Kompis med killar

Jag har ganska många killkompisar. Har alltid haft det, egentligen. De är bra killar, på det stora hela. Ingen är rasist eller kvinnohatare. Ingen har (mig veterligen) utsatt andra för våld eller delat videor av Joakim Lamotte på Facebook. De är snälla och roliga killar som bryr sig om mig och varandra, som varken röstar blankt eller brunt och som tycker att alla människor är lika mycket värda och att det är trist att världen inte är en mer jämställd plats. Inte så att de aktivt arbetar feministiskt eller antirasistiskt eller övrigt maktkritiskt på något sätt – men de är iallafall inte öppet motståndare till andra som gör det. De lagar god mat, fuldansar på fest, klär gärna ut sig i fåniga hattar och får mig att fnissa mycket. Vissa är straighta, andra inte, vissa heter Svensson i efternamn, andra inte. De är väl som killar är mest, kan jag tänka, och de är mina vänner för att jag vill att de ska vara det. För att jag älskar dem. 

Men på senaste tiden har jag funderat mycket på detta att vara vän med killar, hur det är så fundamentalt annorlunda från att vara vän med tjejer. Varför jag aldrig känner mig trygg och stärkt i mina relationer till killar. Varför jag alltid känner att deras, såväl som vår relations välmående, ligger helt och hållet i mina händer och beror på mina känslomässiga ansträngningar.

För många av mina killkompisar är jag den enda de kan snacka med om saker. Jag är tjejen de kan öppna upp sig för, berätta sina djupaste hemligheter för, analysera sina egna känslor med, bolla reaktioner och livsval med, och beklaga sig för när de fuckat upp. Jag förlåter alltid och påminner om att inte vara för hård mot sig själv – som om det återkommande problemet skulle vara hur de behandlar sig själva. Jag frågar, tröstar, lyssnar, speglar, bekräftar. Jag lyfter goda sidor och ursäktar dåliga. Jag kommer med förslag på lösningar och ibland med nödvändiga (om än dock försiktigt uttryckta) förmaningar om att bete sig annorlunda eller be någon om ursäkt.

Jag har killkompisar som har behandlat mig rätt risigt genom åren. Som kommit till mitt jobb och bekänt sin eviga kärlek för mig (när jag har pojkvän), för att sedan ta tillbaka det en vecka senare, för att sedan bekänna den igen efter ytterligare en vecka, för att sedan ta tillbaka den för evigt, för att sedan behöva bli tröstade (av mig) för att de inte i sin vildaste fantasi kan förstå hur de kunnat behandla mig så. Jag har killkompisar som varje år, månader i taget, försvinner ner i ett djupt killhål där de trots upprepade försök är omöjliga att få tag på. Sedan kryper de fram någon gång när isen har smält och låter mig förstå att de är redo att bli frågade om hur de har mått. Att jag har hunnit må på en massa olika sätt under dessa perioder tycks inte vara så intressant. Jag är ju inte den som mår dåligt – jag är den man mår dåligt inför. 

De flesta uttrycker stor förvåning över att det går så lätt att prata med mig om hur de känner. De tycks se det som en unik och aldrig tidigare skådad förening mellan två människor, i vilken det plötsligt uppstår en magisk portal in i deras känsloliv. En möjlighet att uttrycka sig, att prata av sig. Ingen av dem tycks ana de mentala minneslistor, frågeformulär och personlighets- noteringar jag samlar i det stora dokumentskåpet som är mitt vänskapsarkiv. Hur jag bläddrar igenom kartoteket inför varje samtal. Vad borde jag fråga honom om och på vilket sätt?

Hur mycket borde jag luska, truga, insistera? Hur mycket ska jag pressa för att han ska känna att han har utrymme att säga precis allt det han inte kan säga till någon annan, men utan att känna sig pressad? Man får absolut inte pressa. De verkar heller inte märka hur jag planterar små frön i deras huvuden, ger dem verk- tyg att ta hand om varandra. Jag kan till exempel säga: Du, tror du inte att Johan känner sig förvirrad nu när han träffat en ny tjej precis efter att han gjort slut med Sofie? Om jag var Johan så skulle jag nog behöva prata om det, du kanske ska skicka ett sms? Som att jag har att göra med dagisbarn. Tar tag i handen och leder över vägen. 

