Jag hade några saker att säga, om en märklig debatt som nu utspelar sig.
Ska Miljöpartiet prata mindre om annat, för att få prata mer om miljö och klimat?
Det jag har att säga handlar egentligen inte så mycket om kommunikation. Även om det väl någonstans är självklart att om flest tycker Miljöpartiet har bäst miljöpolitik (och det tycker flest), men stödet ändå är lågt – så betyder det att många tvekar på andra områden. Skulle MP klara att möta människors längtan efter en bättre politik där de inte vet var de har partiet, skulle fler vilja rösta på det parti som de redan tycker har bäst miljöpolitik.
Det jag har att säga handlar heller inte om samhällsdebatten. Även om jag nog vill påstå att när vi är många som oroar oss över sjukvården och skjutningar, växande fascism och ekonomisk ojämlikhet, så finns det många områden som längtar efter att höra andra gröna svar än det som snävt brukar kallas miljöpolitik. En förtroendevald som får frågan om vad den tycker om de stora barngrupperna i förskolan, kanske inte vinner fortsatt förtroende om den bara pratar om gröna tak och råvarorna till förskolematen – även om också det är viktigt.
Det jag har att säga handlar heller inte om hur media funkar. Även om min erfarenhet är att det inte är ett nollsummespel. När det växer intresse runt ett parti vill man veta vad det tycker i fler frågor, och höra från fler företrädare. Miljöpartiets styrka i tider partiet varit som starkast är att det då haft fler än två språkrör: Riksdagsledamöter med olika intressen och profil, lokala företrädare och gräsrötter har synts i olika frågor.
Det jag har att säga handlar absolut inte om historia. Även om det kan vara viktigt att påminna om att Miljöpartiet aldrig varit ett enfrågeparti. Som i andra gröna partier har MP alltid samlat rörelserna och människorna som ville kämpa för jämställdhet, solidaritet, fred och individuell frihet där besluten fattas.
Det handlar heller inte om att vinna val. Även om MP gjort några riktigt bra val. 1988 blev MP första nya parti sedan demokratin kom in i riksdagen, 1994 övervanns för första gången korparna som kraxat om partiets död, i första svenska EU-parlamentsvalet fick MP nästan var femte röst, 2010 blev MP tredje störst i riksdagen, 2014 näst största parti i EU-parlamentsvalet och 2019 bröts motvinden med ännu ett bra EU-valresultat. Inte i något av dessa val hördes MP bara i miljö- och klimatpolitik. 1988 var ett miljöval, men det kantades också av affärer och Rosornas krig. MP blev den sunda rösten mot gammal blockpolitik och dåtidens etablissemang. Glada amatörer mot proffsen som gjort att politiken dött, som Danielsson sjöng. 1994 skapade den ekonomiska politiken momentum. Stoppa nedskärningarna, var kravet. Åtstramningspolitiken är ett krig mot undersköterskorna, sa språkrören. Och när stödstrumporna ställde in tankarna på ett kvinnoparti, var det många som inte gick tillbaka i gamla vanor utan istället röstade grönt.
1995 var MP EU-motståndets och den lilla människans röst mot byråkratin. I EU-valen 2014 och 2019 handlade det om lika delar miljö- och klimatpolitik och kamp för mänskliga rättigheter och solidaritet. Och i det hitintills bästa riksdagsvalet, 2010, handlade MP:s budskap Modernisera Sverige på valaffischerna om miljö, företagande, hbtq-rättigheter, jämställdhet, integritet, barnföräldrars arbetstid och stärkta rättigheter för människor som invandrat eller flytt till Sverige. Det senare var en välkommen motröst när SD stapplade in i politiken, och helheten en medveten strategi från Wetterstrand och Eriksson att bredda var och hur partiet syntes.
Fast det jag har att säga handlar ändå om något annat, om ideologi. Det är en tragisk sanning att de flesta partier och politiker vill låtsas som om att klimat- och resursutmaningarna inte ställer särskilt stora krav på oss. De vill blunda och köra på, utan några större förändringar. Miljöpartiet finns till för att förändra det, visa på allvaret, pressa också andra på svar och få en miljödebatt värd namnet. Men inte ens om alla partier hade en miljöpolitik som tog in allvaret, hade jobbet varit gjort. MP finns ju också till för att det finns en grön idé om hur samhället kan göra den stora förändring vi står inför, och vilket samhälle som kan byggas istället. Eller, som klimatpsykologen Frida Hylander uttryckte det: ”Den politiker som tror att klimat- och miljöfrågorna bara handlar om klimat och miljö har en otillräcklig analys av vad som behövs för klimatomställningen”.
När debatten rasar om angiverilagar, när SKR varnar för skolnedskärningar som minner om 90-talskrisen, när biståndet slaktas och alternativa röster stängs ner – finns gröna svar som ska ljuda. Den gröna ideologin handlar om global solidaritet, att det inte funkar att sluta sig när världen blir oroligare i klimatförändringarnas spår, utan att vår största tillgång nu är att hjälpa andra – vi vet aldrig när vi behöver hjälp. Det handlar om jämlikhet, att det är i samhällen som är trygga, där människor vet att vi finns för varandra när vi behöver varandra, som människor också vågar den nödvändiga omställningen. Det handlar om frihet och demokrati, att när kulturen skärs ner, regnbågsflaggor halas och människor vänds mot varandra, så behövs motröster som står upp för allas rätt att få växa upp till dem de vill vara och fortsätta växa genom livet.
De rösterna är gröna. Och när det påstås att det är en ”missad möjlighet” att använda dem, förstår jag faktiskt ingenting.
Alla fina minnen från politisk kamp. Det kommer bli fler, och jag är glad att dela barrikader med så många kloka.
Att se vännerna på andra sidan borden i nämnden, och inse att flera av dem sålt sig för taktiken, och försvarar angiverilagar och att sjuka barn kastas ur landet. Sorgligt.
