Det går snabbt nu. Bara de senaste två veckorna har riksdagen klubbat igenom så många auktoritära, eller rentav fascistiska, lagar att det är svårt att hålla räkningen. Det har handlat om angiverilagen, som tvingar myndigheter som till exempel Skatteverket att anmäla papperslösa. Om vandelslagen, som gör att den som till exempel har höga skulder riskerar utvisning. Om avskaffade permanenta uppehållstillstånd (fram tills nu har tillfälliga uppehållstillstånd varit huvudregel, men nu avskaffas de permanenta alltså helt). Om att juridiska ombud för asylsökande i princip avskaffas – de kommer framöver bara få hålla ett kort informationsmöte och kommer inte ens att få ta del av den asylsökandes handlingar, vilket innebär att många advokater kommer tacka nej till uppdrag från Migrationsverket framöver. Om att fler asylsökande ska hållas under uppsikt och sättas i förvar. MP och V fick visserligen igenom en vilandeförklaring som stoppar den delen som handlade om att barn ska kunna skiljas från sina vårdnadshavare och att maxtiden som barn ska kunna sitta i förvar förlängs. Det är en viktig seger, men det är ändå en relativt liten vinst om man ser till helheten.
Lägg till allt detta ytterligare lagstiftning som inte hänger ihop med migrationspolitiken men som bär tydliga auktoritära drag, till exempel att det kommunala vetot mot uranbrytning slopas, en ny Nato-lag som innebär att regeringen ska kunna ge Nato ökade militära befogenheter utan riksdagens inblandning samt att kraven på samråd innan skogsbolag ska avverka till stor del försvinner.
Det höga tempot kan förklaras med att det stundar ett val efter sommaren, Tidölaget ser ut att gå mot förlust och vill förstås passa på att hinna få igenom så mycket av sin politik som möjligt innan dess. Vill man vara lite konspiratorisk kan man också tänka att de passar på nu när de flesta svenskar är upptagna med skolavslutningar, middsommarplanerande och fotbolls-VM och inte bryr sig så mycket om vad som händer i politiken.
Det är inte förvånande att Tidölaget bedriver den här politiken. Det mesta av det de beslutar om nu är sådant som fanns med i Tidöavtalet och som har varit på gång i flera år. Det borde kanske inte heller förvåna någon längre att Socialdemokraterna jamsar med och röstar ja till nästan allting. Men även om vi inte blir förvånade är det viktigt att inte bli blasé och tänka ”ja, ja det är som det är.” För det här är inte normalt. Advokaten Silas Alaki kallar det för apartheidlagstiftning, och det är just vad det är. Det är en politik som gör skillnad på människor baserat på deras ursprung och som gör att vissa människor riskerar utvisning – som kan leda till förföljelse och i värsta fall döden – enbart för mindre förseelser som i normala fall inte ens är straffbara.
Debatten om de så kallade tonårsutvisningarna fick många att hoppas på att den fascistiska kurvan inom migrationspolitiken var på väg att vända. Men var det kanske bara ett hack i kurvan, ett litet hinder på motorvägen? Både ja och nej. De senaste veckornas beslut har visat att det fortfarande är den hårda och strama linjen som regerar i migrationspolitiken. Men det finns trots allt många sossar, och kanske även en del tidöväljare, som ogillar den här politiken. Som vill något annat. Debatten visar också återigen att när media lyfter fram enskilda människoöden – när flyktingar blir människor av kött och blod istället för statistik eller en obestämbar klump som man kan kalla för terrorister och våldtäktsmän – så tystnar en del av de hårda tongångarna.
Den största sorgen ligger kanske i att när lagstiftning som den här väl har baxats igenom så är den ofta väldigt svår att riva upp. Det finns en stark ovilja inom politiken att backa bandet, vilket märks i mantrat ”vi ska inte tillbaka till 2015”. Ändå är det just det vi måste göra. Vi måste backa bandet, och göra migrationspolitiken solidarisk och medmänsklig. Det kommer inte att bli enkelt. Men med en stark mobilisering och tryck från V, MP och C gentemot Socialdemokraterna så är jag övertygad om att det är möjligt.
Det räcker nu.
Alla outtröttliga aktivister som fortsätter att uppmärksamma vad som händer.
Politiker utan ryggrad.
