Gurgîn Bakircioglu: Jag är en renlevnadspundare

Under sin resa mot att göra sitt liv mer klimatvänligt tog Gurgîn Bakircioglu till mer extrema åtgärder än de flesta. Han har delat med sig av sin resa på flera sätt under tidens gång, bland annat i sina krönikor här i Syre, på Youtube och i sociala medier, och han har figurerat i allt från miljöbloggar till livsstilssajter.

I vår har vi fått dessutom fått inblick i Gurgîn Bakircioglus omställning genom en uppmärksammad dokumentär på SVT, Aldrig mer kebab. Där får vi följa hur Gurgîn Bakircioglu säger upp sig från jobbet på Sveriges radio, gör sig av med sina ägodelar, flyttar till en husbil, blir vegan och överväger att sterilisera sig av klimatskäl, alla val som sätter familjerelationerna sätts på prov.

Filmad under fem år

Gurgîn Bakircioglus pappa kan inte förstå hur man kan vara vegan, han tycker att Gurgîn borde träffa en ny tjej och skaffa villa och barn, medan sonen argumenterar för att aktivt välja bort klimatpåfrestande avkomma. Även utomstående har haft synpunkter på Gurgîn Bakircioglus livsval, många uttrycker beundran men reaktionerna har också varit hätska, i stil med att om människor är så dåliga för planeten, varför tar du inte bara livet av dig?

– Jag är så nedtrubbad, för mig är det ett bra sätt att sålla vem jag vill och inte vill prata med. Det är som att man häller pasta i en sil och väntar tills vattnet åker ur, det är det där jag kan käka liksom, säger Gurgîn Bakircioglu om att hantera den sortens kommentarer.

Att det höll på att göras en film om honom var något han till viss del slutat tänka på, regissören Higor Hirori hade följt honom under fem år och i slutändan bara blivit ”den här killen med kamera”. Men det tog ändå emot att titta på resultatet när filmen väl premiärvisades i mars.

– Det är inte som att jag inte har exponerats, jag har inga lås på mina dagböcker, men det här var mer omställningens baksida. Jag vet att man ska framställa förändringsglädjen, kolla, jag kan leva fint på vegansk mat, jag behöver inte flyga runt världen. Nu finns det på film när jag tjafsar med mina föräldrar. Jag vet att det är fult även i svensk kultur men i kurdisk och armenisk kultur, att hänga ut sin familj, det är en helt annan aspekt. I Sverige är det jobbigt om en familjemedlem skämmer ut sig. I Mellanöstern skämmer du ut en familj. Och även om jag har avsagt mig den modellen så har inte min familj gjort det. All förändring kommer med konflikter.

”Många parallella livskriser”

En personlig kris låg till grunden för Gurgîn Bakircioglus omvändelse – 2016 hade han precis blivit dumpad efter ett 12 år långt förhållande, och avlivat sin första hund, något som väckte frågor om liv och död.

– Det var många parallella livskriser och jag började inse hur lite tid jag har till egentligen allt. Tidigare hade jag gjort alla rätt: Blev tillsammans med en tjej, flyttade ihop, bostadsrätt. Ikea på söndagar, ny bil, ny weekendresa, det här svennelivet. När det kraschade började jag ifrågasätta varför jag jobbade.

Att klimatet kom in i hans kriskluster beskriver Gurgîn Bakircioglu som en trestegsraket, som börjar med tiden, den som i så hög grad går åt för att tjäna pengar. Men slösar man mindre kan man också jobba mindre och han gick all in ifråga om att lätta på den materiella bördan.

– Vårstäda sönder skiten ur livet liksom. Jag har länge haft dåligt samvete när jag köpt saker. Vi har så himla mycket grejer, vi har ju boenden där allt ska passa, men sen har vi också ett förråd där det som är över ligger, saker som kommit hit från Kina.

När sagda förråd tömts av Erikshjälpen hade Gurgîn Bakircioglu redan nästan glömt vad som funnits där. Men han kände också en sorg.

– Det var tid från mitt liv som jag har investerat för att köpa allt och nu försvann det. Jag ser inte på pengar som pengar, pengar är tid.

Det nya minimalistiska levernet satte en prislapp på flera aspekter i livet, inte minst maten.

– Det andra som skavde mycket var hur jag åt, och att jag alltid älskat djur. Jag kan lika gärna äta min hund om jag ska äta kött. Köttnormen är så stark, det är ett hårt installerat jävla operativsystem i världen.

Skaffade husbil

Veganismen blev i sin tur köksvägen till klimatet.

– Så minimalism, veganism, klimat. Men hela det där gick väldigt snabbt.

