Syre Stockholm bjuder på långläsning i form av ett bokutdrag författat av Anna Andersson, ur den nyutgivna boken Vem bryr sig? En antologi om känslomässigt arbete. Syre Stockholms intervju med redaktörerna Sara Hallonsten och Agnes Ahlsén på Vårbergsförlaget Systerkonspirationen kan du läsa här.
Det är juli och om några dagar ska Eriks pappa hämta sin thailändska flickvän Lamduan på flygplatsen. Eriks pappa går omkring och plockar rastlöst runt gården. Han är missnöjd över ladan vars dörr behöver målas och veden som behöver kapas. Problemet är att Erik inte kan hjälpa till. Problemet är att han måste passa Sofia på dagarna. Eriks pappa tycker att det är synd att Erik inte kan hjälpa till mer när han så sällan är här. Eriks pappa kommer in till mig när jag sitter i hans dammiga arbetsrum och undrar om det ändå skulle vara okej om han fick låna Erik några timmar. Det är så mycket att göra på gården och när Lamduan kommer tar hon gärna hand om Sofia för Lamduan tycker verkligen om barn. Jag har en ansökan som måste bli klar och en budget måste finslipas. Jag skriver på min ansökan med Sofia i knäet.
Jag har gjort en pastasallad som för mig skulle räcka i flera dagar, men när Erik och hans pappa lassar in den nästan utan att prata visar det sig ändå att jag har felbedömt så jag tar en liten portion. Det finns knäckebröd i skafferiet. Jättegott och fräscht, tycker Erik om maten. Gott, men man blir inte helt mätt utan kött, tycker Eriks pappa. Erik diskar i köket. Sofia leker treårslekar långt från sin farfars högljudda rastlöshet. ”Sofia! Kom! Du ska få prata med någon i telefonen!” bullrar det från övervåningen. Sofia vrider kroppen bort från rösten in mot väggen.
Plötsligt står han i dörren med telefonens kamera riktad mot Erik.
”Yes! My oldest son is here! Erik, tell Lamduan what you are doing right now!”
I en perfekt imitation av Sofia vrider Erik kroppen in mot väggen och muttrar att det kanske hon can see for herself. Eriks pappa ser lite handfallen ut, men vänder istället kameran mot Sofia. Jag blir nervös. De första två dagarna när vi kom hit vägrade hon att prata med honom. Jag nickar uppmuntrande:
”Titta Sofia, farfar filmar med telefonen!”
Telefonen är oemotståndlig.
”Får jag också?” Hon sträcker fram sina händer.
”Sofia says she misses you”, säger Eriks pappa till telefonen.
Från högtalaren hörs fnitter och pussljud. Jag kan se på Eriks nacke hur irriterad han är.
När vi ligger i de två gästsängarna några timmar senare säger jag att det väl inte var så farligt. Jag säger att gården blir så mysig när Lamduan kommer hit. Det är städat inne, det luktar citron i badrummen. Trädgårdslanden prunkar. Maten är så god!
”Och din pappa blir ju så glad”, säger jag. ”Tänk på hur ensam och bitter han har varit.”
”Ja”, säger Erik. ”Han behöver ju någon som är villig att leva helt på hans villkor och det vill ju ingen svensk kvinna. Men, säger han sen. Han fattar ju inte vad det kommer att innebära för honom om hon tar hit sitt barn. Han är över 60 år. Hon har inget körkort. Det är två mil till skolan. Flickan är tolv och kan inte svenska och inte engelska. De kommer att vara isolerade här ute på landsbygden och han kommer att tvingas ur sina rutiner som är det värsta han vet.”
”Ja, men det kanske ändå är bättre än thailändska landsbygden”, säger jag.
”Och tänk på Lamduan: det är klart att hon vill ta hit sitt barn om hon ska leva här på heltid och inte bara några månader på sommaren.”
”Fast om hon ska få uppehållstillstånd så måste de gifta sig.”
Erik grimaserar.
Det är skönt att Erik är så anti. Det blir lättare för mig att tänka snällt.
Hans händer börjar smeka över min sovtröja. Jag känner efter om jag orkar ha sex och kommer fram till att jag inte orkar. Erik suckar men han säger i alla fall inget.
Eriks mamma gjorde inga ekonomiska anspråk när hon lämnade gården och flyttade till centralorten för att bo i en liten hyresetta på nedre botten. ”Jag ville bara därifrån”, brukar hon säga efter ett par glas vin. ”Jag hade redan så dåligt samvete. Han lovade att om han slapp köpa ut mig så skulle marken gå vidare till er barn i arv.”
För något år sedan sålde Eriks pappa av nästan en tredjedel av marken för att kunna finansiera bland annat sina resor till Thailand på vintern och Lamduans resor hit på sommaren. Eriks mamma säger ingenting om det. Efter ett par glas vin säger hon att Eriks farmor, som också bor inne i centralorten och som Eriks mamma efter skilsmässan därför fortsätter att hjälpa med handling och städ en gång i veckan, har sagt om Lamduan att ”Hon är ju inte ens söt, men hon är väl ung”.
