Nummer 148 tisdag, 21 mars 2017

Radar

Sverige gör flest inre gränskontroller

Glöd

Bryt avtalet med Erdogan

Radar

Utsläpp planar ut trots tillväxt

Radar

Delar av Mellanöstern riskerar att bli obeboeliga

Glöd – Ledare

Bryt avtalet med Erdogan

För ett år sedan började det nya avtalet gälla, det avtal som säger att flyktingar som kommer till Grekland via Turkiet kan skickas tillbaka till Turkiet. Sen dess har de suttit fast på Lesbos. Egentligen är det absurt att vårt utlämningsavtal med Turkiet fått till följd att flyktingarna blivit fast på en ö i Grekland. De varken kommer vidare eller blir tillbakaskickade. Anledningen är enkel, för i likhet med de flesta människorättsorganisationer gjorde de grekiska asylkommittéerna bedömningen att Turkiet inte var ett säkert asylland. Tyvärr är inte Grekland heller det och flyktingarna har suttit fast där under dåliga förhållanden i ett år.

Asylkommittéerna har efter påtryckningar från EU-kommissionen bytts ut och de nya kommittéerna har gjort bedömningen att flyktingarna kan skickas tillbaka till Turkiet. Grekland väntar nu in ett avgörande domslut i frågan från den grekiska högsta förvaltningsdomstolen. Ett avgörande som mycket väl i praktiken kan fälla hela avtalet med Turkiet. Om domen landar i att Turkiet inte är säkert nog för att skicka tillbaka flyktingar till sätts avtalet i princip ur spel. Men tills domen faller kommer de 60 000 flyktingarna på Lesbos att få sitta där, väntandes. I ett limbo. Sanningen är att avtalet med Turkiet med cyniska mått mätt har fungerat väl. Flyktingströmmen via Turkiet har i princip stannat av. Under 2016 kom det 173 000 flyktingar till Grekland den vägen. 150 000 av dem kom under de första tre månaderna. Det vill säga, innan avtalet började gälla. Självklart har situationen för flyktingarna i sig inte blivit bättre, trots de avtalade tre miljarderna euro som skulle gå till den turkiska flyktingmottagningen, men det var ju heller aldrig tanken. Någonstans kring 600 000 fler flyktingar har tvingats stanna kvar i Turkiet som en direkt konsekvens av avtalet  och situationen för flyktingarna i Turkiet är fortfarande gräslig. Amnesty rapporterar att majoriteten av de syriska flyktingbarnen går utan skolgång, att de flesta vuxna går utan ”lagliga” jobb och många familjer lever i armod. Men tanken var att skydda västvärlden från flyktingarna, och det gick ju.

Upprinnelsen till den här cynismen beskrivs så väl i Anna Björks och Mattias Beijos nya bok Båt 370 – döden på Medelhavet, där vi får följa deras resa för att reda ut vad som egentligen händer med flyktingarna från att de bestämmer sig för att åka över havet tills dess att de, förhoppningsvis, stiger i land. De berättar om hur flyktingarna på en av båtarna desperat sätter kurs mot ett stort handelsfartyg och får kontakt med besättningen och ropar efter dem att dra upp barnen. Besättningsmannen tittar på dem, fimpar sin cigg över dem och låter fartyget åka vidare. Vi har nått den punkten där flyktingarnas liv för många faktiskt inte har något värde. Vi i Europa har nått ett vi och dom, där många, från arbetare till ministrar, bara är intresserade av att vi skyddar oss mot dem. Där flyktingarnas rätt till ett tryggt liv har blivit irrelevant och deras rätt till framtidstro och glädje har blivit ointressant. Det är läskigt. Det är ondsint, men det är också korkat.

Migrationsforskaren Elizabeth Collett noterar i en intervju med SR att EUs stats och regeringschefer ”kände att de löst någonting” i och med Turkietavtalet. Det är också den här modellen Tyskland och Frankrike tänker sig för framtiden, med andra länder, när man hoppas kunna stänga rutten mellan Italien och Libyen på samma sätt. Men problemet kvarstår. Det är fortfarande krig i Afghanistan och Syrien, familjer flyr fortfarande Somalia, Sudan och Guinea. Det upphör inte bara för att vi inte ser problemen längs med EUs kust. Och Collett konstaterar att de underliggande krafterna bakom migrationen finns kvar. Det vi har gjort, istället för att lösa problemen med stora migrationsrörelser, är att göra oss beroende av Erdogan. Något som han inte är sen att utnyttja. Senast i förra veckan kom utspel om att han skulle bryta avtalet om hans parti inte fick hålla valmöten i EU-medlemsländerna.

EU är inne på en farlig väg. Vår tillit sätts till att yttre, odemokratiska, aktörer utan någon som helst respekt för mänskliga rättigheter eller människovärde ska skydda vår gräns mot något som vi faktiskt inte behöver vara rädda för. Människor som flyr krig och förtryck är inget att vara rädd för. Vi borde ha firat avtalets ettårsdag med att bryta det. Nu får vi göra det i efterskott.

Boken Båt 370 – döden på Medelhavet går inte att lägga ifrån sig, i all sin hemskhet.

19-årsgräns och lägre andel som ska kunna komma in via högskoleprovet föreslås i en utredning.


Nummer 148 tis 21/3-17

Fler nummer

Innehåll

Nummer 148

tis 21/3-17 Fler nummer