Harry Rosenbom, som egentligen heter något annat, jobbade som lärare i en småstad i södra Sverige. Han brann för jobbet, så mycket att när chefen började lägga på nya arbetsuppgifter sa han inte nej. Inte ens när sömnen blev lidande. Tills en dag då det tog stopp. Mitt under en studieresa föll han bara ihop.

– Jag ramlade ner i ett svart hål, säger Harry Rosenbom.
När han senare gick till läkaren var diagnosen solklar – allvarlig utmattningsdepression.

Läkaren ville testa mediciner

Nu började en annan resa. Läkaren ville testa mediciner för att ”hitta vad som var fel” och vilka som skulle fungera. Harry själv tänkte att han mest behövde ta promenader, äta mer frukt och kanske byta arbetsgivare, men psykiatern sa att det var lång tid kvar. Först skulle det testas mediciner. När en medicin inte visade sig fungera tog det 3–4 månader att fasa ut den, och för biverkningarna behövdes det nya mediciner. Åren gick. Harry blev bara sjukare.

Efter sex år sade läkaren att Harry borde bli förtidspensionär för att kunna släppa jobbet helt. Harry Rosenbom tyckte det lät mindre bra, men kollade upp att han inte skulle förlora så mycket ekonomiskt på att byta sjukpenning till sjukpension. Han sade ja under förutsättning att han skulle kunna börja jobba igen om han ville.

Men när förtidspensionen kom var det en helt annan summa, som var under existensminimum, berättar Harry. Han överklagade till Försäkringskassan, men de var överbelastade och ett nytt beslut dröjde. Under tiden gick han till socialtjänsten.

– Men där var det tvärnit. De hade i uppgift att jag hade en inkomst på 16 000 kronor. Jag har aldrig känt mig så förolämpad i hela mitt liv, säger Harry Rosenbom.

Istället blev han tvungen att sälja sin bil och sin tvårummare. Han köpte en liten sliten etta och sålde många av sina ägodelar, men det hjälpte inte. Harry Rosenbom gick i personlig konkurs och hamnade hos kronofogden.

– Det är något alldeles fruktansvärt att vara djupt deprimerad av fattigdom. Jag vill inte direkt säga att jag gick och funderade på självmord, men det här livet ville jag inte leva, säger han.

500 extra i månaden

Men just när han mådde som sämst kom vändningen. Han blev utvald att delta i en studie tillsammans med 99 andra personer som haft kontakt med både specialistpsykiatrin och kommunens socialpsykiatriska verksamhet. Alla fick 500 kronor extra i månaden, utan några som helst krav på vad pengarna skulle användas till.

– Det var skillnad mellan liv och död, säger Harry Rosenbom, som tack vare projektet mådde mycket bättre.

Och det var han inte ensam om att göra. Genom de 500 kronorna fick deltagarna en bättre självbild. De kunde återuppta kontakt med vänner och bekanta som de tidigare avvisat på grund av att de till exempel inte hade råd att fika eller åka buss för att hälsa på dem. Det ledde till att depressionerna och ångesten minskade hos deltagarna. Dessutom mådde färre så dåligt att de behövde läggas in i slutenvården, inläggningarna minskade med hela 30 procent. De som blev inlagda var också i snitt kortare tid på sjukhuset än de hade varit tidigare.

– Psykiatrin och socialpsykiatrin behöver ta hänsyn till människors levnadsförhållanden innan de tillskriver människor olika diagnoser. Att isolera sig behöver till exempel inte bero på den psykiska diagnosen, utan kan lika gärna orsakas av att du saknar pengar för att göra saker, säger Alain Topor, docent i socialt arbete och en av forskarna som gjorde studien som blev klar 2015 och vars resultat stämmer överens med liknande studier i USA och på Irland.

För Harry Rosenboms del innebar deltagandet i projektet en skjuts i självförtroendet eftersom någon trodde på och såg honom. Han bestämde sig för att förvalta pengarna väl, inte slösa på resor eller onödiga ting. I stället köpte han saker billigt på loppis som han visste att han kunde sälja dyrare på annat håll, och på så vis kunde pengarna räcka längre. Men studien ledde också till något mer.

– Jag kom in i ett projekt som ville rädda mig. Då var jag tvungen att rädda mig själv, säger Harry Rosenbom.

Han bestämde sig för att – inom loppet av de nio månaderna som studien varade – avgifta sig själv från alla mediciner, och lyckades.

”Ett snällare samhälle”

I dag är han ålderspensionär, skulderna har skrivits av och ekonomin är till det bättre. Men Harry Rosenbom skulle ändå gärna se att basinkomst infördes i Sverige.
– Hade det funnits hade jag aldrig blivit utbränd, aldrig långvarigt sjukskriven, aldrig gått i personlig konkurs och sluppit leva på existensminimum. Det är åtta år av mitt liv som är totalt förlorade i kampen att komma in i samhället, säger han.

Istället för att ha utbildat sig till lärare för att det skulle leda spikrakt till jobb, hade Harry Rosenbom satsat på det han jämt velat göra, och gör i dag – skriva, måla och spela.
– Ålderspensionen känns ju som en medborgarlön men fördelen med basinkomst är ju att den inte delar upp folk i åldrar eller grupper. Jag tror det skulle bli ett snällare samhälle, säger han.

Läs även: 25 år efter psykiatrireformen – nu höjs röster för basinkomst

Läs även: Allt blev inte sämre – fyra missförstånd om psykiatrireformen