Eriks pappa är så stolt när han pratar om Lamduan. Han berättar om allt som hon är bra på. Det är till exempel massage, matlagning och odling. Han berättar om Thailand. Det finns inget som slår thailändsk mango. Lamduan brukar ta med sig mango i packningen och laga hans älsklingsrätt som är mycket biff med lite mangosallad. I Thailand gillar man också svamp, berättar han. Men många thailändare förväxlar svamp när de kommer till Sverige och blir förgiftade. Eriks pappa har därför frågat Eriks mamma om inte hon kan visa Lamduan några av sina bra svampställen. Det är bara så konstigt tycker han, för fastän Eriks mamma sa att ”Ja, det kanske jag kan göra någon gång”, så har hon aldrig tid. Det skulle därför passa bra om jag och Sofia kunde plocka svamp med Lamduan någon dag, till exempel imorgon. För då kunde Eriks pappa och Erik samtidigt passa på att måla dörren till ladan och att köra vedkapen.
”När jag kommer hem med Sofia på semestern så ser pappa mig bara som arbetskraft”, surar Erik från den andra gästsängen. ”Och han har inte lagt en minut på Sofia medan vi varit här. Utom förstås när han kan använda henne för egna syften, som något slags kommunikationsverktyg i sin relation. Annars är hon bara i vägen för honom. Och han fattar ju inte heller att du måste jobba. Han fattar inte ens vad ditt jobb är.”
Jag säger att det kanske är bra om jag och Sofia går i skogen med Lamduan för då kan Erik och Eriks pappa passa på att prata ut.
”Synd bara att han inte går att prata med”, säger Erik. Han rullar över på sidan med ryggen mot mig.
Erik och jag åker hem till Eriks mamma. Hon har träffat en man, Janne, via sjukhuset som hon jobbar på och flyttat från et- tan på nedre botten till en stor trea i samma område. Hon säger att hon ser att Erik behöver vila och att han kan lägga sig på soffan. Hon säger att hon kan ta Sofia till parken om jag vill försöka jobba lite. ”Tack”, säger vi. När Eriks mamma har gått passar vi på att ha sex. Det var två veckor sen sist. Tre om man räknar med när jag hade mens och inte kunde hjälpa att det inte gick.
När vi kommer hem sitter Lamduan på verandan. ”Visst vill du krama Lamduan, Sofia!” Eriks pappa ler uppmanande, Sofia stirrar som vanligt ner i gräsmattan.
Jag knuffar lite på henne. Jag tänker att Sofia måste bli mer social. Jag försöker le mot Lamduan som har satt sig på huk och skrattande sträcker ut armarna.
”Hon behöver inte kramas om hon inte vill!” säger Erik. Sofia gömmer ansiktet vid hans hals. Hon vill inte titta på mig.
Vi går på grusvägen som slingrar sig genom den planterade skogen som Eriks pappa numera äger ensam. Det är kvavt och Sofia tänker inte gå själv. Hon gillar inte svamp. Lamduan är sval och smal och spänstig. Lamduan tar Sofia i handen och hon blir tyst. Jag frågar Lamduan om hennes hemby och om hennes familj. ”It’s not a very good life”, säger hon. Jag frågar om hon tror att det skulle vara bättre i Sverige. Hon skrattar lite. Jag frågar om hennes dotter som bor med sin mormor i södra Thailand. Lamduan jobbar på en massagesalong på en turistort. Hon hälsar på sin dotter när hon kan. Jag undrar hur Lamduan och Eriks pappa träffades. Jag undrar vad hon egentligen tycker om ho- nom och vad hon egentligen tycker om oss. Sen säger Lamduan att det är farligt att vara tonårstjej i Thailand för unga tjejer i Thailand är very stupid och träffar not very good guys när de är tonåringar och sen blir de gravida och sen har de ingen framtid.
Efter ett tag hittar vi karljohanssvamp.
När vi kommer hem lämnar jag en gnällig, myggbiten Sofia i Eriks knä och låser in mig på toaletten med mobiltelefonen. Jag har två mejl som innehåller påminnelser om budgeten. Jag funderar på att ringa mig sjuk.
Lamduan lagar en buljong med citrongräs och koriander och stora kokta bitar av karljohanssvamp. Lite slemmiga. ”In Sweden we like to fry the mushroom”, förklarar Eriks pappa. ”This is very tasty”, säger Erik.
Erik och Eriks pappa pratar länge, länge om svensk landsbygdspolitik. De för samtalet på engelska som de kryddar med svenska facktermer. De låtsas att Lamduan följer med i samtalet. Eriks pappa berättar om en konflikt mellan två lokalpolitiker som han känner. Jag frågar om politikernas konflikt. Lamduan har slutat lyssna. Hon bläddrar bland de nytagna bilderna i sin telefon. Det är minst tio olika foton där hon plutar med munnen mot kameran samtidigt som hon poserar med olika svampar. Bakgrundsfotot på telefonen föreställer hennes dotter på en cykel. Eriks pappa berättar hur man odlar avokado i Lamduans hemby och vad dessa kostar att köpa kilovis jämfört med i Sverige. Lamduan lyssnar artigt, sedan vänder hon sig mot Sofia och pekar på hennes naglar som är målade i olika färger. Hon säger färgerna på engelska. Hon pussar på varje finger.
Från gästsängen frågar jag Erik hur samtalet vid vedkapen gick. Det gick väl rätt bra tycker han.
”Pappa undrade varför jag är så reserverad mot Lamduan. Han tycker att det är konstigt när jag har varit så positiv till mamma och Janne. ”
”Frågade du om hennes dotter ska komma hit”, undrar jag.
”Ja”, säger Erik. ”Det är de goda nyheterna. Pappa säger att han ska berätta för Lamduan innan hon åker hem att det inte går. Han orkar inte gå igenom den delen av sitt liv igen med skjutsning och hämtning och skola – det blir ju han som kommer att få sköta allting praktiskt. Så hon får stanna hos sin mormor. Han tror att det blir bäst så för barnet.”
