När en miljon asylsökande nådde EU år 2015 gick majoriteten av medlemsländerna från att vara välkomnande och förstående, till att snabbt börja bygga höga stängsel. Man skulle till exempel kunna tro att en naturlig lösning när många människor drunknar är att öka försöken att rädda dem. EU har gjort precis det motsatta. Amnesty, Human rights watch och flera andra människorättsorganisationer har vid upprepade tillfällen påpekat vikten av insatser som räddar liv och lagliga vägar till säkerhet. Mycket lite av det som efterfrågas av dessa organisationer återfinns i EU:s planer.

Sedan den så kallade flyktingkrisen 2015 har EU kämpat med att enas om en ny, gemensam migrationspolitik. Det har visat sig vara mycket svårt. Den förra EU-kommissionen, som lämnade över till den nuvarande ledd av Ursula von der Leyen i maj 2019, gav upp sina försök i december 2018. Den nuvarande EU-kommissionen har tills 2024 på sig, efter nästa val till EU-parlamentet byts kommissionen ut.

Sedan 1999 har CEAS – Common european asylum system – varit grunden i EU:s samarbete kring migration. Den välkända Dublinförordningen – med principen om att en asylsökande ska söka skydd i det första ankomstlandet inom EU – är en del av CEAS. CEAS svagheter blottades 2015 – och en stor del av konflikten mellan EU-länderna har de senaste åren handlat just om hur asylsökande ska fördelas. Italien, Grekland och Spanien har på grund av sitt geografiska läge tagit emot långt många fler nyanlända än Sverige och Norge.

EASO har ersatts av EUAA

En del projektet att göra om EU:s migrationspolitik har varit att reformera Europeiska stödkontoret för asylfrågor (EASO). Den 19 januari i år byte EASO namn till EUAA, på svenska Europeiska unionens asylbyrå, och fick utökade befogenheter och mandat. Migrationsverket skrev i januari att nya EUAA bland annat ska ”bistå EU-länder under särskilt tryck och förbättra tillämpningen av den gemensamma asylpolitiken”. EUAA ska tillhandahålla mer tekniskt och operativt stöd till medlemsländer än vad EASO gjort, man ska också samla 500 experter som kan ge stöd till en medlemsstat när de är under ”särskilt tryck” (läs: när det kommer många människor och söker asyl samtidigt).

EUAA har också som ambition att göra att asylprocessen i olika EU-länder harmoniseras. Bland annat genom att ge vägledning om säkerhetsläget i asylsökandes ursprungsländer. EASO gjorde också rapporter om olika ursprungsländer, men det var inte obligatoriskt att följa denna vägledning.  

CEAS ska ersättas av ny "pakt"

Medan det var enklare att enas om EUAA:s varande så kvarstår debatten om migrationspakten och ny EU-gemensam asylpolitik. I CEAS, EU:s nuvarande gemensamma asylpolitik, ingår fem olika direktiv eller regleringar och en myndighet, tidigare nämnda EUAA (tidigare EASO). Dessa fem är Dublinförordningen, Mottagandedirektivet, Skyddsgrundsfšrordningen, EURODAC-fšrordningen och Asylprocedurfšrordningen. Dessa ska – liksom EASO redan har gjort – ersŠttas av ett nytt system med nya fšrordningar.

Den nya migrationspakten ska i sin tur vila på tre: effektiva asyl- och återvändandeprocesser, solidaritet och rättvis fördelning (mellan EU-länderna) och fördjupat partnerskap med tredje länder. Kritiker till den nya migrationspakten (som ännu inte har kunnat klubbas på grund av kvarstående oenigheter) kallar det för ett återvandringssystem mer än ett asylsystem. Margaritas Schinas, EU-kommissionens vice ordförande från det grekiska högerpartiet Ny Demokrati, har liknat förslaget vid ett trevåningshus. Pakten består av en extern dimension – partnerskap med tredje länder utanför EU, en intern dimension – med tydliga och rättvisa regler inom unionen, och slutligen en tydlig och ”robust” kontroll av den yttre gränsen.

