Dömda djurrättsaktivister: Det är inte vi som begår brott

Det är klockan åtta på morgonen den 30 juli 2024 och arbetet på Håkantorp slakteri i Vara är i full gång. Eli Tistelö lägger en trasmatta över taggtrådsstängslet som omgärdar området och klättrar över. Karna Rusek följer efter med en stor låda för hönorna. Tillsammans med Martin Smedjeback, iklädd vit skyddsoverall och bärandes på en kamera, går de över gårdsplanen. Några arbetare rör sig i närheten, men ingen försöker stoppa inkräktarna. Martin viker av mot en dörr i slakteribyggnaden och Karna och Eli går fram till lastbilen där burar med hönor står staplade på varandra. Det kacklas högljutt. Bredvid står en container för slakteriavfall.

– Det bara rann ut inälvor. De här djuren som fortfarande levde var alldeles bredvid en kran där deras systrars inälvor pressades ut. Det var så magstarkt, berättar Karna.

Vad kände du när du såg alla hönor?

– Jättemycket sorg och frustration och ilska. Att vi fortsätter behandla andra så här. Det finns så många svårlösta problem i världen, men det här har en så enkel lösning. Det är bara att sluta.

Vilket är ditt starkaste minne från aktionen?

– Att det var så oerhört enkelt att rädda några individer. Men att vi är så hindrade av lagarna, staket, stängsel, av att så får man inte göra, säger Karna och fortsätter: 

– Sen var det också att se alla de här – låda, på låda, på låda med hönor. De var så tätt packade. De som var i mitten kan inte ha fått mycket luft. Det var helt absurt. Att det är så det får gå till.

Några timmar efter aktionen ringer Karna till polisen för att anmäla sig själv för att hon tagit fyra hönor. Eli och Martin ringer också polisen. Ärendet rubriceras som stöld.

– Det var lite knepigt att få polisen att ta upp anmälan. De var inte vana vid det scenariot. De sa att det brukar vara målsägande som måste göra anmälan, berättar Karna.

Det var den första aktionen för Alla vill leva, en ”djurrättslig grupp som jobbar med civil olydnad som metod”, enligt gruppens Facebooksida. Målet med aktionerna är ”att uppmärksamma och bidra till att stoppa det enorma lidande som icke-mänskliga djur får utstå i djurfabriker och på slakterier.”

Gruppen startades genom att Karna och Eli började diskutera hoten mot demokratin i Sverige, under ett nyårsläger med inriktning på djurrätt som Karna och hennes syster anordnat. 

– Civil olydnad är ett sätt att värna demokratin. En demokrati behöver aktiva medborgare, säger Karna. 

Under några månader växte gruppen fram. Planen var att genomföra en aktion mot slakteriet i Håkantorp, Vara.

– Sedan märkte vi att vi funkar bra ihop, vi jobbar bra ihop, så vi ville fortsätta.

Letar inte skräckexempel

Natten till den 3 september 2024 fångas Karna och Martin på bild av en övervakningskamera när de tillsammans med några av polisen oidentifierade personer försöker ta sig in i ett grisstall i södra Skåne. Karna och Martin polisanmäls av bonden men Karna uppger i förhör att de aldrig kom in i stallet. Filmen på suggor med döda griskultingar som sedan lades upp på sociala medier är från en annan gård.

– Hela Skåne är full av grisgårdar och det ser i stort sett likadant ut. Vi letar absolut inte efter ställen som bryter mot djurskyddslagarna eller något skräckexempel, jag vill visa hur det ser ut när allting är som det ska.

På gruppens nästa nattliga aktion den 23 november 2024 filmas hönor som trängs i långa rader på stålgaller i flera våningsplan. 

”Äggfabrik är rätta ordet då det som mötte oss var väldigt långt från vad man vanligtvis förknippar med ordet bondgård”, skriver Alla vill leva på Facebook.

Det påpekas att hönorna inte får något dagsljus eller har möjlighet att picka och ta ett sandbad, utan att de sitter ”hopträngda i en oerhört torftig miljö bestående av betong, metall och avföring”. 