Många av mina killkompisar verkar alltså ha svårt att förstå att det här med känslopratande inte är någonting som kommer av sig självt. Att det är en praktik som kräver engagemang och fingertoppskänsla och att jag har övat för att bli bra på det. Jag vet inte om de faktiskt tror att jag är genuint intresserad av att veta varenda liten detalj om deras mående. Eller om de någon- stans anar att jag fortsätter fråga för deras skull, för att ge dem en möjlighet att berätta. Och jag undrar vad de tänker om mina möjligheter att göra samma sak. 

Samtidigt så verkar många män, trots allt, vara väl införstådda i hur dåliga de är på just dessa saker. När man pratar om patriarkatets skadliga effekter på kvinnor dröjer det inte länge förrän någon mer eller mindre medveten man påpekar att patriarkala normer faktiskt också påverkar män. Det vanligaste exemplet är just detta om den snäva mansrollen – om att inte få eller kunna uttrycka känslor. Men om det nu är så många män som kommit till insikt om sina tillkortakommanden på fronten känslomässigt arbete, varför gör de ingenting åt det? Alltså, jag menar inte att det är en lätt sak att förändra normer, eller att det inte kan leda till negativa sociala sanktioner för män om de bryter mot dem. Men ibland känns det som att killar helt enkelt nöjer sig med att peka på att maskulinitetsnormer finns, och sen har de gjort sitt. 
En gång satt jag med tre killkompisar på en bar. Vi pratade om att prata om sina känslor och varför kvinnor gör det så mycket mer än män. En av vännerna sa att killar helt enkelt inte fått lära sig att prata om sina känslor, att de socialiserats in i en mansroll som förväntas vara hård och tyst och sluten. (Vid denna punkt i samtalet nickade jag förstås intresserat och uppmuntrande, med lätt höjda ögonbryn för att markera att det han sa var klokt och inte alls ett insparkande av öppna dörrar. Man vill ju inte skada någons ego.) Alla män runt bordet var rörande överens. Ja, det är så svårt att prata om känslor och det är så jobbigt och begränsande för oss. 

Sedan hände en märklig sak. Jag sa att om de nu tyckte att det var så svårt att prata om känslor och önskar att de vore lika bra på det som tjejer – varför tar de då inte hjälp av oss proffs? Jag erbjöd helt enkelt en skräddarsydd känslopratarkurs, komplett med litteraturlista och personliga utvecklingssamtal. Jag minns hur nöjd jag var med det här förslaget – att äntligen kunna erbjuda en handfast lösning på deras gemensamma problem. Men det blev helt annat ljud i skällan, minsann. De blev faktiskt ganska sura. Sa att de inte är några barnungar, att de visst kan prata om känslor och att de inte behövde min hjälp att ha ett vanligt jävla samtal med sina vänner. Är inte det märkligt? Helt plötsligt ville de inte ha någon hjälp. De som bara minuter tidigare hade det så jobbigt. I sådana stunder är det lätt att dra slutsatsen att killar trots allt inte är så himla intresserade av att bli bättre på att prata om känslor. Att de är mer intresserade av att framstå som offer för patriarkala strukturer (i paritet med kvinnors lidande), än att delta i kampen för förändring. 

Ändå tänker även jag ofta på mansrollen som väldigt begränsande. Att det trots allt är synd om dessa killar som aldrig lärt sig att känna efter vad de egentligen känner, än mindre uttrycka det. Men det är något som skaver i de där funderingarna, för problemet är ju egentligen inte att killar inte berättar hur de mår. I själva verket tycker jag att killars mående tar oproportionerligt mycket social plats. Jag tänker på hur jag och mina tjejer pratar om våra killkompisars mående, hur vi stämmer upp i gemensamt jubel när någon utav dem verkar må lite bättre eller har gjort någon typ av känslomässigt framsteg. Jag tycker mig märka att när en man uttrycker sina känslor i termer av just känslor så lyssnar alla lite extra noga. För finns det någon annan som uppmuntras så mycket att berätta om sina känslor – och som dessutom belönas så rikligt när han lyckas – som en man? Typ såhär: Guldmedaljen i att ha kontakt med sina egna känslor går till Glenn som i två timmar blivit frågad om sitt mående och lyckats svara på alla frågor! STORT GRATTIS GLENN!!! 

