...Gurgîn Bakircioglu, Syres tidigare krönikör som nu röstats in i riksdagen för Miljöpartiet, och som 3000 personer valt att lägga en personröst på.
Hur känns det att ha blivit invald i riksdagen? Du stod på valbar plats på Miljöpartiets lista, men fick också 3000 personröster, tredje personen med flest kryss i partiet, efter Amanda Lind och Daniel Helldén.
– Det känns fortfarande ganska overkligt. Jag är framför allt väldigt tacksam. Jag har varit offentlig och haft en plattform sedan tidigare, så jag förstår förstås att det har spelat roll för att människor känner igen mig. Men det är en helt annan sak att någon faktiskt går till vallokalen och väljer att sätta ett kryss vid ens namn. Att 3 000 människor har gjort det är ingenting jag tar lätt på. Jag känner mycket mer ansvar än triumf just nu och hoppas framför allt att jag kan förvalta det förtroendet väl.
Hur har valrörelsen varit?
– Jag har varit ute mycket i förorter runt om i Sverige under valrörelsen och det som gjort starkast intryck på mig är alla samtal. Jag har mött människor som kanske inte tidigare sett Miljöpartiet som sitt självklara parti, en del tidigare socialdemokratiska väljare och andra som inte riktigt känt sig politiskt hemma någonstans. Min upplevelse är att fler har upptäckt att Miljöpartiet också pratar om klass, bostäder, ekonomisk utsatthet och människors vardag. Jag är väldigt glad över det förtroendet, men jag tror också att vi har mycket kvar att bevisa.
Vad kommer du framförallt att jobba för i riksdagen?
– Det jag främst kommer att arbeta för är ju att vi ska få en ordentlig tillsyn över bostadsvärdar i förorterna, och en mer offensiv bostadspolitik. Väljarna i de här områdena tas inte på allvar och har varit historiskt underrepresenterade i politiken. Just nu kan riskapitalägda fastighetsbolag komma undan med mängder av saker samtidigt som många människor drabbas. I miljonprogrammen bor det 350 000 personer bara i Stockholm. Det är en tyst fråga som hörs först när man har örat i gatan. Folk blir blåsta på den lilla pengen de har.
Det har hörts mer om villor?
– Perspektivet i valrörelsen har mycket handlat om att alla ska kunna bo i småhus. Men det gör ju att man inte pratar om de 3 miljoner hyresgästerna i Sverige. Man måste komma ihåg att bostäder inte får vara någon slags provbana för slumvärdar som inte har körkort. Vem har egentligen makten över människors hem? Sverige har gjort det förvånansvärt svårt att komma åt de oseriösa fastighetsägarna. Vi politiker måste kunna stoppa det här, med en ny hyresförvärvslag, tillsammans med skarpare tillsyn.
Du blev själv känd i en dokumentär som bland annat visar att du bor i en husbil. Gör du det fortfarande?
– Nej. Några månader om året, numera. Men det var ju först fyra år heltid och sedan fyra år deltid. Jag vet att jag inte är den konventionella politikern. Jag kommer inte från någon tjänstemannakultur och jag vet hur folk ibland ser på mig. Det finns en bostadsrättsnorm, en kärnfamiljsnorm och jag vet hur de som avviker från dem bemöts. Jag har heller aldrig drömt om att bli politiker.
Hur kom du in på politiken, då?
– Jag har alltid varit politiskt engagerad, men länge tänkte jag att min roll skulle vara journalistens, opinionsbildarens och aktivistens – alltså att stå utanför och försöka påverka makten. Att själv gå in i parlamentarisk politik var aldrig någon barndomsdröm eller lång karriärplan. Det växte snarare fram ur en känsla av att de frågor och människor jag arbetat med under så många år också behöver representation där besluten faktiskt fattas. Jag brukar tänka att jag halkade in i politiken baklänges snarare än att jag klättrade mot den.
Vad tror du istället att du skulle kunna bidra med i riksdagen?
– Svår fråga. Jag vet inte det förrän jag får facit i efterhand. Men jag tror att jag kan locka förortsbor som är mer överens med Miljöpartiets politik än de själva vet. Lyfta låginkomsttagare och de som är Sveriges framtid. De framtida klimatledarna, det är folk som själva flytt. Somaliska flerbarnsmammor som ofta bara ses som en belastning på samhället – de är verkligen ledare. De har sett vad torka innebär och sett vad som händer när ett samhälle kollapsar. Det finns ingen större ära än att representera de människor från förorten som stigmatiserats.
Han nämner ordet Bulgurbyn, som han brukar använda som kontrast till den idealiserade termen Bullerbyn.
– För mig är Bulgurbyn ett försök att sätta ord på det Sverige som redan finns. Bullerbyn är den gamla idealbilden, Bulgurbyn är vardagen där människors liv har vuxit ihop: sambusan står bredvid jordgubbstårtan, någon har en finsk mormor, en syriansk svärson och en bosnisk bästa vän, ungarna kan AIK-ramsorna och någon ropar ”yallah” från sidlinjen. Det är inte en kulturfestival och inte bara ett annat ord för förorten, utan vad som händer när människor blir familj, grannar, kollegor och lagkamrater. Till slut är bakgrunden mindre viktig än relationen. Vi är inte gäster i varandras Sverige längre – vi vet var glasen står hemma hos varandra. Bullerbyn var drömmen om Sverige. Bulgurbyn är Sverige som det faktiskt blev.
