När vetenskapsjournalisten Karin Gyllenklev en gång fotade en mushjärna vid en radioinspelning, såg forskaren obekväm ut. Hon skulle väl inte dela bilden i sociala medier?  Vid ett annat tillfälle ville en forskare att hon skulle byta ut en bild i ett reportage. Orsak: I bakgrunden sågs en mus som användes som försöksdjur. Det fick henne att fundera. Varför var djuren, som ändå är centrala för forskningen, inte okej att visa upp? Varför var ämnet så laddat?

– Just då hade jag inte tid att gräva mer i det, men jag hade svårt att släppa det och undrade varför jag fick de här reaktionerna, säger hon.

Och hur kommer det sig att det blev det en podd av det?

– Jag blev uppringd av Emilia Melgar Arnheim som är exekutiv producent och produktionsledare på PodMe. Hon frågade vad jag skulle göra för podd om jag själv fick bestämma ämne. När jag hade funderat ett tag kom jag på att jag hade samlat citat och händelser som rör djurförsöksverksamheten, sådant som jag har stött på under mitt arbete som vetenskapsjournalist som fått mig att fundera. Egentligen ville jag göra tio avsnitt men det blev sex. Så ja… det handlar helt enkelt om att Podme frågade.

Det första avsnittet av poddserien fokuserar på forskarna som gör djurförsöken. En bild träder fram av personer som från början kan ha varit helt emot djurförsök men som nu utför dem, för att det är en del av forskningsarbetet helt enkelt.

– Att jag har mycket fokus på forskarna istället för försöksdjuren i första avsnittet, är helt enkelt för att det var så ämnet fångade mig, säger Karin Gyllenklev.

Både hänsynsfullt och hänsynslöst

I de två andra avsnitt som släppts eller snart ska släppas är djuren mer närvarande. Särskilt i det tredje, om djurförsöksetiska nämnder och djuretik (kommer torsdag 21 januari).

Där säger du: ”Ju mer jag lär mig och läser om djurförsök och hur det går till, känns det som att vi både är hänsynslösa och hänsynsfulla på samma gång.” Vill du utveckla det?

– Ja, jag säger ju det när jag följer Stockholms djurförsöksetiska nämnd och deras arbete. Nämnden ska ta ett beslut som uppfattas som svårt kring en ansökan med många moment av avsevärt lidande för försöksdjuren. När de diskuterar kring ansökningarna pratar de om smärtlindring hos försöksdjuren, om det är rätt dos. Avsnittet handlar också om de tre R:en som alla forskare måste följa (Replace, Reduce, Refine), som bland annat handlar om att göra djurförsöken så lindriga som möjligt för djuren.

– Forskning på försöksdjurens behov är också något som pågår, nu pratar man till exempel mycket om hur man ska förflytta försöksmöss på bästa sätt. Tidigare sa man att man skulle hålla dem vid svansen, men forskning har visat att det stressar mössen, så nu börjar flera gå över till att förflytta mössen med händerna eller att musen får krypa in i ett rör som flyttas. Det här, alltså: Smärtlindring, att forskare måste göra försök så lindriga som möjligt, och forskning kring försöksdjurens behov, kan ses som handlingar där man tar hänsyn.

– Men när jag läser den här ansökan som nämnden har extra svårt att ta beslut kring, när jag får ta del av alla moment av smärta och svåra tillstånd som mössen i försöket ska försättas i, så känns användandet av djur samtidigt hänsynslöst. En hel del försök i dag innebär avsevärt lidande. Jag vet inte hur en mus upplever det, men när man tänker in sig själv i de här olika momenten är det inte så lockande.

Skapar abstinens och hjälplöshet

I podden får vi veta att forskarna vill framkalla olika tillstånd hos mössen för att se hur smärttillstånd påverkas. Till exempel ska de ge mössen morfin, högre doser varje dag, för att sedan tvärt sluta. Då skapas abstinens med symptom som diarré, darrningar, hyperaktivitet och överkänslighet.