Sex hönor tas med från platsen och aktivisterna lämnar lite chokladpraliner och ett brev, underskrivet med namn och kontaktuppgifter.

–  Vi skrev väldigt tydligt att det här är inget personligt och vi kommer inte att komma tillbaka till din gård och vi kommer inte på något sätt att komma hem till dig om du inte skulle bjuda in oss. För vi vill inte att någon ska känna sig rädd eller hotad, förklarar Karna.

Hon tycker det är viktigt att vara öppen med sina handlingar. Därför är det också viktigt att ingen som deltar i aktionerna är maskerad.

– Man kan göra aktioner på många sätt. Vårt koncept är att vi är öppna med det vi gör. Vi kommer inte dit som några tjuvar. Vi tänker att det här är ett problem för hela samhället, någon behöver kunna ta det här samtalet utåt. Vi vill kunna prata om det vi gör och stå för det även mot ägarna.

”Syskon låg livlösa”

I mitten av december, lagom till julskinkans högtid, tar sig Martin Smedjeback och Rosa Sari in på en ny grisgård. Återigen filmas döda smågrisar.

”Att se de små kultingarna springa omkring på det kalla, hårda betonggolvet, medan deras syskon låg livlösa bredvid dem, var helt bisarrt. De är så oskyldiga, så otroligt söta. Jag kan inte förstå hur någon kan möta deras blick och ändå vilja skada dem. Kanske är det därför djuren hålls gömda – för hur många av oss skulle köpa julskinka om vi kunde se dem i ögonen?” kommenterar Rosa på Facebook.

Hon uppger i förhör att hon ville synliggöra deras levnadsförhållanden och att det visserligen ”är mot lagen men tycker inte att det borde vara det” och fortsätter: 

– Jag tycker att allmänheten har rätt till att se hur djuren lever.

På frågan om det inte finns något annat tillvägagångssätt svarar hon:

– Tidigare har vi försökt att anmäla till länsstyrelsen, men det har inte blivit något av det, man får ingen feedback. Ja, så någon insyn tycker jag att man måste få och det här känns som enda sättet.

I Syres tidigare granskning av den dolda djurindustrin har många aktivister påpekat att olagliga metoder krävs för att få någon som helst inblick i vad som sker bakom de stängda dörrarna till djurstall och slakterier. 

Karna Rusek berättar om när hon efter åtalet fick genomgå en personutredning. 

– Det som jag minns som mest absurt var att det kändes nästan som att hon tyckte lite synd om mig: ”Du behöver inte, varför gjorde du det här själv? Du hade kunnat ringa polisen, det är inte tillåtet i Sverige att behandla djur illa.” Det blir så talande för hur väl branschen döljer vad de håller på med. Allmänheten har inte den här bilden klar för sig, utan även folk på den positionen kan tro att de djur som äts upp har haft bra liv så länge det är i Sverige. 

Föra djurens talan juridiskt

Den 24 mars 2025 åtalades fem av aktivisterna i Alla vill leva för olika former av deltagande i de fyra aktionerna. Martin Smedjeback åtalades för olaga intrång i samtliga och två fall av stöld. Karna Rusek åtalades för tre olaga intrång och två stölder.

– Jag känner mig glad och stolt över detta. Det här känns som ett jätteviktigt arbete och jag är glad att jag har hittat bra och pålitliga arbetskamrater i det här, säger hon.

Rättegången hölls den 2 september i Skaraborgs tingsrätt. 

– Jag tycker att det gick jättebra, över förväntan. Vi fick fem timmar att prata för djuren i rätten, berättar Karna och fortsätter:

– Det kändes nästan som att åklagaren gjorde lite jobb åt oss, för han hade våra bilder uppe väldigt mycket, även under förhöret med målsäganden, när de sa: ”Mina djur har det bra”. 

Eli Tistelö visade upp en transportbur för hönor, likadan som hon klippte sönder på slakteriet.

– Det blev väldigt visuellt att i den här ganska lilla lådan, buren, så skulle det stoppas in tolv hönor, berättar Karna.

Var det här syftet med era aktioner?

– Jo, det var det. Vi ville få det här upp i rätten. Att någon faktiskt skulle föra djurens talan juridiskt, det kändes viktigt.