Det kanske alltså är så att en man pratar om sina känslor i be- tydligt högre utsträckning än man kan tro? Men att prata mycket och ofta om sina egna känslor, att häva ur sig utan hänsyn till vad detta gör med andra människor runt omkring, är inte samma sak som att ta känslomässigt ansvar. Jag tänker att vi lätt blandar ihop det där – att vi tänker att killar som är kapabla att berätta hur de känner också automatiskt skulle vara goda känslomässiga arbetare. För det handlar liksom inte om att vara en person som har känslor. Till och med de mest inbitna maskulinitetsivrare erkänner väl att män har känslor. Ur en vänskapssynpunkt borde det handla om att investera och omsätta dessa känslor till relationsarbete – att engagera sig i och ta ansvar för en relation genom att till exempel låta andra människors känslor ta plats och spela roll, vid sidan av och i samspel med de egna. 

Jag har många gånger varit med om killkompisar som, när de konfronterats med sitt bristande engagemang eller omtanke i vår relation, direkt blir väldigt kränkta. Ofta ligger grunden till denna kränkthet i allt det som de berättat för mig om sig själva. Du vet saker om mig som ingen annan vet kan det heta, eller Jag har sagt saker till dig som jag inte vågat säga till någon annan eller Jag har faktiskt inte hört av mig till någon annan heller. Som att jag, genom att de öppnat upp sig för mig, fått ta del av en unik gåva. Och att jag, genom att utkräva dem någon typ av ansvar för vår gemensamma relation, kränker denna gåva och därigenom också givaren. Som att jag inte förstår hur otroligt privilegierad jag är. Jag, som trots allt fått se deras innersta inre. 

Jag har länge försökt tänka på relationer som ett gemensamt arbete. Det låter så oromantiskt, men det har hjälpt mig att för- stå varför jag kan känna mig så liten och obetydlig i relationer i vilka det, trots allt, poängteras hur betydelsefull jag är. För det är väldigt svårt att känna sig betydelsefull när ens roll är spegel, av- lastningsyta eller slaskhink. Medan mina vänskaper med kvinnor utgår ifrån en gemensam behovsanalys och en strävan efter ett rättvist givande och tagande, känner jag mig ofta så obetydlig för mina killkompisar. Ingen av dem verkar känna på sig att jag är den enda av oss som hör av sig. Enträget och ibland nästan tjatigt smsar jag och ringer, skriver på Facebook. Ibland två, tre gånger i rad om jag inte fått något svar på min senast utsträckta hand. Jag blir krävande, trots att jag ärligt talat förväntar mig väldigt lite av dem. 

Jag menar inte att de aldrig frågar hur jag mår, eller att jag aldrig berättar. Men det kommer liksom alltid i andra hand. Det är aldrig jag som kan höra av mig och säga att jag behöver prata. Gör jag det har de inte tid, ofta inte ens tid att svara. Ibland upplever jag att männen i min närhet samlar på sig tankar och känslor under en längre tid, som de liksom går och ruvar på för att ta upp med mig när vi ses. Är det därför det kan ta så lång tid att svara? För att de måste samla på sig tillräckligt med stoff innan det är värt att träffa mig? Och jag undrar ofta vad de tänker om mina egna samlingar. Undrar de någonsin vart mina tankar och känslor tar vägen, vem som tar hand om dem? Förmodligen litar de på att mina kvinnliga vänner är där och städar upp. Och det har de ju helt rätt i, förstås. 

Att vara en god vän är en viktig del i min identitet. Min pojkvän brukar lyfta det som en av de sakerna han beundrar mest hos mig: att jag bryr mig så mycket, att jag är en så engagerad vän. Jag har alltid känt mig stolt när han säger så, tycker att det låter som en trevlig sak att vara. Men samtidigt är det någonting som skaver, som jag har svårt att riktigt sätta fingret på. Kanske är det så att jag helt enkelt känner mig orättvist behandlad. Fast det låter för banalt. Det är nog snarare den där gnagande känslan av att mina killkompisar inte riktigt känner mig, annat än som den goda vännen. För jag vill ju inte vara bara en god vän, jag vill ju vara jag. Roliga, smarta, verbala, analyserande, påhittiga, charmiga, intressanta jag. Hon som pratar för högt, skämtar för ofta och ibland måste hålla timslånga monologer om sina känslor för att inte sprängas. Och i slutändan är det nog just det som skaver så förbannat – att jag inte har utrymme att vara det med mina killkompisar. Att jag bara är den goda vännen.

Bokutdraget är hämtat ur Vem bryr sig? En antologi om känslomässigt arbete, utgiven på förlaget Systerkonspirationen 2019.

Syre Stockholms intervju med Agnes Ahlsén kan du läsa här. 

Läs även bokutdraget ”Det blir bäst så” av Anna Andersson här.