Talet om kärnvapen har blivit allt mer abstrakt, noterade flera talare under en minnesstund på årsdagen av Hiroshima och Nagasaki i Storkyrkan i Stockholm i dag. Att överlevare som kan ge personliga vittnesmål blir allt färre tror författaren och översättaren Yukiko Duke – vars mormor överlevde atombomben – spelar in.
Turisterna fick vänta när Storkyrkan i Gamla Stan i Stockholm i eftermiddags upplät en timme åt att minnas offren för atombomberna över Hiroshima och Nagasaki den 6 respektive 9 augusti 1945. Manifestationen ordnades av organisationen Svenska läkare mot kärnvapen (SLMK) som delade ut sitt anti-atombombsdiplom till fredsaktivisten Ingela Mårtensson. Hon frågade sig i sitt tal varför vi inte längre tycks vara lika rädda för kärnvapen och lyfte sina farhågor angående de svenska lagändringar som nyligen genomförts på försvarsområdet och som ökar risken för att kärnvapen kan hamna på svensk mark.
Talade gjorde också Yukiko Duke, författare och översättare som har jobbat med teve i både Japan och Sverige. Många berördes av hennes personliga berättelse om sin mormor som överlevde bombningen av Nagasaki. Eller, det vill säga, hon klarade sig mirakulöst från direkta skador, troligen tack vare att hon tagit skydd bakom en stor pelare på tågstationen och att hon instinktivt höll för sitt ansikte. Senare drabbades hon av en aggressiv blodcancer, berättar Yukiko Duke.
Den förödelse som mötte hennes mormor den gången är mardrömslik. Men en atombomb av dagens mått skulle få ännu värre konsekvenser.
– Den dimensionen på bomb är ju verkligen historia. Nu utplånar den halva världen.
Hon återkommer till det pristagaren Ingela Mårtenssons sa, om frånvaron av rädsla.
– Talet om kärnvapen har blivit allt mer abstrakt. Det går fler och fler år ifrån atombombskatastroferna i Hiroshima och Nagasaki. De överlevande dör för oss, det finns ingen som vittnar längre. De som är kvar var små barn eller låg i moderlivet. Vittnesmålen finns såklart kvar. Men det här konkreta med atombombsdrabbade som åker runt i skolor, bibliotek och omvärld och berättar vad de har varit med om det har vi inte längre tillgång till. Så istället för att prata om vad det innebär att bli utsatt för kärnvapen och att vara strålskadad, pratas det upprustning av kärnvapen i form av sköldar och annat för att avvärja ett kärnvapenkrig. Det är ju en sjuk paradox.
Kan kulturen göra en insats här?
– Jag tänker att kulturen kan spela en stor roll. I Japan fanns paret Maruki, framstående målare som båda var utsatta för bomben i Hiroshima. De målade under hela sina fortsatta liv vad de hade sett, apokalyptiska mardrömsvisioner, för att få omvärlden skulle se och inte utsätta andra för detta lidande. Deras bilder ställs ut över hela världen. Och det skrivs ett och annat om kärnvapen, det finns ju mycket dystopisk litteratur som handlar om människor som försöker överleva efter det att atomkrig utplånat världen. Men mer kan naturligtvis göras! Men förutom det som görs i kulturvärlden skulle jag önska att nyhetsjournalister tar sitt ansvar och faktiskt försöker gräva litegrann i vad avfyrandet av en kärnvapenmissil i dag skulle innebära.
