– Var är fiskarna? När jag kikar ned i en av tankarna på en akvaponianläggning i Vallentuna är det bara svart.
– De syns inte, du kommer inte att kunna fota dem tyvärr, säger Thomas Bjelkeman, en av grundarna till anläggningen. De håller sig nere och kommer bara upp när det är matdags.
– När ska ni mata dem?
– Tyvärr, de fick mat för en timme sedan.
Några fiskar får jag alltså inte se.

Utfiskning ledde till uppfödning

Du har säkert hört det förr: Nio av tio kommersiella fiskbestånd är utfiskade eller fiskade till sin gräns. Miljöorganisationer som WWF har länge slagit larm om kollapsade ekosystem, men istället för att sluta fiska och låta haven återhämta sig, fortsätter vi både att fiska och att föda upp fiskar i ”odlingar”.
Sedan åtta år satsar staten på att få igång landbaserade ”fiskodlingar”. Tanken är att vi ska bli mer självförsörjande på livsmedel och att det ska skapas jobb, ofta i glesbygd. Trenden är densamma i hela världen, landbaserade fiskuppfödningar ökar stort.

Men det finns problem som alla är medvetna om. Djurskyddslagen säger att fiskarna ska ha möjlighet att leva naturligt och få utlopp för naturliga behov, men arterna är många och skiljer sig kraftigt från varandra. Vilka behov har varje art egentligen? Är det ens möjligt att tillfredsställa behoven i en konstgjord miljö?

Det är i högsta grad en viktig fråga, med tanke på hur trenden ser ut. Mer än hälften av den fisk människor äter är uppfödd av människan, och de landbaserade vattenbruken blir allt fler. I Sverige utgör de nästan hälften av alla ”odlingar” och andelen ökar. Snart öppnar jättesystem som ska ge tiotusentals miljoner ton fisk per år.

Akvaponisystem är hett

Men nu ska vi titta på en annan typ av system som blivit populära. Akvaponisystem är ett slags recirkulerande system, men oftast i mindre skala och ett koncept i tiden på grund av sitt kretsloppstänk och möjligheten att få fram närproducerad fisk och grönsaker. Där grönsakerna är huvudsaken men där systemen inte fungerar utan fiskarna, som står för näring till plantorna. Eller som ett företag uttrycker det: Regnbågen är en av våra viktigaste medarbetare. Det är den typen av system vi ska titta på här.

I Härnösand ligger Peckas naturodlingar.  Företaget har under namnet Peckas tomater odlat grönsaker och fött upp laxfisken regnbåge i 20 år nu. Nu planerar vidareutvecklingen Peckas naturodlingar att producera färdiga akvaponisystem på 1 200 kvadratmeter och sälja till större matbutiker. Tanken är att butikspersonal sedan sköter om systemen. Just nu görs en förstudie för att kunna sälja det första till Ica Maxi i Östersund.

– Förstudien ska vara färdig i slutet av 2020 och vår målsättning är att den ska leda till ett avtal om att de köper vårt system Peckas Compact nästa år, berättar Daniel Brännström, grundare av Peckas naturodlingar.
Men ambitionerna är större än så.

– Vi har identifierat 200 butiker i Sverige som skulle kunna vara potentiella köpare. Det systemet ger skulle kunna ersätta 30 procent av de inköpta grönsakerna till att börja med, säger han.

Här är fisktankarna betydligt större än de hos Johannas stadsodlingar i Vallentuna, mellan 50 och 150 kubikmeter. Ett system kan ge 100 ton grönsaker och 10 ton fisk per år. Butikerna får därmed möjlighet att erbjuda helt nyskördade grönsaker och helt färsk fisk.

– En forskare på SLU har visat att fiskgödsel harmoniserar med växterna på ett väldigt positivt sätt, som en supervitamin, berättar han entusiastiskt.

