Det pågår en intensiv kamp om makten, och maktstrukturen, i Miljöpartiet just nu inför kongressen i november. Det är i grunden två saker som kongressombuden kommer ha att ta ställning till (på kongressen kommer det säkert finnas enormt många andra frågor som känns helt avgörande för kongressdeltagande, men eftersom kongressen generellt har tagit en rådgivande roll där partiledningen gör och tillåts göra lite som den vill kan vi väl ana att de i praktiken inte blir så värst relevanta).

Det ena är frågan om hur många språkrör Miljöpartiet ska ha, och det andra är frågan om vilka. Två frågor som handlar om så ohyggligt mycket mer än bara sig själva. De handlar om hur partiet sannolikt kommer se ut under överskådlig framtid.

Att det spelar roll vem det är som är språkrör är självklart, men sannolikt är det inte så relevant som det ofta framställs av andra tyckare. För Miljöpartiets väljare är språkrörens betydelse generellt inte så stor, vilket så klart delvis kan förklaras med hur populära de nuvarande språkrören är, men inte ens när Maria Wetterstrand och Peter Eriksson var språkrör låg Miljöpartiet i övre halvan av riksdagspartierna där partiledarens betydelse var som störst.

Men det här språkrörsvalet handlar också om inriktning. Där en språkrörskandidat (Daniel Helldén) går ut i media och förklarar att varje gång de inte pratar om klimat och miljö är en förlorad möjlighet att prata om deras kärnfrågor. Vi kan väl ana att det säger något om hur var Helldén ställer sig på skalan mellan djupa tänkvärda intervjuer och upprepandet av förberedda talepunkter. Men det säger ännu mycket mer om hur han ser på grön ideologi.

Grön ideologi är att se att systemen hänger ihop, att utifrån solidaritetstanken, där djur, människor, natur och kommande generationer ingår, formulera ett samhälle som fungerar nu, och i framtiden. Det är också helt nödvändigt för att få med folk. Om samhället finns där för den pappa som har svårt att få mat på bordet till sina tonåringar, är det troligare att han orkar lyssna när forskarna talar om hur vi måste förändra våra liv för att föräldrar i andra delar av världen ska slippa fly med sina barn. Det är så att säga med gentjänster som med gengångare, de går igen.

Den andra frågan, om hur många, kan låta rätt ointressant. Vad som sägs är väl viktigare än vem som säger det? När man bestämde sig för att det skulle heta språkrör var tanken att man istället för en ledare skulle ha en talesperson. Någon som argumenterade för den politik medlemmarna förde, istället för någon som formulerade den politik medlemmarna skulle föra. Det handlade om huruvida partiet skulle styras från botten eller toppen. Om man behåller det perspektivet, att det faktiskt är en essentiell skillnad mellan språkrör och partiledare, då är det också självklart att det här är ett jobb där representativiteten blir bättre av mångfald. 

Problembeskrivningen i media handlar om samma sak i båda fallen. Om man bara fokuserade på miljö och klimat, om man bara var tydlig, om man bara hade en röst, som pratade om samma sak varje gång, då skulle väljarna fatta att Miljöpartiet verkligen bryr sig om miljön. Men som till exempel Gustav Fridolin noterar här så har väljarna har fattat det. Det hjälper inte, för det är inte där skon klämmer.

Vi får se om partiet svänger. Om två språkrör ska bli ett. Den konservativa vinden där hopp ställs till räddande starka ledare blåser starkt över ett parti som ägnat de senaste decenniet åt att centralisera makt, och skala bort utstickande moment, och det är väl från debatten svårt att se att skillnaden mellan partiledare och språkrör kommer vara mycket mer än till namnet.  Partiet ska bli som de andra. Och som ett brev på posten uppstod nyss en ny diskussion. När GU:s före detta språkrör Magda Rasmusson ondgjorde sig över att så många kandiderar.

Där det plötsligt framställdes som en nackdel att det inte ”kostar någonting”  att kandidera i Miljöpartiet. Att det istället blivit ett karriärsteg. Många profilerade medlemmar och före detta medlemmar jublade och hejade på. Är det ändå inte lite bättre i M och S, där alternativen är få och valen i praktiken avgörs bakom lyckta dörrar?

Miljöpartiet är på väg in i en återvändsgränd, men som sanna stigfinnare finner de alltid snirkliga, allt smalare vägar längre in. Jag är övertygad om att den väg man vandrar nu kommer sluta utanför riksdagen, men det är väl rimligt att de går där, tills de når vägs ände, de tror ju på det. Kanske finns det till slut utrymme för ett nytt parti, ett som grundar sig i den gröna ideologin. Ett där solidariteten med världens alla människor också kan räknas som kärnfråga.