Eftersom det verkar finnas ett samband mellan kronisk smärta och kronisk stress vill forskarna också framkalla något liknande hos mössen. De ska hållas fast i ett rör eller liknande i upp till sex timmar per dag, i max 21 dagar. Men om detta inte fungerar vill de använda ”Porsolt swim test”, ett försök där mössen får simma i en vattenbehållare tills de ger upp. Som Stina Tucker, ansvarig för försöksmössen, säger i programmet: ”Man måste framkalla den här känslan av hopplöshet, att nu ger jag upp, jag orkar inte simma längre, jag vill inte … Det känns för oss människor åtminstone som att det är något man själv inte vill uppleva, att ge upp hoppet på det sättet.”

Försöket ifråga har fått stor uppmärksamhet inom djurrättsrörelsen. Såhär skriver Djurrättsalliansen på sin webb: ”Ett nytt djurförsök i Stockholm innebär att tusentals möss kommer att utsättas för smärta i olika former, bland annat genom att tassarna kläms och sticks med nålar, kemiska lösningar som fräter på huden, elchocker och genom ett ångestframkallande test där mössen tvingas ligga i vatten till dess att de inte längre orkar simma. Försökets godkännande strider mot både djurskyddslagen och djurskyddsförordningen.”

Försöket godkändes alltså men flera ledamöter reserverade sig.

Inte djurrättsengagerad

Karin Gyllenklev har inget engagemang inom djurrätt och ingen koppling till djurrättsrörelsen.

Varför tycker du att det är viktigt att uppmärksamma djurförsök?

– Djurförsöksverksamheten har med oss alla att göra. Djurförsök har genomsyrat den medicinska historien och gör det än idag, coronavaccinutvecklingen är ett aktuellt exempel. I princip alla våra läkemedel är testade på djur. Så försöksdjuren är ju där varje gång vi öppnar medicinskåpet. Och jag tycker att vi ska vara medvetna om det, inte bara vad djurförsök bidragit till utan också hur det har gått till. Sedan är det upp till var och en att avgöra om man känner sig okej med det eller inte.

Var det något du fick veta under arbetet med podden som förvånade dig?

– Det är en svår fråga så här i efterhand. Men lite förvånad blev jag kanske ändå när jag intervjuade en på Läkemedelsverket och hon berättade att hundar var vanliga försöksdjur när man säkerhetstestar nya läkemedelssubstanser, det var jag inte beredd på.

Hur har arbetet med podden Försöksdjuren påverkat dig psykiskt?

– Jag har känt en del prestationsångest, och en vilja att visa upp det som jag uppfattar som en komplex värld som rymmer så många aspekter. Men det är svårt, och lite läskigt när man vet att det är ett ämne som väcker många och ofta starka känslor.

– En av de vanligaste kommentarerna när jag berättat att jag gör en podd om djurförsök är “usch” – men för mig är det mer intressant att fråga hur vi hamnade här, och varför djurförsök görs när allmänheten tycker “usch”?.
En annan fråga hon ställer är vad som skulle hända om vi slutade med alla djurförsök i dag. Där får hon olika svar beroende på vem hon frågar, allt från att då skulle vi antingen behöva sluta tillverka nya läkemedel eller börja testa på människor, till att då skulle det äntligen bli fart på utvecklingen av djurfria metoder.

Har din syn på djurförsök förändrats under arbetet med serien?

– Inte direkt, men den har absolut breddats allteftersom jag lärt mig mer. Enkla frågor som Vad är ett försöksdjur? visar sig inte vara så enkla att svara på. Och forskares egna känslor kring försöken är också ibland mer komplexa än man kan tro, men svårast är kanske lidandet, hur kan man mäta lidande hos andra djur? 

Har du fått reaktioner på serien?
– Jag har bara fått reaktioner från personer som medverkat i podden och bekanta, så de är kanske inte helt opartiska. Alla som medverkat, vare sig de kommer från djurrätts- eller forskarhåll, har uttryckt att ämnet är viktigt att ta upp och prata om. Och även om en del har varit lite avvaktande i början, så har viljan funnits där, viljan att kommunicera kring djurförsök.

Läs också i Syre: Krönika: ”Det finns ingenting etiskt med djurförsök”
Kan en deckare få igång debatten om djurförsök?
Djurförsök på fåglar väcker upprördhet – stängs in i låda och nackas efteråt
Forskare vill öppna upp debatten om djurförsök – startar akademi