Regnbågen skadas inte lika lätt

Regnbågen lever i sitt naturliga tillstånd i västra Nordamerika. Arten finns i två ursprungliga former: en som vandrar mellan floder och hav, och en som lever stationärt i sötvatten trots att den klarar att vandra ut i havet. Den vi fört in i Sverige är ursprungligen den ickevandrande. Regnbåge kan leva i vattentemperaturer från nästan nollgradigt till 25 grader, men trivs bäst i ungefär 12 grader.

Den har visat sig robust och lätt att sköta och anpassa till olika miljöer, så det är en populär fisk att föda upp. Till exempel får den inte lika lätt skador på fjäll och slamlager som vanliga laxar.
– Men på sikt kommer vi att erbjuda en hel del olika fiskar. Då pratar vi kanske främst om en svensk sötvattenlax, till exempel Gullspångslaxen, och på längre sikt abborre och gös. Svenska arter. Vi har inte för avsikt att titta på tilapia eller andra tropiska arter, säger Daniel Brännström på Peckas naturodlingar.
Varje art kommer att ha sitt eget system så att temperaturen kan anpassas på bästa sätt efter respektive art. Det här med temperaturen är dock något forskaren Albin Gräns vid SLU är oroad över.

Han är känd för sina föredrag och sin forskning om fiskvälfärd och hälsa. Under hösten fick han Djurskyddet Sveriges pris för sitt arbete. Bland annat har han studerat hur långvarig stress leder till utveckling av hjärt-kärlsjukdomar hos fiskarten regnbåge.

Sjukdomar mer regel än undantag

Fisken regnbåge växer snabbast när det är runt 16 grader. I landbaserade odlingar, där man inte påverkas av de normala vattentemperaturerna, tenderar man då enligt Albin Gräns att ställa in temperaturen på 16 grader så att fiskarna ska växa så snabbt som möjligt. Men det är problematiskt.
– Det vi tydligt sett är att ju fortare fiskarna växer, desto allvarligare blir problemen med hjärt-kärlsjukdomar hos regnbåge, och förekomsten av hjärt-kärlsjukdomar hos regnbåge är mer regel än undantag. Så det är inte så enkelt att man bara kan säga att ”de växer bra, därför mår de bra”, som man ofta gör, säger han.

Syre har inte möjlighet att besöka Peckas naturodlingar på grund av avståndet. Istället välkomnas vi till en akvaponianläggning på landet i Vallentuna, där vi trots coronaläget hälsas varmt välkomna.
– Vi har haft corona båda två, berättar Johanna van Lenteren och hennes man Thomas Bjelkeman, grundare till Johannas stadsodlingar.

Hit går inga bussar och anläggningen är inte utmärkt på kartan.
– Vi är rädda att det ska komma hit personer som tror att vi odlar hampa och kanske bryta sig in, berättar Johanna.

Någon hampa odlas dock inte i det violetta skenet. Istället står olika sorters sallad och kryddväxter av olika storlek på rad i små krukor, och får sin näring från fisktankarna. Tankarna i sin tur är placerade alldeles till vänster när man kommer in i den fönsterlösa byggnaden och ser ut som stora oljefat. Det var där vi inledde artikeln, förgäves spanande efter fisk i den mörka tanken.

Istället för att se fiskarna får vi nöja oss med att Thomas berättar. I den ena tanken väger de 100 gram och i den andra 500 gram. Totalt 260 fiskar. När de kommer upp i 1–1,2 kilo slaktas de, bedövas med ett klubbslag – bedövning är ett måste enligt lag – och får halsen uppskuren. De kom hit som 50-grammare från Vilstena fisk efter sommaren där de odlas i dammar.
Precis som hos Peckas rör det sig om regnbåge. Den dominerande arten i uppfödningar i Sverige i dag.

