Syre Global Nummer 33 måndag, 6 augusti 2018

Radar

Flickors skolgång avgörande för utvecklingsmålen

Radar

Zimbabwe: Sorg och besvikelse över valresultat

Radar

Mänsklighetens ekologiska skuld allt större

Radar

Ökade kostnader med extremväder

Glöd – Ledare

Vi behöver mer olydnad

I juli 1846 vägrade författaren och filosofen Henry David Thoreau att betala fastighetsskatt på grund av sitt motstånd mot slaveriet och USAs krig mot Mexiko. Samma månad 1909 kämpade den engelska suffragetten Marion Wallace Dunlop för kvinnlig rösträtt vilket ledde till att hon fängslades, hon tog sitt straff men svarade med att hungerstrejka ända tills fängelsepersonalen inte såg någon annan utväg än att släppa henne fri. Den 1 december 1955 vägrade den afroamerikanska medborgarrättskämpen Rosa Parks att ställa sig upp på bussen och lämna över sätet till en vit man. Den 9 september 1980 bröt sig åtta personer in på General Electrics fabrik i Pennsylvania där de försökte förstöra fabrikens kärnvapenmissiler. Den 23 juli 2018 vägrade den svenska asylaktivisten Elin Ersson att sätta sig ner på ett flygplan om inte en man som skulle utvisas till Afghanistan fick kliva av planet.

Det finns gott om exempel på civila olydnadshandlingar genom historien, handlingar vars syfte är att göra motstånd mot något som en moraliskt anser är fel även om det är rätt ur laglig mening. De flesta tycker det känns svårt och jobbigt att trotsa lagen. Dels för risken att bli straffad, men också för att det i vårt samhälle är starkt tabu att göra olagliga saker.

Ofta kan civil olydnad också kännas meningslös, vad spelar det för roll om lilla jag gör motstånd när resten av samhället ändå lyder? Men små handlingar kan ibland krossa berg. Marion Wallace Dunlops hungerstrejk inspirerade många andra suffragetter att använda sig av samma metod och nio år senare fick kvinnor rösträtt i Storbritannien. Rosa Parks vägran att ställa sig upp på bussen blev startskottet för en bojkott av kollektivtrafiken i Montgomery och i december samma år fastslog USAs högsta domstol att det stred mot grundlagen att segregera personer på bussar.

Elin Ersson är inte den första personen som vägrar att sätta sig ner på ett flygplan för att stoppa en deportation, för några år sedan fick vänsterpolitikern Malin Björk en del uppmärksamhet då hon gjorde samma sak och även andra asylrättsaktivister har tillämpat samma metod för att stoppa deportationer. Mig veterligen har dock ingen av dessa protester fått lika stor uppmärksamhet som Elins fick. Under tiden som hon var ombord på planet filmade hon sig själv med mobilkameran och lade ut filmen på Facebook där den plockades upp av den tyska mediekanalen DW Stories. DW Stories nedkortade version av videon har i skrivande stund fått nästan tiotusen kommentarer, 164 000 delningar och över nio miljoner visningar. Dessutom har många utländska medier skrivit om nyheten, till exempel brittiska The Guardian.

Det är lätt att förstå varför den väcker reaktioner hos så många: en ensam ung kvinna som står upp mot ett orättvist system, motståndet hon möter, hennes tårar och det lyckliga slutet när mannen får kliva av planet – videon har alla de ingredienser som brukar ingå i en bra story. Verkligheten är dock sällan som på film, även om Elin lyckades stoppa deportationen den här gången så är det högst troligt att den afghanske mannen kommer att skickas iväg någon annan dag med ett annat plan. Men det viktigaste är att Elin, precis som Rosa Parks eller Marion Wallace Dunlop, kan bli en förebild för andra människor som känner samma sak och som också vill utmana systemet.

“Kanske är det dags för en påminnelse om att civil olydnad – med sina krav på transparens, icke-våld och att ta konsekvenserna av sitt handlande – alltid har varit en central kraft för samhällsförändring. Och att den kraften inte blir omodern, även om vi gärna vill låtsas om att det demokratiska tillståndet är ”färdigt” och inte har utrymme för människor som ställer sig upp för andras skull.” skriver Kristina Lindquist i en fin kommentar till Elins video i DN. Så är det förstås. Demokrati är så mycket mer än att bara gå och rösta var fjärde år, den kräver att vi engagerar oss, att vi står upp för människors lika värde och att vi säger ifrån när personer utvisas till länder där deras liv är i fara.

Den som inte har insett detta fundamentala är ingen människa utan bara en liten lort, för att citera en annan olydig medborgare.

Se även Syres seminarium om civil olydnad från Almedalen här.

Civilkurage.

Människor som blir mer upprörda över att ett plan försenas än att en människa utvisas till ett farligt land.


Nummer 33 mån 6/8-18

Fler nummer

Innehåll

Nummer 33

mån 6/8-18 Fler nummer