Den 20 september för 40 år sedan bildades Miljöpartiet. 216 människor från när och fjärran var samlade i Karolinerskolan i Örebro. Partinamn, symbol och grund till stadgar och idéprogram fastslogs. För mig var det mer än så.
Dagen innan, när mötet inleddes, parkerade jag bilen på skolgården. En annan parkerade bredvid. Jag steg ur min bil. Hon steg ur bakdörren på den andra. Vi tittade på varandra. Sen var det klart. Det skulle bli vi. Hon, den rödhåriga nittonåriga tjejen, skulle bilda lokalavdelning i Eskilstuna. Jag, en trettiotvåårig utflyttad stockholmare, skulle bilda i Vingåker. Tillsammans skrev vi landstingsprogram för Sörmland – ett utmärkt sätt att träffas utan att skvaller uppstod …
Efter några år fick vi en dotter, sedan en son, sedan gifte vi oss 1986. Lena med maskrosor i håret, på bordet fanns maskrosvin. Då hade jag blivit språkrör. Mot alla odds. Jag hade torgskräck och var livrädd för att börja stamma. Jag var språkrör i sammanlagt 11 år. Såväl när MP som första nya parti på 70 år kom in i riksdagen 1988, som när partiet som första parti kom tillbaka 1994 efter att ha åkt ur tre år innan.
Vad var syftet med partiet? Svaret kanske låter hispigt, men vi skulle tillsammans med gröna vänner i allt fler gröna partier rädda planeten på ett solidariskt sätt. Vänster och höger räckte inte till. Till skillnad från vänstern breddade vi begreppet solidaritet i både tid och rum – kommande generationer, andra arter och det ekologiska systemet. Till skillnad från höger talade vi om frihet för människor, men inte för kapital. Till skillnad från såväl höger som vänster talade vi om militär nedrustning på allvar.
Vi förde in nya begrepp i den inskränkta politiska debatten: Medborgarlön, grön skatteväxling, samlad miljöbalk. Vi talade om ekonomisk demokrati och jämställdhet lika engagerat som vi talade om kärnkraft, blandskog och hyggesfrihet. Kritiserade jakten på ekonomisk tillväxt och den kapitalistiska planekonomin som malde ner mångfald och demokrati. Något enfrågeparti var det aldrig frågan om. Redan första valet, 1982, hade vi handlingsprogram över hela det politiska fältet. Grönt frihetligt.
Vi byggde stadgar som vore vi ett antipartiparti. Vi skulle fan i mig inte bli som de andra. När jag efter mötet i Örebro intervjuades i lokaltidningen fick jag frågor om varför vi inte hade partiledare. Svaret var givet: ”Vi vet vad ledare heter på tyska … och vi vill inte ha såna.”
Vi hade inte ens språkrör. Vi hade ett politiskt utskott där uppdraget som företrädare varvades var tredje månad. Ideologiskt klockrent men medialt omöjligt. Efter några år skapades idén om två jämställda språkrör.
Mycket har ”slipats bort”. Alltför mycket. Saknar rågången gentemot de andra partierna i uttryck, retorik och sätt att uppträda. Grönt innebär per definition en käftsmäll på den samhällsordning som i dag råder. Jag hör inga smällar.
Den 19 september firar Lena och jag 40 år tillsammans. Vi ska dricka morgonkaffet i muggar med maskrosor på. Trots allt. Av nostalgiska skäl. Och en liten glipa av hopp.
Sossarna ska få ny partiordförande.
Det lär bli ungefär samma sak.