Kommer ni att föda upp andra fiskarter?
– Vi börjar med regnbåge, man måste lära sig en fisk i taget. Men om vi skulle ha en växt som vill ha det varmare, till exempel paprika, då kanske vi skulle köra med tilapia, säger han.
Thomas tycker att det är intressant att fiskar är så olika sinsemellan beroende på art.
– Man tänker att fisk är fisk. Men om du jämför DNA på en regnbåge, en torsk och dig, så är torsken närmare dig än den är laxen. Laxfisken är så gammal, man hittar fossiler som är 30 000–40 000 år gamla. De har inte ändrats mycket och är ganska enkelspåriga i sinnet. Har de bara mat och en bra plats att simma på rakt fram, då är de nöjda. Det är inte som att ha en kyckling i en bur. Kycklingar har en helt annan tankeprocess, menar han.
Karpar däremot kan man interagera med som sällskapsdjur, påpekar Thomas.

Även karpar föds upp som matfisk.
– Karpen kommer simmande och vill ha mat, men de här blir bara skrämda, konstaterar han.
Varje tank är på nio kubik, så särskilt mycket utrymme att simma rakt fram på finns inte.

– Det här är en pilotanläggning som är till för att vi ska lära oss och att investerare ska se att det fungerar, säger Thomas Bjelkeman, så att vi kan bygga större anläggningar. Men för det behöver vi extern finansiering.

Han berättar att i nästa version kommer tankarna att vara 15 kubikmeter.

Vill bygga åt andra

Precis som Peckas tänker Johannas stadsodlingar bygga anläggningar även åt andra som vill ha en fiskodling och tjäna pengar på den. Thomas drar på nytt en parallell till kycklingindustrin.
– Då gör man en kontraktsodling likt Kronfågel eller liknande där de producerar under vårt varumärke, förklarar han.

Jag blir runtvisad i anläggningen och de olika rummen, efter att ha bytt skor och tvättat händerna ordentligt vid ett litet tvättställ i entrén. Temperaturen är svala 17–18 grader, men i tankarna är det 16 grader, berättar Thomas. På ena kortsidan i det stora rummet hänger stora digitala skärmar med en massa siffror. Thomas har en bakgrund inom IT.

– Jag skulle aldrig bygga ett system i dag som inte hade full digitalisering. Vi har en app som spårar alla batcharna av grönsaker. Vi vet precis när den skördades, flyttades och såldes. Den informationen ska kunden också få tillgång till. Riktig spårbarhet.
– Vi ska ha full transparens, hur mycket fiskmat användes för att producera den här fisken, hur mycket energi användes. Då kan jag bevisa att jag har låg miljöpåverkan.

Insekter på menyn

Han berättar att det krävs 1,1 kilo fiskfoder för att producera ett kilo fiskkött i deras system. I dag består fodret av fiskmjöl, men i framtiden vill de ersätta hälften av mängden med malda insekter, för att det ska bli mer hållbart.

Hur mycket fisk kommer ni att ha i era färdiga system?

– 60 kilo per kubikmeter, annars blir det inte ekonomiskt lönsamt, säger Thomas.

Han poängterar att bara upp till en femtedel av förtjänsterna i en sån här anläggning kommer från fisk, det mesta kommer från grönsaker.

Att fisken är sekundär i akvaponisystem är på både gott och ont, tycker forskaren Albin Gräns.

– Genom det småskaliga har man möjlighet att hålla koll på varje individ, vilket är mer eller mindre omöjligt för större producenter. Men när fokus ligger på grödorna riskerar djuren och djuromsorgen att hamna i skymundan. Kunskapskraven och djurens behov är inte mindre för att produktionen är liten, och det kan vara mycket begärt att vara expert både på akvaponi och på fiskens omsorg. Om detta är ett generellt problem vet jag inte, men jag ser det som en uppenbar risk.

Just nu forskar han mest kring bedövning vid slakt av fiskar, och försöker reda ut vilken metod som är minst plågsam. I många större anläggningar används fortfarande koldioxidbad och det fungerar dåligt. När han har besökt fiskuppfödare har det hänt att fiskar ännu efter 35 minuter i bedövningsbadet inte varit bedövade utan försökt fly.