Karna kommenterade dagen efter rättegången till Syre att hon verkligen inte ville hamna i fängelse.

– Men jag kan ändå tycka att det här är så pass viktigt. Så skulle det bli så, då kan jag ta det.

De som har varit framträdande i aktionerna, Karna, Eli, Martin och Rosa, har bedömt att de kunde ta ett straff. Andra i gruppen har mer skyddade roller. Den femte som åtalades för stöld av hönor på slakteriet stod utanför staketet, men fångades på bild av en övervakningskamera när han tog emot hönor.

Karna gjorde själv ett uppehåll i riskfyllda aktioner medan hennes barn växte upp. Nu är de så pass stora att hon kan fortsätta igen. 

– Senast som jag var inför rätta för att ha befriat hörnor hade jag med min äldste son, som var bebis.

Han studerar nu på universitet och kan därför inte närvara vid rättegången i september, men Karnas yngsta son som snart är myndig är på plats. Karna berättar i slutpläderingen att hennes största sorg och skam som förälder är att hon lät ägg- och mejeriindustrin lura hennes barn. Hon talade inte om för dem hur korna och hönorna verkligen har det och hennes son blev väldigt upprörd när han som tolvåring såg ett filmklipp från svensk äggindustri. Han grät och sa att han hade blivit lurad, av sina föräldrar, lärare, förskolan och tv:n. 

– Och sanningen kom med ett högt pris, säger Karna i slutpläderingen. 

Sonen som inte längre ville äta kött var tvungen att flytta 60 mil till sin mormor, eftersom kommunen de bodde i inte serverade vegansk skolmat och det var inte tillåtet att ta med sig det.

– Jag hoppas att min kommun också ska ändra sina regler. Det hade varit fint om vi hade kunnat slå oss till ro och lita på att de regler och lagar som finns är bra och rättvisa, fortsätter Karnas slutplädering.

Tjugonde rättegången på 20 år

Karna har engagerat sig för djur sedan hon var i 20-årsåldern, totalt runt 30 år. Hon har varit med på manifestationer, delat ut flygblad och hållit föreläsningar, förutom att delta i aktioner. Till vardags arbetar hon som psykoterapeut. Helgen innan rättegången var hon med Martin Smedjeback i Köpenhamn för att berätta om Alla vill leva och civil olydnad på en internationell djurrättskonferens. För Martin var det en form av jubileum då det blev hans tjugonde rättegång på 20 år. Han svarar i förhör på frågan om vad han tänker om att det de gör är olagligt:

– Jag jobbar med civil olydnad. Det är att ta vissa juridiska risker när man vill avslöja någonting som är väldigt våldsamt, dödligt. Så då tänker jag att det kan vara värt att ta den risken ibland. Det är viktigt för mig att alltid agera fredligt och lugnt mot alla involverade.

Förutom aktionerna som åtalet gäller har gruppen anordnat ett par slakteriblockader och en sittstrejk på Arlas huvudkontor i Stockholm. Karna, Eli och Rosa har också tagit två kaniner från en farm, där kaniner föds upp för att säljas till djurförsök. Eli ringde sedan till polisen för att anmäla både händelsen och kaninfarmen. Det lämnades också in en anmälan till länsstyrelsen. 

”Enligt Jordbruksverkets föreskrifter ska kaninhållning inom jordbruket tillgodose: hylla i bur, liggyta, en berikad miljö, bäddbart bomaterial, regelbunden rengöring och strömedel. Inget av detta kunde ses vid det aktuella besöket den 7 juni”, skriver Alla vill leva på Facebook. 

Gruppen konstaterar att uppfödaren fått återkommande anmärkningar, förelägganden och indragna tillstånd. Karna och Eli diskuterar i bilen på väg därifrån ifall ägarna kommer göra en polisanmälan eller avstå för att inte riskera att polisen får se verksamheten. 

Eli ringer också ägarna för att berätta vad som hänt. 

