Radar · Integritet

Allt blev inte sämre – fyra missförstånd om psykiatrireformen

Få av dem som skrevs ut från mentalsjukhusen 1995 blev hemlösa.

Det finns en utbredd uppfattning om att psykiatrireformen, som genomfördes för 25 år sedan, ledde till försämringar för många personer med psykisk ohälsa. Men stämmer det? Och är det i så fall verkligen reformens fel? Här reder vi ut fyra vanliga missförstånd.

Svar: Fel. Flest sängplatser försvann redan innan psykiatrireformen. I reformen stod det inte heller något om att det borde skäras ned i heldygnsvården, utan psykiatrireformen gick ut på att utöka det sociala stödet ute i samhället. En del slutenvårdsplatser blev visserligen kanske onödiga när  en vissa patienter flyttade till gruppbostäder istället. Men att psykiatrin skar ned på slutenvårdsplatser under 1990-tals-
krisen, och har fortsatt skära ned på slutenvårdsplatser, har inget med psykiatrireformen att göra.

Källor: Socialstyrelsen utvärdering av 1995 års psykiatrireform, och Urban Markström, professor i socialt arbete. 

2. Påstående: Psykiatrireformen orsakade hemlöshet.

Svar: Fel. När Socialstyrelsens fyra år senare undersökte vad som hänt med de 2 190 personer som skrivits ut från mentalsjukhusen i samband med psykiatrireformen visade det sig att endast två procent bodde på ”okänd ort”. Resten bodde bland annat på gruppboenden eller sjukhem (50 procent), eget boende (10,8 procent), i hvb-hem (6,6 procent) eller i fängelse (0,6 procent).

Att hemlösheten har ökat sedan 1995 har andra orsaker, främst bostadsbrist och minskat socialt stöd. Det har byggts för få bostäder i relation till den ökade befolkningen. Dessutom har villkoren för allmännyttan förändrats i och med avregleringen av bostadsmarknaden.

Källor: Socialstyrelsens slutrapport från utvärdering av 1995 års psykiatrireform, samt Hans Swärd, professor på Socialhögskolan i Lund och som är expert på hemlöshet.

3. Påstående: Det är psykiatrireformens fel att folk hamnar mellan stolarna.

Svar: Både rätt och fel. Innan reformen föll folk också mellan stolarna. Lagtexten var otydligt formulerad, så kommunen och landstinget (numera regionen) sköt ofta ansvaret för personer med långvarig psykisk ohälsa mellan sig. I psykiatrireformen betonades att kommunen och landstingen måste samarbeta och kommunens ansvar tydliggjordes i socialtjänstlagen. Men nu händer istället att själva förtydligandet används som ett argument av både psykiatrin och socialtjänsten för att slippa ta ansvar (och kostnaden) för gruppen.

Vissa anser att reformen borde ha konstruerats på ett annat vis, till exempel med en huvudman som hade ansvar för både det sociala och psykiatriska stödet. Men då skulle ändå nya gränsdragningar uppstått, menar andra. En annan kritik handlar om att lagtexten borde ha innehållit tvingande krav på hur mycket socialt stöd som kommunerna skulle erbjuda gruppen.

Bristerna i helhetssynen har dessutom förvärrats under senare år, vilket handlar om att verksamheterna styrs enligt företagsliknande former där varje enhet inom till exempel socialtjänsten måste hålla sin egen kortsiktiga budget, vilket kan leda till att man missar att göra det som är långsiktigt bäst för personen med psykisk ohälsa. För att förbättra samordningen finns sedan tio år tillbaks lagen SIP, som inte alltid hjälper. En del med psykisk ohälsa som har drogproblem hamnar också mellan stolarna när det gäller tvångsvårdslagstiftningarna LVM och LPT, men det har inget med psykiatrireformen att göra. Just nu utreds hur denna grupp ska få bättre samordnad vård och rehabilitering.

Källor: David Matscheck, universitetsadjunkt i socialt arbete, Urban Markström, professor i socialt arbete, Socialstyrelsens slutrapport – utvärdering av 1995 års psykiatrireform.

4. Påstående: Det finns ingen hjälp att få.

Svar: Fel. Psykiatrireformen innebar att flera nya stödinsatser skapades i kommunerna för dem med långvarig psykisk ohälsa. En stor förändring är införandet av boendestöd. Det är en person som kommer hem till den psykiskt sköra och stöttar hen i att genomföra vardagssysslor eller att ta sig hemifrån, och få ett mer socialt liv. Antalet boendestöd har vuxit med 200 procent sedan 2007 och år 2018 hade 25 000 personer i landet boendestöd.

Personligt ombud är en annan viktig funktion för psykisk funktionsnedsatta. Det är en person som stöttar den psykiskt sköra som har svårt att få rätt gentemot till exempel myndigheter och socialtjänst. Annat som finns är möteslokaler, sysselsättningsverksamheter, gruppboenden och i vissa kommuner finns metoden Individual placement and support, IPS, som fungerar jättebra för psykiskt funktionsnedsatta som vill ha hjälp att hitta och behålla ett jobb. Men det är oklart hur många personer som får dessa sociala insatser, eftersom kommunerna på senare år har slutat att göra inventeringar av gruppen. Dessutom hotas många insatser av nedskärningar.

Psykiatrins nedskärningar, till exempel den minskade möjligheten att få psykoterapi, har regionerna gjort på eget bevåg, vilket inte har med psykiatrireformen att göra.

Källor: Insatser och stöd till personer med funktionsnedsättning – Socialstyrelsens lägesrapport 2020 och Urban Markström, professor i socialt arbete, Alain Topor, docent i socialt arbete.

Anna Langseth

Läs även Syre 24/10-2020:

Patient vid Beckomberga sjukhus
Patient vid Beckomberga sjukhus. Sjukhuset var mentalsjukhus från 1930-talet till nerläggningen 1995. Foto: Ragnhild Haarstad/SvD/TT

25 år efter psykiatrireformen – nu höjs röster för basinkomst

Det heter ofta att psykiatrireformen, som genomfördes för 25 år sedan, ledde till att de mest psykiskt sköra hamnar mellan stolarna, blir hemlösa och utsatta. Men är det verkligen reformens fel? Nej, säger flera forskare, även om stödet är för dåligt i dag. Nu höjs röster för basinkomst.