När freden blir en säkerhetsrisk för kvinnor

Att ett krig tar slut innebär inte automatiskt att befolkningen träder in i ett absolut tillstånd av fred och säkerhet. Fredsbyggande initiativ kan till och med öka osäkerheten för kvinnor i vardagen – det visar en studie från Uppsala universitet som publicerades i den ansedda tidskriften Plos one i slutet av maj.

– Vi vet från forskningen att våld mot kvinnor i hemmet ökar både under och efter krig. Så för många kvinnor betyder inte det faktum att det har blivit ett fredsfördrag att det blir fred, säger Karen Brounéus, professor vid institutionen för freds- och konfliktvetenskap och en av författarna till studien.

Möts i vardagen

De tydligaste exemplen handlar om att fredsprojekt kan medföra att kvinnor tvingas leva sida vid sida med ex-kombattanter som under kriget begått övergrepp, eller så kan processen att vittna om krigsförbrytelser återuppväcka traumat, så kallad retraumatisering. Om vittnesmålen dessutom gäller konfliktrelaterat sexuellt våld kan det även leda till att kvinnor stigmatiseras.

– Det är just de här fredsbyggande initiativen som kan påverka säkerheten i vardagen som kvinnor är mer skeptiska mot, säger Karen Brounéus.

Hon är psykolog i grunden, och när hon i mitten av 90-talet började intressera sig för freds- och konfliktforskning saknade hon det psykologiska perspektivet. Några år senare, när hon började doktorera, visade ny psykologisk forskning att ”one session debriefing”, att vid ett tillfälle prata om ett genomlevt trauma, inte var läkande.

– I motsats till det man trott, så hade det antingen ingen effekt på psykologisk hälsa, eller så var det retraumatiserande. Och då undrade jag, finns det viktiga saker här att lära sig för fredsbyggande processer som sannings- och försoningskommissioner?

Det ledde till att hon studerade hur bytribunalprocesserna efter folkmordet i Rwanda påverkade befolkningens psykiska hälsa, och det visade sig att risken för depression och trauma ökade för dem som vittnade. Det fanns också oväntade attitydskillnader mellan kvinnor och män, vilket ledde till att Karen Brounéus tog med ett genusperspektiv i sin fortsatta forskning på temat.

Lägre tillit

För den aktuella studien undersökte hon och hennes kollegor hur fredsprocesserna i tidigare konfliktdrabbade områden i Sri Lanka och Nepal har påverkat kvinnor respektive män. Bägge länderna har haft inbördeskrig, som i Sri Lankas fall slutade med att regeringsarmén besegrade rebellgruppen tamilska tigrarna, och i Nepal avslutades konflikten med ett förhandlat fredsavtal mellan regeringen och
maoistrebellerna. Båda konflikterna avslutades för ungefär tio år sedan.

I varje land fick drygt tusen personer besvara ett frågeformulär, om exempelvis tillit och förtroende för sin egen grupp och andra grupper.

– Det är väldigt viktigt för fredsbyggande att stärka relationerna mellan grupper. Det kan räcka med några viktiga personer som bygger broar mellan två etniska grupper, berättar Karen Brounéus.

I båda länderna hade kvinnorna lägre tillit till och kände sig mer hotade av aktörer i konflikten. Forskarna konstaterar att ännu ett decennium efter fredsavtalet upplever kvinnor före detta kombattanter som ett hot.

– Ex-kombattanter som har begått brott under kriget kommer tillbaka och bor då i närheten av där man själv är i sin vardag, så att man möts på väg till marknaden eller skolan.

Det kan ha rört sig om olika typer av brott, men för många handlar det om sexuellt våld.

– Att då se en förövare i sitt eget samhälle, den påfrestningen och rädslan det innebär för många är det vi lyfter fram i artikeln, den börda man lägger på dem som redan kämpar efter krig, säger Karen Brounéus.

Få kvinnor vittnar

Forskarna fann inga attitydskillnader mellan kvinnor och män till fredsprocesser som pågår på nationell nivå, utan det gäller just de initiativ som påverkar det dagliga livet. Eva Zillén, rådgivare på organisationen Kvinna till kvinna, som hon också var med och startade, tycker att detta är en viktig poäng.

– Det blir så tydligt vad man räknar till fredsbyggande initiativ, det är ganska begränsat, till exempel att få kvinnor att komma fram och vittna. Det finns nästan inte några kvinnor med i fredsförhandlingar, så de här sakerna – som våld i hemmet till exempel – kommer inte upp på bordet.

En aspekt som är aktuell i exempelvis Ukraina är ”att man kan ju inte anklaga en hjälte”, säger Eva Zillén.

– Om männen varit ute och krigat och kommer hem som nåt slags hjältar så är det svårare att säga någonting. I den här studien koncentrerar de sig på kvinnor, men en av de saker man kan göra för kvinnor är bättre stöd för att avhjälpa PTSD hos män som varit i strid, eller ha med kvinnor och organisationer i arbetet när man ska samla in vapen; kvinnorna vet var de är och vill verkligen få bort dem från sina hem, handeldvapen utgör större risk för dödligt våld i hemmet.

