I Sverige får ungefär tre procent av hushållen ekonomiskt bistånd från socialtjänsten. Det är arbetslösa som har ramlat ur a-kassan och andra system för arbetslösa, sjuka som har blivit nollade av Försäkringskassan och en massa andra.

Det är rimligt att vi som lönearbetar – 83 procent av de vuxna – hjälps åt att försörja dem. Vi alla, inte bara lönearbetande, har röstat fram regeringar vars politik har lett till att den som är sjuk en längre tid inte har en trygg försörjning. Vi har en arbetsmarknad som bygger på att inte alla har jobb, och så vidare. Följderna av det får vi ta ansvar för gemensamt.

Det sista vi borde göra är alltså att tjafsa med dem som blir tvungna att ansöka om försörjningsstöd. Vi borde bara se till att de kan leva på en rimlig nivå. Dessutom behöver många hjälp med utbildning, behandling och annat, men den hjälpen kan man erbjuda utan att hota med indragna bidrag.

Tyvärr tjafsas det istället i all oändlighet – om du inte lär dig svenska fort nog, om dina barn inte går på språkförskolan, om du inte söker det stipulerade antalet jobb, så får du ditt redan låga bidrag sänkt. Det finns inte ens belägg för att det har någon positiv effekt, men däremot får ett antal höginkomsttagare lägre skatt.

Inte sedan man började mäta antalet försörjningsstödstagare 1990 har de varit så få som nu. En delorsak är nog att det har kommit mycket färre flyktingar de senaste åren, säger Klara Hussenius, forskare i socialt arbete vid Stockholms universitet, till Syres Anna Langseth. Men hon tror att det finns fler delförklaringar.

– Vi ser också tecken på att fler antingen nekas ekonomiskt bistånd, beviljas för lite pengar eller inte ansöker alls.

Ett sådant tecken är att fler vänder sig till Stadsmissionen när socialtjänsten säger nej. Eller när de, som i en del fall, inte ens når fram till en socialsekreterare. Det är en varningssignal om att de välfärdsstatliga institutionerna inte fungerar som de ska, säger Klara Hussenius.

Så vad gör då regeringen? Ingenting som kan avhjälpa den situationen i alla fall. Istället föreslår de ännu ett sätt att tjafsa med dem som får försörjningsstöd – nu ska de sättas i arbete utan lön. Ulf Kristersson skriver i en debattartikel att det ”behövs ett aktivitetskrav för den som får försörjningsstöd. Från att passivt ta emot bidrag till att aktivt lära sig svenska, för att ens kunna gå på en anställningsintervju. Eller på heltid göra insatser som är till nytta för samhället”.

Det här är ingenting nytt, kommuner har länge kunnat ställa krav på att bidragstagare ska delta i olika aktiviteter. En del har gjort pennburkar av kartong och klätt dem med tapeter, andra har tvättat bilar eller skottat snö. Det finns inga belägg för att det har varit till någon större nytta – för vissa har det lett till att de inte har haft tid att söka jobb. Men nu vill regeringen göra det obligatoriskt i hela landet.

Det innebär att man villkorar till och med den sista utvägen, och dessutom att man tar sig rätten till människors tid och arbete utan att de får lön. Om samhället behöver deras insatser borde man ju erbjuda avlönade jobb, inte tvinga personer som inte kan tacka nej att utföra arbetet mot existensminimum.

”Att ställa krav är att bry sig. Alternativet är att låta människor som befinner sig i utanförskap stanna kvar där och i värsta fall att det går i arv till nästa generation”, skriver Ulf Kristersson. 

Jag undrar just. Om regeringen brydde sig kanske de skulle bry sig även när det inte gäller att sätta folk i arbete för en billig penning. Människor med psykisk ohälsa och usel ekonomi mår till exempel betydligt bättre om de får lite ekonomiska marginaler – men har någon hört Ulf Kristersson bry sig om det?

Om regeringen brydde sig om människor ”i utanförskap” skulle de undvika att ens använda det uttrycket. Att leva i utanförskap för tanken till ett liv utan sammanhang och gemenskap, och det är inte vad det handlar om. Visst kan ett jobb ge sammanhang och gemenskap, men det finns det annat också som kan.

Å andra sidan är det kanske det de inte vill gå med på. För om människor kan finna gemenskap och mening i livet oberoende av om de har jobb, då blir de mer självständiga. För en del kan det leda till att de får en större förmåga att stå på egna ben även ekonomiskt. För andra är det mer en fråga om att kunna läka eller hantera livet.

Det vore bra för oss allihop om vi kunde låta den dörren stå så öppen som möjligt. Om det någonstans inte går ihop med arbetslinjen är det den vi borde ifrågasätta.

Ett par länkar är justerade och uppgiften om andelen hushåll med ekonomiskt bistånd är förtydligad den 27 november kl 18.15. /Syre