”Att ringa till polisen och berätta att vi bröt oss in, att vi tog med två kaniner och filmade innanför de slutna väggarna, det är att ifrågasätta lagen. Att ge ägaren mitt namn är att öppet, och utan egen vinning, stå för en annan samhällsordning”, skriver hon på Facebook.

Aktivisterna som åtalades erkänner handlingarna men förnekar att de begått brott. Eli uppger i förhör att det är hennes plikt att bryta mot lagar som skyddar egendom och pengar för att förändra lagstiftningen så den istället skyddar liv. 

– Jag tänker att det är viktigt att utmana lagar som skyddar brott för jag anser att det som begås inne i den där byggnaden det är brottsligt, det borde vara brottsligt, säger hon.

Aktivisterna påpekar att de inte har tillägnat sig djuren för egen vinning utan befriat dem. De drar paralleller till slaveriet och kampen för kvinnlig rösträtt, där enligt lagen brottsliga handlingar ledde till att rättssystemet förändrades. 

– Om vi ska få en förändring av den här situationen behöver vi se varandra i ögonen, berätta om vad som är fel, ingripa så gott det går ifall det är någon som misshandlas, som i fallet med de här hönorna, säger Eli i förhör.

Manifestation vid tingsrätten

Många stöttar Alla vill levas agerande. Innan rättegången hölls en manifestation utanför tingsrätten. Gruppens inlägg på sociala medier kommenteras ofta med hjärtan och tillrop som: ”Tack att ni gör vad jag inte vågar göra!”, ”Att rädda ett liv är inte ett brott”. Men också med kritik som: ”Får hoppas att det inte bara blir en dom angående stöld utan även om terrorbrott eller liknande så det blir ett kännbart straff”. 

Flera påpekar att aktivisterna kan sprida smitta och att oskyldiga näringsidkare blir personligt drabbade, vilket kan få till svar att djurägare knappast är oskyldiga.

En av de målsägande, delägare i grisstallet som filmades i december, vill anmäla Martin och Rosa för terrorism, utöver olaga intrång. 

– Vi är oroliga att det ska hända igen och att de för med sig smitta. Skulle vi få in något som vi inte vet om så kan det spridas vidare till andra gårdar, säger grisbonden i förhör. 

Lantbrukaren menar att Sveriges livsmedelsförsörjning riskeras, genom spridning av exempelvis afrikansk svinpest eller salmonella. Bonden vill också ha med djurrättsaktivism i anmälan. 

– Jag är orolig att något ska hända under och efter utredningen då det finns många aktivister med ett högt våldskapital. Jag vill inte att de ska få tillgång till mina personuppgifter, uppger målsägande i förhör. 

Det redogörs också för att grisarna var oroliga dagen efter det nattliga besöket. 

Flera av dem som fått påhälsning av aktivister från Alla vill leva uttrycker oro. Dels för smitta, dels för återbesök. Ägaren till hönsstallet yrkar på skadestånd för kränkning och ser en risk i att hängas ut offentligt. Det uppges i förhör att någon av aktivisterna har tappat ett skoskydd inne bland hönsen och att det är en ”obehaglig situation för alla inblandade, inklusive personalen”.

– Det fick till följd att de under ganska lång tid låst stallet inifrån när de är där för att de känt sig osäkra att någon ska komma in. Det var obehagligt, säger ägaren.

Karna Rusek uppger i förhör att det är ”olyckligt om personen har upplevt ett psykiskt lidande”. Aktivisterna påpekar att de haft skyddskläder på sig och Karna kommenterar att hon inte borde vara någon större smittorisk än anställda på slakteriet.

– Alla gick omkring i vanliga kläder där och det var ganska smutsigt.

Håkantorp slakteri, som bytt namn till Vara västra food, har tidigare anmälts för att djur far illa, då hönor bland annat har dött i transporten och inte bedövats tillräckligt innan avblodning. Förra året avslöjades att tillfälliga gästarbetare bodde i fläktrum och gamla industrilokaler som stängdes av kommunen. P4 Skaraborg beskriver hur tre miljoner uttjänta värphöns slaktas på anläggningen varje år. 

