”Vi dör som flugor”

I en intervju i Sydsvenskan säger polisens underrättelsechef i Region syd, Mats Karlsson, bland annat att ”Svensk narkotikapolitik bygger för mycket på fördomar och repression, istället för kunskap och stöd. Det är dags att tänka om.”
Han säger också att ”narkotikapolitiken är misslyckad. Det är för många som dör och inte får hjälp och då kan man inte säga att den är lyckad”.

Förlikat sig med döden

Intervjun kastar mig tillbaka till tiden då jag arbetade som behandlingsassistent inom missbrukarvården i Stockholm, senare även som samtalsterapeut. Ofta lyssnade jag till klienter som sa att de inte bryr sig om de levde eller dog. När jag ställde frågan varför så blev svaret ett annat. De hade snarare förlikat sig med tanken att de kommer att dö och sa att de hade sig själv att skylla på grund av att de valde att fortsätta använda narkotika.
Jag tänker ofta just på döden. Att den ständigt är närvarande, Det är vardag för många som lever med beroende och saknar skyddsnät. Deras vänner, deras kärlekar droppar en efter en bara av från livet.

Ett tänt ljus

Jag ser Johans och Karins ansikten framför mig. När Johan skrevs in på stödboendet bodde han på först på ett härbärge. Ett av kraven för att flytta till stödboendet var att personerna inte får vara för påverkade när de skrivs in. Dagen han skulle skrivas in var han så påverkad att han knappt visste vad han hette. Trots det beordrade chefen på stödboendet att han ändå skulle flytta upp.

”Inga rum får stå tomma.” Vi i personalen sa emot och påpekade att han inte var i skick för att kunna ta till sig informationen i avtalet. Det brydde sig chefen inte om.

”Om ni så ska ta hans hand och kludda ner en underskrift så gör ni det. Personer är pengar”, sa hon och sträckte upp ena handen och förde tummen mot sina fingrar i en girig gest.

Under ett av mina nattpass var Johan så påverkad att jag var tvungen att be honom lämna boendet. Jag hade också hittat droger inne i hans rum.  Han blev väldigt upprörd och skrek att han inte längre orkade att förlora ännu ett eget rum med garanterad sängplats. Han blev hotfull och jag tillsammans med två andra personal tog beslutet att avvisa honom från stödboendet omedelbart.

En morgon när jag kommer till jobbet står det ett tänt ljus med ett foto bredvid på bordet i hallen. Jag närmar mig fotot och ser Johans ansikte. Johan har dött i en överdos.

Blåmärken som tennisbollar

Karin har inte synts till på boendet sedan i går kväll. Hon dyker heller inte upp på frukosten. En storm av bananflugor möter mig i dörröppningen till hennes rum. Mina träskor trampar över använda kanyler, pommes frites, underkläder och tvestjärtar. Spritsade blodstränger pryder en liten yta på väggen. Jag får sura uppstötningar av stanken och försöker andas med munnen. Jag skakar hårt på den sovande människan och blir för en stund rädd att hon är död. Men det är hon inte. Hon har nyligen injicerat heroin. Hon försäkrar mig om att hon inte gjort det på boendet utan utanför.

”Titta här”, säger hon och pekar på ett kladdigt gulfärgat bandage runt vaden. Jag sätter mig ner på huk. Försöker möta en blick som inte finns och frågar om jag kan få lossa på bandaget.

Hon nickar. Såret har varat igenom och bandaget känns som ett kladdigt paket med kola. När jag väl får upp det får jag en chock. Doften av den gula sörjan skär genom näsan på mig. Såret är djupt. Nästan ihåligt. Hon frågar mig om jag tycker att hon är äcklig.

Jag ringer Enheten för hemlösa och får snabbt en läkartid på deras vårdcentral. Vi går dit tillsammans.

Inne hos läkaren får Karin ta av sig alla kläder. Läkaren tittar igenom hela hennes kropp som är prydd med stickmärken och blåmärken stora som tennisbollar. Karin får höra att hon har utvecklat ett bensår som måste behandlas och hållas rent. I nuläget är det ingen fara om hon tar hand om det.

Ingen sorgebearbetning

När vi går tillbaka vill Karin att jag ska gå i förväg. Hon mår illa och måste kräkas.

Tre dagar efter läkarbesöket har jag fortfarande inte sett till henne på boendet. Jag och en personal städar upp i hennes rum. Vi tvättar väggar, dödar bananflugor och slänger kanyler.  Egentligen behöver rummet en riktig sanering men chefen säger att om vi ska betala det varje gång ett rum är ofräscht så får vi inte göra annat.

Efter några veckor får jag höra att hon är död. Hon dog i en lägenhet hos sin pojkvän.

Mina närmsta kollegor och jag brukade ibland ses efter jobbet ösa ur oss vår maktlöshet. Vi fick i alla fall tid att sörja och prata av oss men de boende på stödboendet fick det inte. Eller fick och fick – vi gav inte utrymme till det. Vi samlade inte hela boendet för att berätta vad som hänt. Här fanns ingen trauma- eller sorgebearbetning att erbjuda. Det var heller inte frågan om enskilda samtal med någon från personalen. Sådana var inte rutinerna.

”Måste leta efter en polare”

Jag fortsätter läsa Sydsvenskans intervju med Mats Karlsson men har svårt att koncentrera mig. Minnena från Johan och Karin sitter kvar i min kropp. Jag tar ut min hund på en kort promenad. I parken möter jag en gammal klient. Jag brukar stöta på Natasha lite då och då. Tänderna lever sitt eget liv när hon pratar. Hon berättar att hon tackat för sig på det förra boendet. ”Jag har gjort mitt där. Jag pallar inte bo på ett ställe där mina vänner skrivs ut en efter en. Sedan får man inte veta var de tar vägen. Personalen vet inte ens om att två av dem är döda. Nä, nu måste jag leta efter en polare. Han har vaknat på fel sida i dag. Jag måste få tag på honom innan snuten gör det. Jag brukar sjunga en sång och skoja lite med honom. Då lugnar han ner sig. Ha det bra. Förresten … Vi dör som flugor.”

Mer repression än stöd

Väl hemma läser jag färdigt intervjun. Mats Karlson avslutar den med orden: ”Men en sak jag inte kommer ändra mig på är att vi behöver en annan debatt. Folk dör, vi kan inte bortse från det. Och vi har valt mer repression än stöd. Och det måste vi prata om. Sedan kanske vi kommer fram till att vi ska ha det som vi har det.”

Läs även:

• Del 1: Rösterna från Hassela
• Del 2: Nolltoleransens konsekvenser