Jag blir oroad när jag hör signalerna från S, V, MP och C. Det verkar inte finnas någon plan för hur man ska hantera statsbudgeten för 2027. Jag läser Ida Gabrielssons (V) inlägg på Facebook den 14 oktober, där hon argumenterar för att släppa igenom en övergångsbudget. Centerpartiet fortsätter tondövt att tro att de som sjuprocentsparti kan diktera både politiken och regeringens sammansättning. Det ser alltså i dagsläget ut som att de rödgröna tänker acceptera en budget från den sittande övergångsregeringen. Visserligen ska en övergångsbudget enligt praxis vara avskalad och inte innehålla nya, tydligt partipolitiska förslag. Men om den släpps igenom oförändrad innebär det likväl en fortsättning på Tidöpolitiken.
De rödgröna borde komma överens om en gemensam budgetmotion och lägga fram den till riksdagen. Alla förstår att den inte kommer att bli perfekt, men allt skulle vara bättre än acceptera ett år till av högerpolitik. Som bekant finns stor oenighet om mycket, men det finns också mycket man skulle kunna enas om.
Vänsterpartiet skulle få sitt Sverigekort till kollektivtrafiken, Socialdemokraterna höjda statsbidrag till kommunerna, Miljöpartiet får öka på miljö- och klimatbudgeten och Centern skulle kunna få historiens största biogassatsning, till nytta för både bönder och klimatet. Bättre järnvägsunderhåll, fler nattåg, anslutningar av havsbaserad vindkraft, ett förstärkt Klimatkliv och satsningar på yrkesutbildningar, jämställdhet, migration och integration är andra områden där det borde gå att enas om gemensamma satsningar.
Går det inte att ta fram ett gemensamt rödgrönt budgetförslag, kom åtminstone överens om ett antal progressiva ändringsförslag till övergångsbudgeten. Det skulle inte bli lika bra, men åtminstone säkerställa att ett antal nyckelreformer kommer på plats. Det var det borgarna gjorde på regeringen Löfvens övergångsbudget 2018.
Alternativet är ett förlorat år, och att den kommande rödgröna regeringen får börja att styra med en högerbudget. Det vore det sämsta tänkbara.
För att utse en regering och statsminister finns det egentligen ingen exakt deadline, det ligger i händerna på talmannen. Men för antagandet av en statsbudget är regelverket tydligt. I år gäller att regeringen måste lägga fram en budgetproposition senast den 12 november och senast den 27 november behöver partierna lämna in sina budgetmotioner. Innan årsskiftet måste budgeten vara klubbad och klar av riksdagen.
Tiden är alltså en bristvara för de rödgröna. Det gäller att se längre än till det egna partiintresset och fokusera på väljarnas uppdrag; en ändrad politisk kurs. Då är det logiskt att börja med budgeten.
Det här är viktigt av två skäl. För det första, vi har inte råd att förlora ett år till med en Tidöbudget. Den som inbillar sig att allt kan korrigeras med en vårbudget har fel. Det är mer komplicerat än så. För det andra är det helt enkelt viktigt att kunna komma överens om något. Som jag skrev i min förra text är det som att simma. Man tar några simtag och ser att det går. Sedan några till och man glider vidare genom vattnet. Det är vad det vinnande laget nu behöver; startfart. Överenskommelserna om tonårsutvisningarna och stopp mot Israelavtalet är också viktiga steg, men de kan inte att mäta sig med vad gemensamma budgetsatsningar skulle innebära.
Väljarna förtjänar bättre – acceptera inte ett förlorat år. Kom överens om budgeten.
Det ljusnar på fotbollsfronten.
Trump, Putin, Netanyahu.
