När SCB presenterar statistik över vilka kommuner som släpper ut mest koldioxid, brukar orter som Tomelilla och Sjöbo dyka upp i toppen. Men det kan bli ett minne blott med hjälp av ”carbon farming”, som EU:s fiske- och jordbruksministrar diskuterade i veckan.

Att plöja ner koldioxid i marken är enkelt – vid första anblick. Utdikade våtmarker kan blötläggas, skog som annars skulle blivit till värme eller kortlivade produkter lämnas orörd, mark sås med nya träd och i jordbruket satsas på alltifrån mellangrödor till att frukt- och bärbuskar kombineras med annan matproduktion.

Desto svårare är det att finansiera koldioxidinfångningen. Men en bra början är att använda sig av offentliga medel, anser EU-kommissionen. Varje år delar unionen ut 54 miljarder euro i bidrag till lantbruket och en nyhet i nästa jordbrukspolitiska program (mellan 2023 och 2027) är att en högre andel ska kanaliseras till miljöåtgärder. Även om det dömts ut som otillräckligt av miljöorganisationer, handlar det om betydande summor – för svensk del cirka 1,7 miljarder kronor per år. Hur de ska användas är till stor del upp till medlemsländerna men kommissionen betonar vikten av sådant som leder till ökad inlagring av kol i marken. Sverige vill till exempel stimulera odling av mellangrödor. Ett sätt att både binda mer kol i marken och hindra det som redan är bundet att läcka ut i atmosfären, då marken inte barläggs.

– Vårt intensiva jordbruk har utarmat kolförrådet i marken. Samtidigt har långtidsstudier visat att mer kol också ger bättre produktivitet, så det skulle kunna bli en win win, alla lantbrukare vet att det är bra med en högre kolhalt, säger Mark Brady, som är forskare vid Centrum för miljö- och klimatvetenskap vid Lunds universitet.

"Det tar lång tid"

Men att låta det offentliga betala är inte det enda sättet att öka jordbrukets kolinlagringen i marken. Om lantbrukare kan ta betalt för att binda kol skulle ”carbon farming” kunna bli en ny grön affärsmodell för jordbruket, tror EU:kommissionen. Det vill säga, precis som de i dag kan sälja majs och potatis på en öppen marknad, skulle de kunna sälja certifierade kolkrediter.

Ett lagförslag som ska skapa förutsättningar för en sådan handel med kolkrediter, väntas i slutet av 2022.

Mark Brady vid Lunds universitet säger att det behövs fler ekonomiska incitament om jordbruket ska få ned sina utsläpp. Men om utsläppsminskningar ska kunna certifieras, måste man veta exakt hur mycket som binds. Något som kan visa sig bli lättare sagt, än gjort.

– Det tar lång tid att få till mätbara effekter, säger han.

Även Jenny Jewert, jordbruksexpert på WWF ser risker, inte minst om köp av certifierade kolinlagringskrediter används som en ursäkt för att fortsätta släppa ut fossila växthusgaser.

– Jordbruket har en fantastisk möjlighet för att bidra till ökad kolinlagring. Samtidigt är det till viss del reversibla system, så det gäller verkligen att det man betalar för ger ett varaktig bidrag till kolinlagring för ändrar man markanvändningen igen, så sticker koldioxiden iväg igen. Så det är oerhört viktigt att minska de fossila utsläppen också, parallellt med att vi lagrar in koldioxid.

"Blir alltid en trade off"

En trädgårdsälskande läsare, kanske väntar på att biokol ska nämnas i sammanhanget. En produkt som tillverkas genom att hetta upp och torka biomassa över 350 grader. På så sätt blir kolet hårt bundet och kan grävas ner i jorden, där det kan hållas från atmosfären under lång tid. Men det kan också bidra till att luckra upp jorden och alltifrån hobbyodlare till gatukontor runt om i Sverige har börjat använda det, i hopp om att både slå ett slag för klimatet och sina växter. En perfekt win-win som kan skapa negativa utsläpp. Även när det gäller jordbruksmark har det lyfts som en möjlig klimatlösning. Men det avskrivs helt av Katarina Hedlund, professor vid Centrum för miljö- och klimatvetenskap.

– Jag vet att det finns stora planer på att använda det men det blir alltid en trade off, säger hon.

För att biokol ska bli beständigt under lång tid framöver krävs höga temperaturer vid framställningen. Men då bidrar det inte med näringsämnen till jorden och isåfall kan ju kolet kanske hellre användas till utfyllnadsmaterial eller annat, förklarar Katarina Hedlund. Sänks temperaturer vid framställningen ökar den näring som biokolet kan bidra med – men kollagringen blir mindre beständig. Samtidigt riskerar nerplöjningen av biokolet att förstöra den markstruktur som redan finns i jordbruksmarken och då förlorar man både organiskt material som kol och biologisk mångfald i marken.

– Så det är ingen quick fix, säger Katarina Hedlund.

Läs mer: De toppar utsläppsligan i Sverige

Läs mer: WWF om jordbrukspolitiken: ”En besvikelse för klimat och miljö”