Den svenska linjen i narkotikapolitiken är hård. Livet ska vara jobbigt för den som använder droger. Andra ska avskräckas och nolltoleransen ska leda till det narkotikafria samhället. Men ska man verkligen kriminalisera en sjukdom? För vems skull? frågar sig Ida Ali Lindqvist på veckans Under ytan, i andra delen av sin artikelserie om narkotikapolitiken i Sverige.
I slutet av 70-talet formulerades begreppet ”ett narkotikafritt samhälle” som en officiell målsättning för kontrollpolitiken. Det som utmärker den svenska narkotikakontrollen är valet av en hård linje. Kriget mot narkotikan ska vinnas genom en rak, enkel och bestämd kamp. Nolltolerans är det enda möjliga alternativet för att skydda samhället från narkotikans skadeverkningar.
… eller så är man drogliberal
Ted Goldberg, svensk professor i sociologi vars huvudsakliga forskningsområde är narkotikapolitik, skriver: ”Att den svenska narkotikapolitiken har präglats av ett antingen-eller-tänkande, att alternativen har reducerats till två – antingen ställer man upp på den bedrivna narkotikapolitiken eller också är man en ’drogliberal’.” (Goldberg 1995).
Antingen-eller-tänkandet har byggt upp en mur och gjort det nästintill omöjligt att prata om ”både och”. Visst måste vi se de förödande konsekvenserna som en långvarig beroendesjukdom ger. Men är lösningen att kriminalisera en sjukdom? Är lösningen att öka polisens resurser för att jaga ungdomar som har narkotika i kroppen? Med facit i hand så vet vi att jakten på narkomaner aldrig varit ett framgångsrikt koncept för att få ner antalet människor som knarkar. Det har heller inte minskat dödligheten bland injektionsmissbrukare. Snarare tvärtom.
Fy på dig
Den uråldriga synen på personer med beroendeproblematik som falska, att de alltid har en baktanke och ger man dem lillfingret så tar de hela handen har man i dag fortfarande inte kommit ifrån.
Men samtidigt som behandlingsinstitutioner ser sin målgrupp som icke kapabla att fatta bra beslut för sig själva förväntas de vara motiverade.
Är du motiverad att ta till dig behandlingen som erbjuds? Om de svarar ja så tror vi på det och blir sedan besvikna och kränkta om de tar ett återfall.
När människor blir för påverkade på institutioner som tillåter en viss drogpåverkan, eller om de inte lyder reglerna, får de gå upp på sina rum. Som små barn som blir instängda och får komma ut när de blivit snälla igen. Fy på dig om du tar återfall. Det var ju inte så vi hade tänkt oss din vistelse här. Nu när det gått så bra för dig så länge.
Vi talar med kluven tunga.
Androm till varnagel
På 1500–1600-talen kunde man i Sverige bli dömd ”självom till straff, androm till varnagel”, vilket innebar att samhället delade ut offentliga straff som ett ”varnande exempel för andra”. I äldre språkbruk användes uttrycket ofta i anslutning till bestraffning av brott. Straffet skickade en signal åt övriga stads- eller bybor med syfte att de med egna ögon skulle se vad som händer med människor som bryter mot lagen.
Spåren från den tiden finns kvar. En del av dem som ligger och skvalpar är en övergripande straffrättsideologisk teori som kallas för allmänprevention, vars syfte är att allmänheten ska avskräckas från att begå brott i framtiden.
Om vi applicerar allmänprevention på den svenska narkotikapolitiken kan man se att staten har gjort allt det kan för att göra det så svårt som möjligt för människor att knarka, i syfte att avskräcka andra från att börja. Men det har visat vara ett misslyckat drag. De människor jag mött som lever med beroendeproblematik bär på problem som har med andra faktorer att göra än att bli lockade till att testa och sedan bli fast.
Sen har vi själva idén med preventionen. Om den används som den gör i dag med intentionen att göra livet så svårt och tufft som möjligt för dem som använder droger med förhoppning om att de till slut kommer att upphöra, så har det varit en kontraproduktiv ansträngning. Ju jävligare samhället gör livet för människor som använder droger desto mer övertygade blir de om att de inte förtjänar något bättre.
”Att misslyckas leder till negativ inlärning, som nedsätter patientens förväntningar på att kunna hantera framtida valsituationer. Dessa förväntningar fogas in i tankescheman som med tiden blir automatiska. Det finns en myt om att knarkare måste ’knarka färdigt’ innan de blir ’åtkomliga’ för behandling, men det enda en narkoman lär sig av att misslyckas är – att misslyckas.” Källa: Forskare om narkotikapolitiken, redaktör Henrik Tham. 2003.
Hålla underklassen i schack
Men konsekvenserna av den hårdföra narkotikapolitiken drabbar inte alla. De som bor i socioekonomiska starka områden. Där vet vi att drogerna flödar. Det är inte de som ska fostras ,jagas och bli satta bakom lås och bom. Det är inte de som placeras på institutioner eller köar för tak över huvudet på våra härbärgen.
Nolltolerans mot narkotika är väldigt behändigt för medel- och överklassen. Den riktar sig automatiskt till icke prioriterade människor i samhället. Att fortsätta med en repressiv narkotikapolitik handlar för mig om att hålla underklassen, ja alla minoritetsgrupper, i schack.
Nolltoleransen innebär automatiskt att uppnå något med begränsningar, bestraffningar och hot. Ingen människa kan med det känna hopp om framtiden. Snarare skapar det skyddsreaktioner som misstro, rädsla skam, skuld och vanmaktskänslor. Det är inte förbudet mot narkotika som kommer att hjälpa människor att lämna ett problematiskt bruk. Det är känslan av möjlighet och förutsättningar att ett annat liv är möjligt.
Jag ställer mig frågan: Nolltolerans för vem?
————–
Läs även:
