Glöd · Ledare

Miljöpartiets problem är inte språkrören

I bakvattnet av att Miljöpartiets språkrör Per Bolund meddelat att han inte kandiderar till nästa period efter deras kongress i höst hörs allt fler röster om att Miljöpartiet ska gå över till ett språkrör. I processen har man gått så långt som att partistyrelsen utlyst en ombudsomröstning inför kongressen. 

Argumentationen har gått ungefär så här: Nu har Mp haft språkrör som abonnerat på lägstapositionerna i förtroendemätningar i cirka sju år. Det kvinnliga språkröret har bytts två gånger och det manliga har bytts en gång. Skillnaderna har uteblivit. Samtidigt har klimatkrisen gjort sig allt mer påkallad, vi har sett hur klimatrörelsen stärkts över världen, Greta har blivit ett reellt världsfenomen, men i Sverige harvar det gröna partiet kring  fyraprocentsspärren. Så det måste vara något systematiskt fel.

Det finns en annan historieskrivning att luta sig emot här. Även om förtroendet började sjunka efter en tid i regeringen så störtdök det efter migrationsuppgörelsen 2015. Och vad är det egentligen väljarna ska ha förtroende för? I fråga efter fråga har de ändrat eller gett med sig. De var med och genomförde den brutala omsvängningen av flyktingpolitiken, de sålde av kolkraftverken i Tyskland, ställde sig plötsligt bakom hårdare straff för ungdomar. De har drastiskt utökat polisens övervakningsmöjligheter av enskilda medborgare och de har plötsligt medverkat till att allt fler ska kallas till mönstring och värnplikt. Under pandemin medverkade de till att ge miljardstöd till SAS. I fjol ställde man sig bakom försäljning av vapen till krigförande part och nu har en ledande miljöpartist svängt om Nato och hoppas att partiet ska följa efter. Förändring efter förändring som leder dem närmare alla andra, som gör att de slätas till i de frågor där de stack ut.

Förmågan att kunna ändra sig när man ställs inför nya situationer, argument och nya fakta är i grunden bra. Men det gäller att det som hänt verkligen är något nytt, att det argument man mött inte mötts och avfärdats förut. Det är så att säga lätt, men föga värt, att vara pacifist bara i fredstid. Att Putin skulle vara en bov är inget nytt och att en part i en konflikt skulle fnysa åt mänskliga rättigheter och krigets lagar är sannerligen inte det. Om argumenten inte är nya, om situationen gick att tänka sig in i redan innan, och man ändå gång efter annan ger med sig, eller svänger, vilka av dagens åsikter kommer då gå samma öde till mötes när de politiska vindarna vänder? 

Men istället för att möta trovärdighetsproblemet är lösningsförslaget alltså att partiet ska ta ytterligare ett steg mot alla andra. Ännu mer slätstrukenhet. Jag är övertygad om att förslaget istället är kärnan i själva problemet. Man föreslår något som gör Miljöpartiet de gröna ännu lite gråare. Vägen mot den betonggråa massan har varit lång. Man ändrade stadgarna så att makten över kongressombuden skulle flyttas närmare regionnivån. Hjälpte det? Partiet fick enhetligare stadgar över alla lokalorganisationer, lite mindre spretigt. Lite färre bråkiga lokalavdelningar, hjälpte det? Kongresserna har blivit färre, kortare och med färre strider. De barfotagående agitatorerna för medborgarlön, pacifism eller bilförbud är svåra att finna. Hjälpte det? De bråkiga fyra som argumenterade emot kolförsäljning, saudiaffärer, flyktingmurar och för fredsmyndigheter i riksdagen är tystade och glömda. Hjälpte det? Konfliktlinjer som betygsstopp, EU-motstånd, socialförsäkringsförändringar och vapenexportsmotstånd är förpassade till dammiga bokhyllor för arkeologer att leta efter. Hjälpte det? Makten har centraliserats, bidrag till dyra inköp av elbilar och storskaliga industriprojekt har ersatt tillväxtkritik, integritetspolitik och djurrättsfrågor.

Miljöpartiet framstår ofta idag som ett rent industriparti, där man frontar i kampen för batterifabriker, koldioxidfritt stål, vindkraft och snabbtåg, en socialdemokrati för 2000-talet. Det hade säkert kunnat vara framgångsrikt, om Socialdemokraterna inte redan fanns. Det finns ett vakuum i svensk politik. Det där man tror på kombinationen av hög individuell frihet, men ändå starka sociala skyddsnät. Det finns inget parti som står där idag. Istället ställer man sig bland de andra. Stark ledare. Hårdare straff, vapenexport, tvång, fabriker, snabbtåg. Miljöpartiet de gråa. Världen behöver något annat.

Tumme ned:  Flera dagar av globala värmerekord. Det är inte som om vi inte var förvarnade. Och värre kommer det bli.

Tumme upp: Svenska mästerskapen i ledklättring gick av stapeln i helgen.