Den största utgiften var föga överraskande boendet, och detta löste alltså Gurgîn Bakircioglu med att skaffa sig en husbil. Den är också hans dåliga miljösamvete eftersom den ökar hans klimatavtryck.

– Mitt stora utsläpp är ju min dieselmotor. En app säger att jag släpper ut 1,5 ton om året, en annan säger 2,5. Jag kan pusha det ännu mer som dumpstrande, vegan, barnfri och flygfri. Jag har gjort alla de största förändringarna förutom bilen som är min deltidsbostad.

Gurgîn Bakircioglu levde heltid i husbilen under fyra år, i dag delar han tiden mellan bilen och ett kollektiv i Östberga i södra Stockholm.

– Jag skulle säga att allt som jag äger i livet får plats i min garderob. Första sex månaderna av omställningen hade jag alltid en väska med 35-40 grejer, för jag är väldigt svartvit. Jag var väldigt militant, ”nu ska jag visa dem” och ha så lite grejer som möjligt. Men jag hade inte avprogrammerat det här utifrånblicken, att jag måste bevisa det för andra. Jag insåg att min minimalism blev på samma sätt en materialsport som mitt medelklassliv var.

Läxar upp sig själv i efterhand

På sin Youtube-kanal analyserar Gurgîn Bakircioglu i ett klipp sin egen insats i filmen Aldrig mer kebab, och läxar upp sig själv i efterhand över hur han agerade hos läkaren han uppsökte för att diskutera den vasektomi han i slutändan aldrig gick vidare med.

Det känns som att du är självkritisk?

– Jo, jo. Jag är inte sårad av andras ord, men jag kan ju såra sönder mig själv. Just den biten är också som minimalismen i början. Jag tog i för hårt. Jag vill ju vara biologiskt barnfri, men är det här den enda vägen att gå? Nej, det är det inte. Men det är problemet när man alltid ska vara värst. Jag har ju varit ett väldigt obekräftat barn, jag kan inte lägga upp det bättre eller mer ärligt än så. Det är därför jag också hamnade i media. Se mig och hör mig. Jag vill veta att jag finns.

Att uppmärksamhet och bekräftelse var en drivkraft i yrkesvalet gick upp för Gurgîn Bakircioglu när han medverkade i Godmorgon Sverige för några år sedan.

– Det har 800 000 tittare och jag skulle gå från intervjusoffan till köket och smaka av den där äckliga maten de serverar hela tiden. Så jag gjorde den där promenaden och skulle kolla in i kamera 2 som man ska göra, det är alltid svårt att hitta exakt vilken som lyser i mörkret. Då hörde jag mig själv, ”tittar du pappa?” Jag ville bara att farsan skulle se, jag sa bara ja till det för att han tittade på det. När jag växte upp fick jag höra, ”spring inte i vägen för nyheterna”. Nu är jag nyheten, så nu du kan inte titta bort. Det är lite patetiskt, men det är en rolig anekdot, säger han obesvärat.

Vill tala till fler än de frälsta

Gurgîn Bakircioglu må känna avsmak för morgonsoffor, men han vill tala till fler än de redan frälsta.

– Det jag säger nu, jag kan övertyga alla Syres läsare. Men de som läser Aftonbladet, de som kollar på Carina Bergs jävla talk show. Det är dem jag vill nå.

Samtidigt finns det konflikter att ta på hemmaplan.

– Min barndomskompis som är marxist menar att vi kan köpa Adidaskläder, käka kött och unna oss en charterresa, det är ju alla andra med högre inkomst som ska ändra sig. Och det stämmer, för de har ju den längsta resan att göra. Men vilka är vi? Jag tycker att det är ett problem att man inte själv vill omsätta sina teorier i praktiken. Att visa att vi inom ramarna för skiten vi lever i så gör vi vårt absolut bästa, och sen kan folk ta oss på allvar när vi protesterar. Jag kräver ganska mycket, av först och främst mig själv. Jag tycker att högern efterlever sin livsstil, de gör det bra. Gröna människor måste göra samma sak. Det går inte att vara orolig för klimatet och protestera och skriva upp sig på namninsamlingar och sen på sin semester sticka till Bali. Det är ett stort problem att folk som älskar Moder jord ska först finna sig själv i Indien. Så jag tror att walk the walk. Vi måste visa att det är möjligt.

Kan man ställa de här kraven på alla människor i Sverige oavsett förutsättningar?

– Nej, det är orimligt. Där jag bor i Östbergahöjden, mina grannar kommer hem i gula servicekläder, och på kvällen går de iväg till sitt andra halva jobb. De har ett och ett halvt jobb och det halva är svart. Ska jag sitta och kräva av dem att när de har semester ska de inte flyga hem till Marocko? Men däremot den bärgade medelklassen i Sverige som hör till världens mest klimatupplysta människor, vad är deras ursäkt?