EU-kommissionen menar att pakten innebär ett skifte på synen på migration och erkänner det som ett globalt, internationellt fenomen. Ett stort fokus ligger just på samarbete med länder utanför EU.

Varför tar det sån tid att enas?

Även om den nya pakten, som presenterades i september 2020, enligt dess kritiker har stort fokus på återvandring och rent allmän i tonläget inte är fokuserad på migranters och flyktingars rättigheter utan snarare det motsatta, så är det vissa EU-länder som inte vill ta emot några asylsökande alls. Det är framförallt Polen och Ungern som har vänt sig emot detta och ställt sig på tvären. Under de år som har gått sedan 2015 har olika förslag om tillfälliga ”mekanismer” för att avlasta Italien, Grekland och Spanien – som av naturliga skäl är de länder flest flyktingar anländer till – föreslagits och misslyckats gång på gång.

Just nu är det Tjeckien som är ordförande i ministerrådet, men från årsskiftet tar Sverige över. Från årsskiftet har Sverige ett halvår på sig innan det är Spaniens tur att ta över stafettpinnen. Sedan är det Spaniens tur att ta över sommaren 2023. TT skrev i förra veckan att förväntningarna på det svenska ordförandeskapets förmåga att lösa upp knutarna har förändrats sedan regeringsskiftet, och det faktum att SD är stödparti.

– Där (i utskottet där migrationspolitiken bereds, reds. anm.) var man jättepepp på att Sverige skulle ta över, givet det historiska kapitalet vi har i skyddet av asylrätten. Nu är man livrädd för Sverige, hävdar svenska ledamoten Abir Al-Sahlani (C) i en intervju med TT.

En ny ”handlingsplan” i 20 punkter

I och med den senaste tidens hårda tonväxlingar mellan Frankrike och Italien om vems ansvar det är att ta hand om de flyktingar som räddas i Medelhavet ”växer” stödet för att få en ny europeisk migrationspolitik på plats, enligt Tomas Tobé, EU-parlamentariker för M. Hittills i år har över 90 000 migranter anlänt till EU via centrala Medelhavet, vilket är dubbelt så många som under 2021.

EU-kommissionen har som ett led i att möta de utmaningar som man står inför på migrationsfronten lanserat en handlingsplan på 20 punkter för Medelhavet. EU:s migrationsministrar möttes förra fredagen för att diskutera frågan. Sveriges migrationsminister Maria Malmer Stenergard deltog på mötet.

Handlingsplanen har, liksom förslaget på den så kallade migrationspakten, mött skarp kritik. Bland annat föreslås ökat samarbete med tredje länder (vilket också migrationspakten föreslår) och att EU:s kritiserade gränsbyrå Frontex ska öka sin närvaro på Medelhavet för att övervaka och stötta de medlemsstater som behöver det.

Om Sverige under sitt ordförandeskap lyckas få en ny migrationspolitik på plats innan sommaren 2023 återstår att se. Men den nya handlingsplanen visar tydligt att det inte fungerar så som det är idag, samtidigt som den tydligt visar att man har fortsatt svårt att enas om permanenta lösningar. Oavsett om en ny migrationspolitik kommer på plats så kommer de förslag som ligger på bordet inte mirakulöst lösa situationen för människor på flykt.

Läs mer: 

Räddade liv på flyktingar – riskerar 20 år i italienskt fängelse

Ylva Johanssons krisplan för migrationen

”När hela ditt liv blir en absurditet skrattar du åt det”

EU:s drönare hjälper Libyen att tillfångata flyktingar till havs

EU:s ministrar i nya diskussioner om migrationen

EU storsatsar på Frontex: ”Mänskliga rättigheter existerar inte vid gränsen”