I Norge har man förbjudit koldioxidbedövning, där används en kombination av el och klubbslag mot huvudet, som görs maskinellt. Även The world organisation for animal health, OIE, avråder från koldioxidbedövning.

Hur efterlevs djurskyddslagen för ”odlad” fisk?

– Den uppenbara bristen är bedövningen. Djur ska bedövas före slakt och det ska ske fort, medvetandet ska inte komma tillbaka innan slakten. Det efterlevs inte i dag. Framför allt är det koldioxiden som varit i skottgluggen, det är ingen snabb bedövning hur man än vänder och vrider på det. Det där kan man ifrågasätta., säger Albin Gräns.

Men mer generellt är det ett problem att det inte finns artspecifika föreskrifter för fisk, anser Albin Gräns. Vad behöver respektive art för att må bra? Det försvårar också djurskyddskontrollerna.
– Djurskyddsinspektören bedömer olika beroende på vem det är, och det beror på att de inte har ett tydligt regelverk att gå efter. Jag har varit i kontakt med både fiskproducenter och länsstyrelsernas djurskyddsinspektörer och alla efterfrågar ett tydligare regelverk.

Uppfödare rädda att göra fel

Syre pratar med länsfiskekonsulenten Andreas Pettersson på länsstyrelsen på Gotland. Han bekräftar bilden. Fiskproducenterna är nervösa för att göra fel och framför allt för att satsa pengar på fel bedövningssystem, som kanske bedöms som dåligt av djurskyddsinspektören.

– Det kanske kommer en djurskyddsinspektör som gör bedömningen att det här inte alls är enligt djurskyddslagstiftningen, med risk att odlingen stängs ned. Odlaren vill verkligen göra rätt men vet inte vad som är rätt, säger Andreas Pettersson.

Vi frågar Daniel Brännström på Peckas fisk vad han säger om riktlinjerna. Är de tillräckliga?
– Man kan säga att kompetensen kring djurhållningen skiftar per län beroende på hur många fiskodlingar som finns i det länet. Vi har haft mer fiskodling här uppe i norr, så här har vi lite högre kompetens.

– Generellt behöver myndigheter jobba upp sin kunskap. Jag antar att de tvingas till det nu när branschen rör sig mot att vi måste odla mer fisk på land. Ska vi äta fisk i framtiden bör den vara odlad och den bör vara odlad i ett slutet system, det är alla överens om, säger Daniel Brännström.

Fisken pressas till sin gräns

Men den allra största faran med recirkulerande system tycker Albin Gräns är risken att fiskarna pressas till gränsen av vad de klarar av, utan att man märker det.  Om fiskarna redan är pressade på grund av hög täthet eller temperatur, sjunker motståndskraften mot andra påfrestningar. Något fiskarna normalt skulle klara av kan då leda till massdöd. Kort sagt: Resiliensen försämras.

Ytterligare en aspekt är ekonomin. När Syre tittar på ett slumpvis urval av de landbaserade systemen som är aktiebolag går nio av tio med förlust. Det kan bero på att uppstartskostnaderna är höga, men många av dem har fått stora bidrag för att dra igång. Att det är svårt att få ekonomi i systemen är också något Albin Gräns har tagit upp med Syre tidigare.

Men hur fiskarna har det är ändå huvudfrågan. Inför Almedalsveckan 2019 tog Albin Gräns fram ett policydokument som han delade ut till politiker och andra besökare. Där tog han upp några punkter han vill att politikerna tar tag i för att fiskodling ska bli hållbar på riktigt, inte bara miljömässigt. Som att det behövs artspecifik lagstiftning och andra metoder för bedövning vid slakt.

– När man pratar med folk tror de att den miljömärkning de väljer, till exempel Krav, har djurvälfärd inbyggt. Men så är det ju inte. Det behövs en märkning av fiskar där välfärd tas med, tycker han.