Det finns behov av att omformulera vad som bygger fred, menar Eva Zillén.

– Den stora utmaningen är hur man får folk att gå från att tänka krig till att tänka fred. Det var intressant att det stod så mycket om att kvinnor var mer skeptiska till integrationsprocessen, det tror jag ser olika ut i olika konflikter, beroende på om man kan bo sida vid sida med någon som varit en motståndare. I Colombia insåg folk att Farc-gerillan skulle komma tillbaka, deras barn gå på dagis med de egna barnen. Det handlade både om att man inte fick mycket information om vad det innebär att komma tillbaka, vilket stöd som fanns för att förebygga PTSD, eller hjälp att utmana en syn där man tycker att våld lönar sig och istället se att det inte lönar sig.

Sanningskommission kan slå fel

Karen Brounéus tar upp just Colombia som ett exempel på en lyckad fredsprocess, med hög grad av inkludering.

– Colombia är exceptionellt när det gäller inkludering. Först var inga kvinnor involverade i fredsprocessen, sedan protesterade kvinnoorganisationerna och kom med, och har därefter haft ett stort inflytande på fredsprocessen och fredsavtalet, det finns många genusklausuler i avtalet. Det kommer att vara intressant och viktigt att följa vad människor tycker om det, om fredsavtalet har den effekt som man hoppades på. Men där ser vi en process som varit annorlunda i sin öppenhet att inkludera, och det är väldigt hoppfullt: forskning visar att inkluderande fredsavtal ger mer hållbar fred.

I Colombia har sanningskommissionen varit en stor del av fredsarbetet, men det är av största vikt hur sådana sanningskommissioner utformas om de ska tjäna sitt syfte att uppnå försoning och fred, för de som deltar och för samhället. Karen Brounéus drar sig till minnes det hon lärde av processerna i Rwanda, de så kallade Gacaca-domstolarna.

– Det var första gången som de säkerhetsrisker som fanns för kvinnor att vittna i bytribunalerna kom fram i forskning. Kvinnorna berättade att de hade blivit hotade och trakasserade från den tidpunkt då de beslöt att vittna i Gacaca, och sedan under själva vittnesmålet, och efter. Gacaca-processen ägde rum ute under ett träd – Gacaca betyder ”på gräset”. I publiken fanns före detta fiender, kanske också förövare som man hade utstått övergrepp från under folkmordet. Dessa kunde under vittnesmålet säga saker som att ”det var henne de våldtog, och de gjorde så här och så här”. Och då kunde kvinnan bryta ihop i vad de kallade ”un traumatisme”, falla ner och skaka och inte kunna berätta vidare. På så sätt tystade man henne.

Kvinnor i strid

Karen Brounéus forskning i Rwanda ledde till att man i till exempel Honduras skapade säkra rum för kvinnor att vittna anonymt och i säkerhet, utan publik.

– Och det har börjat tas upp i andra sanningskommissioner runt om i världen, att ha en genusmedveten process, säger Karen Brounéus.

Såg ni det här också i Sri Lanka och Nepal?

– Här har processerna sett lite annorlunda ut. I Sri Lanka har man haft flera olika typer av sanningskommissioner, eller processer. Och där sa folk till oss att ”ni måste säga till Genève att sluta pressa oss att ha sanningsprocesser, därför att vi säger samma saker varje gång och det händer ingenting”. Detta är riskabelt: min forskning i Salomonöarna visade att sanningsprocesser som inte leder till förändring riskerar att underminera relationsbyggandet mellan före detta fiender, istället för att stärka relationer. I Nepal har man inte riktigt fått till stånd sanningskommissionen ännu. Så där vet vi inte.

Inbördeskriget i Nepal pågick mellan 1996 och 2006 och inleddes med ett maoistiskt uppror mot monarkin.

– En del av maoisternas politiska ideologi var jämställdhet: att ta bort inkomstskillnader, kastsystemet och könsdiskriminering. Av den anledningen så var många kvinnor med och stred i maoiströrelsen. Och de tamilska tigrarna i Sri Lanka hade också relativt sett många kvinnliga kombattanter.

Dubbel diskriminering

Men i båda fallen glömdes genusaspekten bort när kriget var över, och kvinnorna fortsatte att lysa med sin frånvaro i regeringsmakten.

– Många kvinnliga soldater i både Nepal och Sri Lanka utsattes för dubbel diskriminering efteråt. Dels var det få som fick vara med i någon typ av program för avväpning och återintegrering, då dessa var utformade för män. Och dels utsattes de för stigma när de kom tillbaka till den egna byn eller samhället. Att man varit i strid var inte förenligt med traditionella könsrollsmönster, vilket också gjorde det svårt att gifta sig eller få jobb.

Kvinna till kvinnas Eva Zillén har också sett hur kvinnor haft svårigheter att återgå till vardagen efter ett krig, även när de inte själva har deltagit i strider.

