Nyligen klubbades EU:s migrationspakt igenom. Den är, som Malin Bergendal skriver här och som många människorättsorganisationer har påpekat, ännu ett led i EU:s hårda och repressiva flyktingpolitik som syftar till att stänga ute så många människor som möjligt. Den har också kritiserats från vänsterhåll, men den mest högljudda kritiken kommer faktiskt från andra hållet, från den nationalistiska och främlingsfientliga högern.
Det som de kritiserar är idén om ett solidariskt mottagande, att alla länder i EU ska vara med och dela på ansvarsbördan. Visserligen finns det inskrivet i pakten att det ska gå att köpa sig fri, men det räcker inte, tycker vissa. Om den nationalistiska högern går framåt mycket i EU-valet, vilket de av allt att döma ser ut att göra, är risken därför stor att pakten rivs upp och ersätts av något ännu värre.
Samtidigt som pakten klubbas igenom går Storbritannien, som ju inte längre är en del av EU och därmed kan agera som de vill, vidare med sitt beslut om att skicka asylsökande till Rwanda. De första planen ska lyfta om 10–12 veckor enligt premiärminister Rishi Sunak. Detta trots att deras egen högsta domstol har konstaterat att Rwanda inte är ett säkert land för asylsökande. Istället för att lyssna på domstolen valde de att stifta en ny lag där de slår fast att Rwanda visst är säkert. Tänk om det vore så enkelt! Om verkligheten inte är som vi vill att den ska vara så ritar vi om den.
Både EU:s migrationspakt och Storbritanniens Rwanda-lösning utgår från det bakvända resonemanget att man gör det av omsorg om flyktingarna. I migrationspakten heter det om de så kallade snabbspåren, där man på mottagningscenter snabbt ska avgöra om personer har skyddsskäl eller ej, att de är humanare än att låta flyktingarna vänta länge på besked. Det ligger något i det. Att vara fast i en ändlös lång väntan och osäkerhet kan vara extremt tärande. Men viktigare än att det går snabbt är förstås att det blir rätt, risken är nu att man kommer att avslå en massa ansökningar på ren rutin istället för att väga in alla aspekter.
Rishi Sunak påstår också att det skulle vara en human lösning att skicka flyktingar till Rwanda. Under parollen ”Stop the boats” säger han sig vilja förhindra att människor drunknar i Engelska kanalen under den farliga färden mellan Frankrike och Storbritannien. Om de på förhand vet att de kommer att skickas iväg kommer färre att söka sig till Storbritannien, lyder resonemanget. Men hade han på riktigt brytt sig om flyktingarna hade han förstås sett till att skapa en laglig och säker väg över kanalen. Idén om att människor skulle sluta komma till Storbritannien bara för att de utlokaliserar asylprocessen är också högst tveksam, precis som att flyktingströmmarna över Medelhavet inte har minskat nämnvärt trots att det har blivit mycket svårare att få asyl i Europa. Även om chanserna att lyckas är mikroskopiskt små så kommer människor alltid att fortsätta fly till Europa eftersom det är deras enda hopp.
Som svensk är det förstås svårt att påverka den brittiska politiken, men politiken i EU kan vi påverka. Om en och en halv månad är det EU-val, då har vi chansen att rösta på partier som värnar om migranters rättigheter istället för att slåss om att stänga så många som möjligt ute. Fort Europas murar är redan höga nog, låt dem inte växa ännu högre.
Fler och fler röster höjs mot Israels blodiga krig i Gaza.
Om Israel går in med marktrupper i Rafah kan vi få se en katastrof utan like.