Flera märkningar jobbar nu också med den frågan, bland annat den i Sverige dominerande ASC, som backas av WWF.

En annan punkt Albin Gräns tog upp i Almedalen är att man borde börja mäta fiskar i antal individer, som man gör med andra djur. Inte i kilo som nu.
– Det är en viktig symbolfråga, att se dem som individer. Det skulle förhoppningsvis leda till en attitydförändring.

Etologen: Lämna fiskarna i fred

Men räcker det att skruva lite på inställningarna för att uppfödning av fiskar ska vara okej? Verkligen inte, tycker Lena Lindström på institutet Vethos. Hon är etolog och har studerat fiskars beteende. För några år sedan skrev hon rapporten Under ytan om fiskar i fiskindustrin åt Djurens rätt. Att ”odlingarna” flyttar upp på land gör inte saken bättre, menar hon.

Men även hon börjar med att prata om bristen på artspecifik lagstiftning.
– Det är så märkligt att vi talar om alla fiskar som ett enda djur, när det är så stor skillnad. Det är lika stor variation mellan olika fiskarter som mellan en elefant och en näbbmus, det är helt olika djur vi pratar om. Det är som att säga: Djur äter gräs. Djur flyger. Man kan inte prata så generellt.

Och det finns 30 000 olika arter.

– Om vi pratar regnbåge, som är den mest uppfödda fisken i Sverige, är de rovdjur och de är ensamlevande, säger hon.

De unga regnbågarna är inte ensamlevande, och de slaktas i ung ålder. I det vilda lever de i 3–10 år.

Atlantlaxar som också är vanliga i odlingar är dessutom migrerande, men slaktas också i regel innan de börjar få lust att migrera iväg.

Ett rovdjur behöver jaga, men i ett landbaserat system får fiskarna mat serverad. Lena Lindström jämför med minkar som också är ensamlevande rovdjur men ändå hålls i små burar, vilket ställer till stora djurskyddsproblem.

En fiskuppfödare sa att regnbågen är rätt enkelspårig och glad bara den får simma och får mat serverad. Kommentar?

– Ja, fiskar ses som ett slags grönsaker, vi har fortfarande den här attityden att det är skillnad på dem och andra ryggradsdjur, men de har ett väldigt liknande nervsystem. Det finns ingenting fysiologiskt som gör att de inte skulle känna smärta, rädsla, stress, nyfikenhet och glädje. De har känsloregistret där och då har vi lika goda anledningar att respektera dem som andra ryggradsdjur.

Hon fortsätter:
– Det finns väldigt mycket fördomar om att fiskar skulle vara enklare och lägre stående. Men det är vi som har dålig inlevelseförmåga. Vi kräver något gulligt med ansikten som liknar våra. Fiskar har inga ögonlock, det gör att de inte uttrycker känslor med ögonen som de flesta landlevande djur.

Vad anser du om att hålla fiskar i fångenskap för mat?
– Jag tycker vi ska lämna fiskarna ifred, säger hon torrt.

Att fiska i haven då?
– Nej, det är katastrofalt. Det är kanske det värsta djurplågeriet över huvud taget. Det pågår inte hela deras liv så det är en skillnad jämfört med odlingen, men det finns ingen reglering alls för avlivning, de dör av kvävning eller av tryckförändringarna på vägen upp ur havet, eller blir upp­skurna levande. De flesta av dem går ju också till mat för fiskarna i odlingarna. Så det hänger ihop.

På måndag och i veckans papperstidning kan du läsa vad politikerna gör för den ”odlade” fisken.

Läs också i Syre: Politiker ointresserade av odlad fisk

Tidigare i Syre om fiskuppfödning:

Planerad laxodling i Säffle får kritik
Staten satsar miljoner på fiskuppfödning: ”Inte bra”
Grannar vill stoppa fiskodling i Bjuv
Ny rörelse vill höja fiskaras status – ett liv av lidande