Internationellt händer det mycket i narkotikafrågan. På fler och fler håll får man upp ögonen för att straff och förbud inte nödvändigtvis är det bästa sättet att hjälpa människor med drogproblem, eller undvika att problemen uppstår. Ofta är det till och med destruktivt, och bland andra Världshälsoorganisationen, WHO, rekommenderar medlemsländerna att avkriminalisera eget bruk. Länder som Tyskland och Malta provar försiktigt att legalisera cannabis.
Sverige hör till de länder som inte hänger med i den utvecklingen. Här dominerar fortfarande tanken att drogproblem ska bekämpas med nolltolerans och hårdare straff, och att varje avsteg därifrån vore en katastrof.
När svenska poliser ska fortbildas i narkotikafrågor skickas de på utbildningskonferenser, anordnade av en organisation som ingår i en rörelse som har spritt just det synsättet i mer än fyra decennier och fått ett enormt genomslag.
Det handlar om Svenska narkotikapolisföreningen, en förening som bildades 1987 av en grupp narkotikapoliser i Göteborg. På den tiden vårades det för förbudspolitiken, och det var inget förvånande i att SNPF stod nära Riksförbundet Narkotikafritt samhälle, RNS, som startades av Nils Bejerot. Det var inte heller kontroversiellt att ett mycket nära samarbete växte fram mellan föreningen och polisen.
I Polismyndighetens styrdokument kan man läsa att de normalt inte bekostar anställdas deltagande i medlemsorganisationers aktiviteter. Men utbudet av fortbildning i narkotikafrågor är otillräckligt, och därför gör de undantag för SNPF.
Polistidningen har granskat föreningen och dess samarbete med polisen i en serie intressanta reportage. Det framgår att SPNF inte huvudsakligen är en politisk organisation, men att de tar ställning i narkotikapolitiska frågor – alltid för nolltoleranspolitik, aldrig för liberalisering. När utbildningskonferenserna tar upp något politiskt ämne blir föreläsare som kritiserar den aldrig inbjudna. I en intervju säger föreningens ordförande Lennart Karlsson att det inte behövs – de kommer ju ändå till tals i debatten, och de inbjudna föreläsarna ”blir en viktig motvikt”.
Det är alltså långt ifrån någon allsidig bild som poliserna får. I SNPF:s medlemstidning häcklas nolltoleranspolitikens kritiker, de anklagas för att vara påtända och prata smörja. Och när föreningen ger ut läromedel är sakligheten inte heller prioriterad.
Polistidningen berättar om hur en polisstudent som debatterade på nätet i vintras lade ut bilder från en lärobok, med listor över skadeverkningar, som argument mot cannabislegalisering. Till polisstudentens förvåning hånade motdebattörerna läromedlet och hävdade att listorna var felaktiga.
Narkotikaforskare som har undersökt häftet håller med. Det innehåller felaktigheter på flera områden, bland annat i fråga om cannabis. Amir Englund, cannabisforskare vid King’s college i London, säger att det verkar som om författaren ”försöker skrämma upp läsarna genom att ta upp skador som inte har någon belagd koppling till drogen”.
Författaren heter Jonas Hartelius och är en fundamental del av den ovan nämnda förbudsrörelsen. Han har skrivit flera böcker om narkotika, varit expertvittne om olika drogers relativa farlighet i domstolar och enligt Wikipedia utfört arbete för Rikspolisstyrelsen och SNPF.
När Polistidningen ber honom kommentera felaktigheterna i Narkotika, dopningsmedel och hälsofarliga varor svarar han i ett mejl. Han skriver att häftet är avsett som introduktion, ””ej som encyklopedi, ej heller som medicinsk eller psykiatrisk handbok”. Att det är ett läromedel – som även används som referenslitteratur inom rättsväsendet – är alltså ingen anledning att ge korrekt information.
En annan kommentar från polisstudentens motdebattörer var en undran över hur Polishögskolan kunde använda läromedel producerade av två lobbyorganisationer. Den ena organisationen är som sagt SNPF. Den andra är Svenska Carnegieinstitutet, som lade ner sin verksamhet 2023, men som innan dess var en del av samma kriminaliseringspositiva rörelse. Institutet bildades 1982 med Nils Bejerot som vetenskaplig ledare och nämnde Jonas Hartelius som generalsekreterare.
Fortfarande håller alltså 1980-talets nolltoleransrörelse polisen och rättsväsendet i ett fast grepp. Och när världen utanför, till exempel politiker, ska informera sig i narkotikafrågor, är risken överhängande att de använder en introduktion av Jonas Hartelius, som tycker att skrämselpropaganda duger bra.
I Norge finns en förening som liknar SNPF och som bildades med den svenska föreningen som förebild. De har spelat ungefär samma roll för den norska polisen som SNPF för den svenska.
Allteftersom samhällsdebatten har förändrats har det blivit kontroversiellt att den norska polisen är så tätt sammanflätad med en organisation som står för en viss narkotikapolitisk linje. Polisen har reagerat på att föreningen ibland har uppfattats som en del av myndigheten, och förra året fick Norsk narkotikapolitiförening byta namn och ta bort politi ur namnet. En statlig utredning om förhållandet mellan den norska polisen och narkotikapolisföreningen konstaterar att polisledningens ”medvetenhet och förmåga att kritiskt reflektera över det nära professionella samarbetet med en politisk aktör” verkar ”ha varit frånvarande.”
I Sverige finns ett skriande behov av en liknande utredning. Myndigheter ska vara självständiga i förhållande till organisationer som driver opinion, och det är uppenbart att Polismyndighetens beroende av SNPF sänker förtroendet för polisen och rättsväsendet.
Kattens glädje över att äntligen kunna smyga runt i gräset och rulla ihop sig i solen under sin favorittall.
Alla som tycker att katter ska nöja sig med inomhusliv.
