Miljöpartiet behöver ett friår

Miljöpartiet har pandemikongressat över Zoom och försöker hantera det faktum att opinionssiffrorna sjunker, det ser nästan lika illa ut för dem som för Liberalerna. Samtidigt som deras hjärtefrågor blir mer och mer akuta. Vad är det som går fel?

Deras egen analys är att de behöver vara tydligare och radikalare i miljöfrågorna och samtidigt bredda politiken. Med ett fokus på sociala frågor och skattehöjningar för de rikaste ska de visa att de inte bara har en politik för miljön, utan för människorna också.

Statsvetarna Marja Lemne och Tommy Möller kallar det för vänstersväng i en intervju med TT.

– Det blir en kannibalism på vänsterkanten, säger Marja Lemne.

Problemet, menar de, är att alla partier numera lägger vikt vid miljö och klimat.

– Miljöfrågan har nästan blivit avpolitiserad, säger Tommy Möller.

Det stämmer naturligtvis inte. Jo, att prata om miljöfrågan har nästan blivit avpolitiserat. Att ta den på allvar är så kontroversiellt att det inte verkar gå att göra i en rödgrön regering. Cementafrågan säger vad som behöver sägas om detta – det går bra att tala om att dricksvatten är viktigare än cement. Men att de skulle vägra medverka till att det daltas med Cementa är visst för mycket begärt.

I själva verket ligger det i Miljöpartiets ideologi att frågorna hänger ihop – jorden som livsmiljö och livsvillkoren för oss som lever på den. Inte bara sällsynta steklar och hemlösa isbjörnar utan människor. Som Birger Schlaug beskriver det i en krönika i samband med partiet 40-årsdag i september: ”Till skillnad från vänstern breddade vi begreppet solidaritet i både tid och rum – kommande generationer, andra arter och det ekologiska systemet. Till skillnad från höger talade vi om frihet för människor, men inte för kapital.”

Om man värnar mer om människor än om kapital kommer det att kallas vänster. Om maximalt konsumtionsutrymme inte står över alla andra prioriteringar kommer många inom vänstern att kalla en för liberal. Några kommer att kalla det för mittenpolitik, men i själva verket är det en tredje ståndpunkt.

Efter många år av filtrering genom Socialdemokraterna tycks Miljöpartiet ha tappat känslan för sambandet mellan den ena solidariteten och den andra. Den miljöpolitik de kan föra tillsammans med S är ju främst den som gynnar industrin – höghastighetståg, ”klimatneutrala” industrier som är allt annat än klimatneutrala, laddstolpar och elcyklar. Och det är den rollen de får i en rödgrön regering.

Det är kanske därför det sociala ansvaret känns lite nyvaket. Annars vore det här rätta ögonblicket att ta basinkomsten till heders, en gammal MP-fråga som partiet tidigt slutade driva och till slut tog bort ur sitt program. Tanken har levt kvar, det kom flera motioner om den under kongressen, men de avslogs.

Basinkomst anses ofta vara en vänsterfråga, fast den egentligen inte är särskilt populär till vänster. Den tar för lite fasta på arbete, den del av vänstern som vi talar om är mycket upptagen av att befinna sig på ena sidan i en huvudkonflikt mellan arbetare och kapital. Och den motsättningen är viktig, men det är inte den enda som finns. En del som är för basinkomst är liberaler, som ser den som ett smörjmedel för kapitalismen, samtidigt som de är måna om att ge ”incitament” till arbete.

Basinkomst och försök med basinkomstliknande ersättningar får ofta som resultat att fler jobbar, fler gör långsiktigt hållbara val i livet, människor mår bättre. Men det räcker inte för vare sig vänster eller höger. I Finland räckte det ens att finländarna som fick basinkomst faktiskt jobbade mer – för skillnaden var för liten.

Om vi inte måste jaga människor för att de ska jobba mer, vare sig med höger- eller vänsterretorik. Om politiken inte måste hjälpa till att blåsa upp företagens vinster. Då kommer det sannolikt att dämpa tillväxten, vilket i sin tur kommer att skydda miljön. Det kommer att behövas mindre energi, mindre cement – och troligen mindre sjukvård.

Det besvärliga är kanske att inga andra partier kommer att vilja nappa. I alla fall inte genast. Men om Miljöpartiet vill behövas är inte bästa sättet att säga sådant som andra partier gillar. Det har de ju redan prövat, och riskerar att förblöda på kuppen.

Grön ungdoms ena språkrör, Aida Badeli, sa inför kongressen att hon tyckte det var lika bra att Miljöpartiet hoppar av regeringen och går i opposition. Det är svårt att säga vad som är bäst, men lite tid att tänka efter vad de egentligen vill om ingen annan säger till dem vad de måste vilja vore nog inte fel. Ett friår, helt enkelt.