En storskalig anläggning för infångande av koldioxid (CCS) har nu invigts vid Heidelberg materials cementfabrik i Brevik, Norge.
– Det är en stor händelse, det är den första storskaliga anläggningen för cement i världen, säger Jessica Jewell, forskare vid Chalmers.
Koldioxidinfångning ses av FN:s klimatpanel som en avgörande pusselbit för att nå klimatmålen. Enkelt beskrivet handlar det om att fånga in koldioxid från industrier innan den når atmosfären. Främst tänkt att användas där det annars är svårt att hitta alternativ, såsom vissa kraftvärmeanläggningar och cementindustrin.
Nu har den första storskaliga anläggningen för CCS-infångning invigts vid en cementfabrik i Brevik, Norge. Anläggningen kommer att fånga in 400 000 ton koldioxid årligen, koldioxid som omvandlas till vätskeform för att sedan transporteras till en terminal på Norges västkust, för att därefter ledas via en rörledning till permanent geologisk lagring under Nordsjön. De första volymerna koldioxid har redan fångats in och lagras i ett mellanlager och under de närmaste månaderna planeras den första koldioxiden att börja lagras geologiskt under havsbotten i Nordsjön, uppger Heidelberg materials i en pressrelease.
Kostade åtskilliga miljarder
‒ Detta är ett tekniskt genombrott och en milstolpe i Norges klimatarbete. Vi har byggt en komplett värdekedja för koldioxidhantering som kommer att ha stor betydelse långt utanför våra egna gränser, säger energiminister Terje Aasland till NRK.
Satsningen ingår i ”Longship” – Norges nationella satsning på att etablera en komplett värdekedja för koldioxidavskiljning, transport och lagring. Av ramen på 34 miljarder norska kronor har den norska staten stått för 22 miljarder kronor.
Måste bli kommersiellt gångbar
Att Heidelberg materials nu byggt den första storskaliga anläggningen för CCS inom cementindustrin är ett viktigt steg för att få bort utsläppen från sektorn, som står för fem procent av de globala utsläppen, berättar Jessica Jewell, forskare vid Chalmers. Nu måste tekniken också bli kommersiellt gångbar. Om den blir det kommer att bero på en rad faktorer, såsom hur mycket det kommer att kosta att släppa ut koldioxid, efterfrågan på cement utan koldioxidavtryck – och hur dyr tekniken visar sig bli.
– I grund och botten verkar det viktigaste bero på om det fungerar ekonomiskt för investerare eller inte. Huruvida politiken finns där för att få det att fungera ekonomiskt, säger Jessica Jewell.
De flesta blir inte verklighet
De senaste tre åren har det skett ett rejält uppsving i planerade CCS-anläggningar runt om i världen och i Sverige. Heidelberg materials planerar också en CCS-anläggning vid cementfabriken i Slite, Gotland. En rad anläggningar som bränner sopor för att producera fjärrvärme planerar också CCS-anläggningar, samt anläggningar som bränner träflis, vilket då kommer att räknas som ”negativa utsläpp” (BECC). Men det är inte första gången som det finns många CCS-planer i pipeline, understryker Jessica Jewell. Så var det också runt 2010 – men då för kolkraftverk.
– De allra flesta realiserades aldrig, bara 10 procent blev verklighet, säger Jessica Jewell.
Svårt att skala upp i linje med IPCC-scenarier
Det måste nu ändras om vi ska ha en chans att klara Parisavtalets mål. För i IPCC:s scenarier ingår CCS tekniken som en avgörande pusselbit för att få ned utsläppen i linje med olika utsläppsscenarier. Enligt en analys Jessica Jewell bidragit till i tidskriften Nature climate change uppskattar forskarna att 600 gigaton koldioxid kan lagras via CCS under det här århundradet. Det är mindre än många av IPCC:s klimatscenarier kräver för att den globala genomsnittstemperaturen inte ska stiga med mer än 2 grader, jämfört med förindustriella nivåer. Ändå är 600 gigaton högt räknat, understryker Jessica Jewell.
– Frekvensen för misslyckande måste i princip halveras (jämfört med runt 2010 reds anm.), säger Jessica Jewell.
Komplexa anläggningar
Utöver det måste också tillväxttakten ta fart – rejält. Tekniken måste växa under 2030-talet, så som vindkraften expanderade under 2000-talet. Kring 2040 måste den börja växa lika snabbt som kärnkraften gjorde på 1970- och 80-talen.
– Det är riktigt snabba expansionstakter.
Vad ser du för risker?
– Nya teknologier kan alltid misslyckas. I början är de väldigt dyra men vad som normalt händer är att de med mer erfarenhet blir billigare att bygga. Med sådana här stora komplexa anläggningar är det svårare att få ned kostnaderna. Du behöver inte lika många projekt om du jämför med exempelvis mobiltelefoner, då behövs det miljoner och kostnaderna sjunker. Men det kommer inte att byggas miljoner CCS-anläggningar.
Alternativ till cement?
Cement leder till höga koldioxidutsläpp som måste bort om vi vill nå målen i Parisavtalet. Vid sidan av CCS-teknologier som avskiljer koldioxiden innan de når atmosfären, finns det alternativa material och byggmetoder, som kan användas som komplement till cement och därmed minska efterfrågan. Bland annat trä, lera och halm. Det finns också en växande rörelse bland arkitekter och kommuner som pekar på behovet av återbruk och att använda sig av befintlig bebyggelse.
Ramverk till en färdplan för den byggda miljön
