläckfri och leda till guld och gröna skogar på en gång. Ett orosmoln är om fredslösningen innehåller alltför många kompromisser med talibanerna. På landsbygden finns det mäktiga krigsherrar lojala med regeringen. De är sannolikt mest intresserade av att behålla sina positioner. Kvinnors rättigheter är å andra sidan något de gärna kompromissar med. Klas Bjurström har även svårt att se att talibanerna skulle ge vika på de tre krav som de stått fast vid: att alla utländska trupper ska ut, att konstitutionen ska rivas upp och regeringen avgå, och införandet av islamsk lag.

– Krigsherrarna på landsbygden är inte några jämställdhetsförkämpar. De vill framför allt positionera sig och behålla sin makt och kan nog tänka sig att offra allt vad demokratiarbete och kvinnors rättigheter heter. Det är den stora risken. Att man offrar alla de här sakerna för att uppnå nån slags maktdelning. Jag tror och fruktar att en sådan maktdelning kommer på plats förr eller senare. Och då får man ta det för vad det är – det blir mer av vapenstillestånd. Man kan börja om med arbetet för utsatta grupper men inte från noll, utan med många landvinningar redan gjorda, säger Klas Bjurström.

Den unga befolkningen ger hopp

En viktig ljusglimt i den annars ganska mörka bilden av våra dagars Afghanistan är alla de barn och unga som gått i skolan de senaste 20 åren. Från att en halv miljon barn, med få undantag pojkar, gick i skolan år 2001. I dag är det omkring åtta miljoner barn som går i skolan. Pojkarna är fortfarande fler än flickorna – men skillnaden har krympt. Befolkningen har fördubblats på 20 år och landet är ungt.

– Jag är övertygad om att på sikt är det de unga som kommer göra andra val för att ta sig vidare ur den här situationen. Befolkningen är så ohyggligt krigstrött och less på den här konflikten. Man vill inget annat än fred, eller i alla fall vapenstillestånd.

Just nu tittar alla som kan det på en väg ut ur landet. Majoriteten afghanska flyktingar kommer dock inte – även om man kan tro det ibland sett till hur debatten förs – till Europa, utan till grannländerna Pakistan och Iran. Afghaner som arbetat för koalitionen i USA har också evakuerats efter att de fått en hotbild mot sig.

– Afghanistan har dränerats på kvalificerad arbetskraft i över 45 år nu. Det finns en stor risk för brain-drain. Samtidigt är det så att ett framtida styre, någon form av koalition eller maktdelning, kommer behöva sin urbana medelklass om de vill driva en stat som ser till att det finns vatten, el och fungerande infrastruktur,. De behöver hålla kvar dem. För annars är landet bara en stor ruin. Det är en jättestor utmaning, säger Klas Bjurström.