Migrationsverket valde att införa ett utvisningsstopp till Afghanistan den 16 juli. Nu har flera afghaner som suttit instängda i förvaret i Märsta i väntan på att deporteras släppts på fri fot. Men istället för att kunna arbeta och försörja sig hamnar de här ofta unga personerna i ett juridisk limbo. Jesper Strömbeck, professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet, skriver i Borås tidning att:

Liberala Eskilstuna-Kuriren tar också upp utvisningsstoppet. I en ledare skriver tidningen att ”Stoppet är förstås välkommet men beslutet är tvåeggat. Det tar bort hotet om utvisning men försätter samtidigt dessa människor i en limbosituation”.

De som släppts från förvaren har inte rätt att arbeta och försörja sig, trots att många innan de togs i förvar varit färdigutbildade och i flera fall redan haft arbeten, enligt aktivisten Elisabet Rundqvist i Uppsala som har varit i kontakt med flera som släppts. De är därför knappast ekonomiska skäl bakom deras utvisningsbeslut, som Jesper Strömbeck skriver.

Under pandemin begränsades tiden att sitta förvarstagen till 12 månader. Därför har de som inte kunnat utvisas släppts löpande även tidigare. Den psykiska ohälsan hos de som suttit frihetsberövade i 12 månader är ofta mycket dålig. För de som släpptes innan utvisningsstoppet fanns inget stöd att få alls. Efter det generella utvisningsstoppet har spelplanen delvis ändrats – det är möjligt att söka inhibition för sitt ärende och få ekonomiskt stöd enligt Lagen om mottagande av asylsökande, LMA.

– Det blir lite bättre sett från deras perspektiv, för så fort deras ärende fått inhibition får de 71 kronor i ersättning om dagen. Men det är fortfarande så att det finns ingen plan för hur vi ska ta hand om de människor som släpps, säger Elisabet Rundqvist.

Men ett stort problem för de som nu hamnar i den här situationen är att de inte får arbeta.

– Vad är logiken i det – varför inte göra det möjligt för dem att på lagliga vägar försörja sig? Man tvingar dem in i skuggliv och i gränsen till kriminalitet. Ge dem istället ett arbetstillstånd, säger Elisabet Rundqvist.

Smiter undan ansvar

Elisabet Rundqvist menar att svenska myndigheter sedan 2015 har förlitat sig på att frivilliga och volontärorganisationer ska ta ansvar för de som av stat, kommun och myndigheter lämnas vind för våg:

– Återigen så skjuter svenska myndigheter över ett tungt ansvar på civilsamhälle, individer och frivilliga – precis som många andra delar av det här mottagandet sedan 2015 så trillar det hela tiden tillbaka på att det finns frivilliga organisationer som ser till att det här går runt.

– Det finns ingen som kan leva på 2000 kronor i månaden. Det säger sig självt. Så det blir volontärer och frivilligorganisationer som måste sörja för de här människorna. Och det är det jag är kritisk mot – inte att man släpper ut dem, det borde man ha gjort för längesedan, utan att man släpper ut människor i ett delvist nytt läge eftersom Sverige nu bedömer säkerhetssituationen så pass allvarlig att man inte kan utvisa dit. Då borde Sverige ge de människor som det gäller en större möjlighet att kunna försörja sig.

Måste tänka ett varv till

Den nya asyllagen som trädde i kraft den 20 juli har till stor del motiverats med att integrationen inte fungerar och att den som fått skydd i Sverige inte kommer ut i arbete.

– Men det finns heller inga strukturer som stödjer det. Och här skapar man ytterligare en grupp som ska ut i det här parallellsamhället, säger Elisabet Rundqvist.

Diskussionen kretsar ofta kring att integrationen är dålig och att de skyddssökande kostar Sverige pengar. Att spärra in någon i förvar kostar 4 874 kronor per dygn. Och nu när de släpps utan rätt att arbeta fortsätter kostnaderna hopa sig.

– Man får ju fullfölja sin tankegång: ja, säkerhetsläget är extremt allvarligt, ingen ska utvisas till Afghanistan, således kan man inte sitta i förvar, således ska individen ges möjlighet att kunna upprätthålla ett värdigt liv, säger Elisabet Rundqvist.

I den svenska asyllagen finns sedan långt tillbaka utrymme att bevilja uppehållstillstånd på grund av praktiska verkställighetshinder, vilket nu säkerhetsläget i Afghanistan utgör. Men det utnyttjas i stort sett aldrig – vilket leder till att individer hamnar i det juridiska limbo som nu också drabbar tusentals afghaner. Staten initierade 2016 en utredning, som fått smeknamnet ”Limboutredningen”, för att hitta lösningar på hur detta juridiska limbo ska motverkas. Men resultaten från den utredningen fortsätter samla damm.

Läs även: Opium göder konflikten i Afghanistan: ”Man måste bestämma sig för att lägga ner vapnen”, Dystra siffror: Rekordmånga civila dödsoffer i Afghanistan första halvan av 2021 och Utvisningar till Afghanistan stoppas