Måste prata mer om rötter

Gurgîn Bakircioglu är uppvuxen i en kurdisk-armenisk familj i ”den vita arbetarklassbygden” norr om Uppsala, och han tror att vi måste prata mer om rötter och identitet, utan att för den skull bli identitetspolitiska.

– När jag pratar om veganism så måste jag betona att jag är en man, helst också invandrarkille. För det förväntas att jag har rosa hår och en miljard piercingar. Man behöver hela tiden ge folk nya bilder av vem omställaren är. Nu är omställningen något för uttråkade Fjällrävenmänniskor med kulturkapital som cyklar till och från jobbet, och har spenderat somrarna på Barnens ö. Hur ska någon som har växt upp i Rinkeby och Tensta känna igen sig i det där? När deras föräldrar är de som borde leda prep-rörelsen, de har jättemycket gemensamt med gamla svenskar. Det är därför många flyktingaktivister är äldre svenskar, för de fattar hur nyanlända från Syrien och Afghanistan tänker. Sparsamt, modest, med gemenskap och respekt, en form av kollektivism. Förkärlek till bikarbonat och sådana husmorsgrejer, ha ha.

Enligt Gurgîn Bakircioglus uppfattning är det tredjevärldensvenskar som leder omställningen.

– De sitter på så mycket kunskap, men den tar vi inte tillvara på för att vi inte är vana vid att se kvinnor i slöja som trots allt vet vad man ska göra när elen går, när vattnet inte är rent eller staten inte finns där.  Det är svårt för oss att göra dem till ledare, även bland gröna, ”hur får vi med dem?” Vadå ”få med dem”? Vill du ha plakatdockor? Det måste vara funktionellt. Ta in dem, ge dem styrelseuppgifter. Det är det jag vill prata om, Sveriges mest stigmatiserade grupper i samhället. Vi måste smalna av klimaträttvisa, inte bara nationellt, inte bara regionalt utan hyperlokalt.

Det har blivit många ”riktigt dåliga samtal” kring omställning för Gurgîn Bakircioglu, många blir arga eller provocerade, framför allt av barnfrågan, den pratar han inte ens om längre.

– Det var en alldeles för trasslig norm som sitter i den djupaste av alla osynliga ideologier. Det provocerade, att kvantifiera en människas utsläpp. Så jag går inte in dit.

Istället väljer han tiden som ingång.

– Jag har märkt att det som funkar på den vanliga svensken är att fråga, men jobbar inte du jävligt mycket? Prata om känslan av att missa livet, man jobbar och kommer hem och sen är man trött. Och det här känner folk igen sig i, där känner jag att det är lättare att möta folk.

Talar hellre om närvaro än lycka

Själv vill Gurgîn Bakircioglu ägna mer tid åt sin familj, sin flickvän och sina djur.

– Jag brukade bo hos mina föräldrar typ två månader om året, ta hand om farsan och så men det är mer och mer sällan just nu. Man blir lite på sin egen kant när syskonen skaffar fler och fler ungar och så skaffar man själv en igelkott, säger han.

Vid tiden för den här intervjun har Gurgîn Bakircioglu hur som helst ett ganska späckat schema; han ska delta i lanseringen av en kampanj för matsystemsförändring, medverka i DN:s klimatgala och rädda hundmat. Han talar förvisso lyriskt om att stirra på kottar i skogen och om barndomens utflykter i naturen, men säger också att han är jätterastlös.

– Jag tränar sju dagar i veckan. Cyklar utav helvete. Skejtar utav helvete. Det blir svårare att sitta still. Det är ganska nytt i livet, att jag måste röra på mig. Eller så kanske det är helt naturligt för oss som människor.

När det handlar om vad Gurgîn Bakircioglu värdesätter, talar han hellre om närvaro än om lycka.

– Alltså, det som är nu är så jävla bra. Men jag vill inte värdera bra och dåligt så jag ska istället säga att jag är bara så närvarande i det här. Det är det som är bra menar jag. Mina problem jag har i mitt liv nu är så fantastiska. Jag kan tänka mig att städa upp igelkottsbajs inomhus. Jag har en skitjobbig hund som heter Ronja. Jag är frisk, alla runt omkring mig mår bra. Jag får vara en del av den här psykotiska upplevelsen, att stå på två ben, bland andra som står på två ben, på en jävla sten som flyter runt i rymden och som vi också pissar ner. Är det en lång biofilm här? Det kanske är det. Titta på den så får vi se vad som händer.