– Under krig tar kvinnor andra roller, det är väldigt stereotypt men det är mest män som är ute och krigar och de ska skydda sina kvinnor och så vidare. Men i det faktiska livet är det kvinnorna som får se till att allting fungerar, för det är sällan det är krig samtidigt som inget alls fungerar. Kvinnorna tar mycket mer beslut och sedan när männen kommer tillbaka har de förlorat sin roll, och det kan leda till mer våld. Det finns också kvinnor som är med och strider och som har haft höga positioner där de fattat beslut, och bestämt över män, som kommer tillbaka och får svårt att inträda i den gamla rollen.

FN:s arbete

År 2000 lanserade FN Resolution 1325, om kvinnor, fred och säkerhet, som mycket av FN:s arbete med kvinnor i konfliktområden utgår från. Karen Brounéus och hennes forskarkollegor har gett sin artikel rubriken Women, peace and insecurity, just för att kvinnors säkerhet i fredsprocesser inte är någon självklarhet.

– Det är viktigt att det internationella samfundet, FN och andra fredsbyggande aktörer, inkluderar kvinnor, liksom ursprungsbefolkningar och minoritetsgrupper, på meningsfulla sätt i planeringen och utformningen av fredsbyggande. Så att man tar in vad de som faktiskt ska göra fredsarbetet tycker är viktigt. Att lyssna på dem som sitter på den faktiska expertisen av hur det är att ha genomlevt kriget och vad det betyder för livet efter kriget.

För trots resolutionen 1325 och den på många håll spridda övertygelsen om vikten av kvinnors medverkan i fredsförhandlingar (bland annat genom Sveriges en gång feministiska utrikespolitik) menar Karen Brounéus att det fortfarande är väldigt sällan som det görs på ett meningsfullt sätt.

– Forskning visar att trauma lever vidare genom generationerna. Så det är viktigt att hitta sätt att på en samhällelig nivå arbeta för läkning, både för de som lider nu och för kommande generationer. Och då får vi återigen trycka på vikten av att ta med det civila samhället, som kvinnoorganisationer, i arbetet, och inte komma utifrån och liksom ha en ”cookie cutter approach”, alltså en form … som när man bakar, vad heter det? frågar Karen Brounéus och gestikulerar.

Som en pepparkaksform?

– Ja, precis. Med en form för varje land, eller att bara ha en checklista. Utan att man designar fredsprocessen inifrån, på det sätt som passar den platsen.

Enligt Eva Zillén har andelen kvinnor som deltar i fredsprocesser på hög nivå inte ökat nämnvärt sedan resolutionens införande.

– Överrepresentationen av män är massiv. Man tänker att män ska kunna prata för kvinnor, men i de flesta länder i världen lever män och kvinnor ganska skilda liv, speciellt i konflikt, och man förlorar hälften av befolkningen. När vi pratar om att bygga ett land måste vi se till att det finns bra reproduktiv vård, vilket vi uppmärksammade i vår rapport om Gaza nyligen.

Lågprioriterade frågor

När Eva Zillén var i Bosnien under kriget där på 90-talet blev det tydligt hur lågt prioriterade sådana frågor är.

– Vi hade fått pengar för att rusta upp en mödravårdsklinik i Tuzla, och de ville knappt ha de pengarna, för kvinnorna kunde väl klara sig ändå? De tyckte det var bättre att lägga pengarna på soldaterna, varför slösa bort saker på folk som inte krigar, även om det betyder att kvinnor får opereras utan bedövning. Samtidigt som man ville att kvinnorna ska föda fler soldater.

Siffror från UN Women Sverige bekräftar att andelen kvinnor som deltar i fredsprocesser inte ökat särskilt mycket, berättar organisationens generalsekreterare Ulrika Grandin. Erfarenheten visar samtidigt tydligt att fred blir mer hållbar när kvinnor har deltagit i processerna.

– En viktig del i arbetet är att jämställdhetsintegrera både FN-mandaten för fredsoperationer och de humanitära planerna under och efter krig och konflikt. Detta är något UN Women arbetar hårt med, att genom sitt mandat bidra till jämställdhetsintegrering i hela FN:s verksamhet. Tyvärr fortsätter kvinnors och flickors bidrag i fredsbyggande att undervärderas och resurser sätts inte in. Studien visar på intressanta aspekter av hur kvinnor utmanas i post-konfliktsituationer och vilka effekter det får, inte minst vad gäller olika former av våld mot kvinnor och flickor, säger Ulrika Grandin.

Även om studien som forskarna i Uppsala genomfört är begränsad till två länder kan resultaten – att kvinnor är mer skeptiska än män till fredsinitiativ som påverkar säkerheten i vardagen – vara vanligare än vad man tidigare trott, eftersom man identifierat samma mönster på två platser som är så olika varandra. Den viktigaste slutsatsen, tycker Karen Brounéus, är att lyfta den dubbla börda som läggs på många kvinnor efter krig.

– Det är något som jag tycker det internationella samfundet inte tar tillräckligt mycket i beaktande. Dels att många kvinnor bär på trauma, ohälsa och svårigheter från kriget, och ofta olika stigman efter kriget, och dels att fredsbyggande initiativ kan påverka säkerheten i vardagen för kvinnor.