Rösterna från Hassela

I juni släpptes min bok Jag är visst någonting – en berättelse om Hassela (Natur och kultur).  I boken skildrar jag mina år på Hasselakollektivet i Hälsingland, ett av Sveriges mest omtalade behandlingshem. Boken fick stor uppmärksamhet i olika medier. Efter att boken kommit ut kontaktades jag av kvinnor som även de har erfarenheter av att ha varit inskrivna på Hasselakollektiv. Främst kom berättelserna från Hasselas moderkollektiv Franshammar där jag var inskriven. Men också från Hassela Gotland.
Historierna som jag fick ta del av skakade om mig på djupet, trots att jag själv delar deras erfarenheter. Jag läste och lyssnade till människor som berättade om obearbetade trauman och maktlöshet. De lever med skam och skuldkänslor på grund av allvarlig ångestproblematik utan att förstå varför. På Hassela blev vi matade med att vi kommer att ha oss själva att skylla om vi inte mår bra efter Hassela. En konsekvens av det är att många inte finns med oss längre.

Pennalistisk pedagogik

Att öppet kritisera Hasselarörelsen och dess pedagogik är inte populärt. Varken hos delar av vänstern eller inom socialdemokratin.

Widar Andersson – en av Hasselas grundare, chefredaktör på Folkbladet, socialdemokrat och påhejare av en repressiv narkotikapolitik – fick jag möjlighet att debattera mot i Studio ett. Föga förvånande fortsatte han med det han gör bäst. Att förminska, utöva härskartekniker mot sina meningsmotståndare. I min och i många andras värld gjorde Widar Andersson självmål. Men inte enligt honom själv.

Någon vecka efter vår debatt publicerade tidningen Fokus en artikel av Widar Andersson. Jag citerar inledningen: ”Nyligen utkom en kritisk bok om det forna Hasselakollektivet. En nu vuxen kvinna skriver om sin tid på kollektivet i mitten på 1990-talet. Boken är intressant framförallt därför att läsaren erbjuds den intagnes perspektiv och upplevelser. Men det blir också på många sätt en väldigt ensidig läsövning där kollektivets framgångsrika verksamhet under tre decennier försvinner i dimman. Personliga subjektiva noteringar har förstås ett värde; inte minst för nedtecknaren själv. Men det finns också en likaså subjektiv men kollektiv berättelse om Hasselakollektivet där samhälle, tidsanda, uppgift och resultat utgör hörnpelarna.”

Att vara personlig och subjektiv är Widar Andersson proffs på. Hans vurmande för en pennalistisk pedagogik verkar aldrig upphöra. Är det några röster som under decennier försvunnit under dimman till förmån Sveriges främsta intresse – att bevara den nolltoleransprincip som Hassela varit delaktig i – så är det berättelserna från de människor som kontaktade mig. Widar Andersson skriver om den ensidiga berättelsen. Men den ensidiga berättelsen som fått breda ut sig i medier under åratal är Hasselas egen. Därför publicerar jag nu några av berättelserna från de modiga människor som kontaktade mig. Självklart med deras godkännande.

”Stulen ungdom”

”Jag blev utskälld många, många gånger i storsamling, kränkt och förnedrad. A och B [två personer i behandlingshemmets personal] kom vid ett tillfälle till mig när jag bodde i Hudiksvall. Jag sa att jag tänkte sluta skolan i Bergsjö. A slängde en askkopp i glas som missade mitt huvud och gick i tusen bitar. Efter det kom han flygande, tog stryptag och skrek, spott som jag fick torka bort totalt blöt i ansiktet. Jag klev upp och tittade mig i spegeln och såg märken av hans stryptag runt halsen. Jag flinade och sa att nu kommer jag gå till skolan och berätta. Då fick jag flytta efter 34 månader. 
Vi överlevde och lärde oss hantera översittare. Men med en stulen ungdom. Tar nog resten av livet att bearbeta.”

”Hotade förstöra mitt liv”

”Jag vill bara säga att jag har lyssnat på din bok, läst intervjuer och lyssnat på Widar Anderssons uttalande om dina upplevelser. Det finns ingen som helst överdrift i det du berättar, jag har liknande upplevelser från min tid på Hassela. Jag antog väl snabbt en strategi att bara flyta med för att undvika jobbiga konflikter, så det blev väl en smärre chock för de vuxna när ’ordentliga jag’ blev tillsammans med en kille från byn. När jag till råga på allt dessutom blev med barn och sa att jag tänker behålla det, så reagerade delar av vuxengruppen med totalt vansinne.

Jag och ungen skulle bort från Hudik, så var det bara. En personal skrek att hon personligen skulle se till att jag fick ett helvete om jag stannade. Vart jag fick kraft och mod ifrån vet jag inte, men jag stod på mig. Jag kontaktade socialtjänsten och berättade vad som hände, de valde att tro på mig och efter att socialtjänsten suttit i långa möten med personalen med hot om att anmäla kollektivet för maktmissbruk. Till slut drog de tillbaka hotet om att förstöra mitt liv.

Jag vet inte hur många gånger jag har önskat att jag kunnat resa tillbaka i tiden och ge mitt 18-åriga jag mod att våga stå på sig mot all orättvis kritik, att stå upp för sina vänner när de vart hånade och kallade för diverse glåpord. Att inte ta nån skit helt enkelt! 
Men nu fick hon i alla fall en röst.”

”Kämpar ännu med minnena”

”Jag spenderade fyra år på ett av kollektiven och jag kämpar än i dag elva år senare med minnena. Det sjukaste är att jag har pratat så mycket senaste tiden om åren där, och ska precis sätta i gång med att få tag på alla mina journaler och göra något konkret utav det. Måste vidare med livet men jag står så jävla stilla. Känslan av ensamhet i det här driver mig till vansinne. Vet inte riktigt vad jag ska mejla dig om. Det känns som att folk inte tror på mig när jag berättar min historia, som om att jag överdriver allting eller till och med hittar på, för det är verkligen så overkligt. Jag överlevde men det var det enda.

Jag har varit en produkt av Hassela och är det nu med. För nej, jag skulle inte överleva min 25-årsdag och jag skulle gå på gatan inom en månad utan Hassela. Det visade sig att jag blev 29 år precis men har levt som om att livet inte är till för mig, det är till för andra.

Ida, det du har gjort är så stort. Du får aldrig glömma det till vilket pris som helst. Din bok var en kniv i hjärtat. Jag tänker på alla som du bodde med som i dag inte lever. Pratade med en person som också var inskriven på Hassela och kom på att majoriteten av alla jag bott med är stendöda. Kommer jag någonsin att bli en människa igen?”

I min nästa artikel kommer jag att skriva mer konkret om konsekvenserna av den svenska nolltoleransen mot narkotika.