Brister hos många slakterier

Flera rapporter och granskningar har visat att många slakterier har stora brister i djurskyddet. Djurens rätt har återkommande redovisat att andelen brister ligger runt 80 procent på de största kycklingslakterierna och flera av bristerna räknas som allvarliga då de orsakat stort lidande för djuren. Frätskador på grund av avföring är en vanlig brist, liksom klämda vingar. Förra året dog 150 000 slaktkycklingar på vägen till slakteriet, enligt Jordbruksverkets årliga statistik. Men det räknas med ett visst svinn och siffran motsvarar ”bara” 0,14 procent av det totala antalet. Förra året slaktades nära 111,5 miljoner kycklingar i Sverige. 

Alla vill leva påpekar att hönor kan leva i tio år men att deras livslängd i industrin inte är mer än ett och ett halvt. Och att värphönsen när de slaktas har lagt omkring 300 ägg, i stället för runt dussinet, vilket skulle vara det normala om de inte hade framavlats för äggproduktion. 

Grisar hinner oftast inte leva mer än 6–8 månader innan de slaktas. Drygt 2,5 miljoner grisar slaktades förra året i Sverige och runt 200 dog i transportbilen. Flera anlände till slakteriet med bråck, inflammerade svansskador eller bogsår, som framför allt drabbar digivande suggor som fått ligga på hårt golv i stallet.

Hanteringen av djur i industrin bryter ofta mot djurskyddslagstiftningen. Men i ett tidigare åtal mot ett slakteri konstaterar åklagaren att den ändå är ”accepterad av myndigheter”.

Rosa Sari säger i sin slutplädering: 

– Djurskyddslagen är tydlig: djur ska behandlas väl, skyddas mot onödigt lidande och ges möjlighet att bete sig naturligt. Men det jag möttes av på dessa gårdar var raka motsatsen. Jag gick in i byggnader som mer liknade fabriker än platser för levande varelser. Bakom de stängda dörrarna fanns en verklighet som inte kan beskrivas som annat än misär. Djuren behandlades inte väl. De skyddades inte mot lidande. De fick inte sträcka på sig, se solen eller utföra andra naturliga beteenden. Allt det som djurskyddslagen ska förhindra pågick där.

Karna Rusek påpekar i sin slutplädering att hon inte vill förbättra djurskyddet utan att slakt ska förbjudas. 

– Och jag lovar er, och jag lovar mina barn, att jag ska fortsätta arbeta för det, så länge och så mycket jag bara orkar. Och om det innebär att mina barn får fortsätta ha en kriminell mamma, så får det vara värt det.

Hon berättar för Syre att hon är tacksam för att hon har en tålmodig familj som stöttar henne, även om det är till viss belastning för dem. Hon räknade med att få någon form av straff.

Åklagaren Jakob Holmberg kommenterar till P4 Skaraborg att det är ett intressant mål ur ett större perspektiv: samhällsengagemang. Men att djurrättsaktivisterna ändå har gått över gränsen och begått brott, vilket normalt innebär icke frihetsberövande påföljd.

Den 16 september meddelades domen. Karna Rusek och Martin Smedjeback friades från olaga intrång hos grisbonden där de filmades av en övervakningskamera. Annars dömdes aktivisterna för olaga intrång och stöld enligt stämningsansökan. Samtliga fick villkorlig dom, med dagsböter som straffpåföljd. De ska också betala skadestånd till äggproducenten och slakteriet Vara västra food. Rätten konstaterar att det är länsstyrelsen som är kontrollmyndighet och ska se till att djurskyddet följs och att det inte har framkommit att de aktuella verksamheterna bryter mot några regler, snarare tvärtom.

”De tilltalades agerande att olovligen ta sig in på djurhållande lantbruk och ett slakteri samt att tillgripa hönor har således inte varit försvarligt med hänvisning till djurens välbefinnande. Gärningarna har således inte varit tillåtna med stöd av reglerna om nöd i brottsbalken”, står det i domen.

Martin Smedjeback kommenterar domen i ett pressmeddelande:

– Det är inte domen mot oss som är det viktiga idag, utan den dom vi varje dag fäller över de oskyldiga djur som sitter inlåsta på livstid i djurfabrikerna.

Syre har sökt målsägande för en kommentar.