Så vann Bejerots nolltolerans

Det är svårt att avgränsa sig när en skriver om svensk narkotikapolitik. Detta är del fyra av fyra i min artikelserie om ämnet. Jag har valt att fokusera på nolltoleransens konsekvenser med inslag från mina egna erfarenheter som intagen på Hasselakolletivet och andras röster från Hassela.

I kombination med forskning valde jag även att gestalta scener som jag upplevt när jag arbetat inom Stockholms missbrukarvård, i syfte att finna en röd tråd för att belysa vad människor som lever med en beroendesjukdom faktiskt tvingas uppleva på grund av Sveriges repressiva hållning när det kommer till svenska narkotikapolitik.

När den svenska modellen ”nolltolerans mot narkotika” diskuteras och debatteras i medierna ter det sig märkligt för mig att Hasselapedagogikens roll sällan dyker upp på agendan. Det var faktiskt en av anledningarna till att jag skrev min bok Jag är visst någonting – en berättelse om Hassela. Det är ett stycke socialpolitisk historia som inte får glömmas bort.

Krävde nolltolerans

Precis som det vore tjänstefel att inte bereda plats för Hasselapedagogikens betydelse inom svensk narkotikapolitik vore det tjänstefel av mig att inte nämna ”den svenska narkotikapolitikens -fader”, polisläkaren och forskaren Nils Beje-rot (1921–1988).

För samtidigt som Hasselakollektivet tog sin början startade Nils Bejerot Riksförbundet Narkotikafritt samhälle, RNS. Organisationen arbetade med opinionsbildning för en restriktiv narkotikapolitik.

Bejerot var en svensk psykiater och forskare som var benhård i sin övertygelse om hur Sverige skulle få bukt med drogerna. Både han och Hasselarörelsen krävde nolltolerans mot narkotika, vilket länge uppfattades som en mycket extrem hållning.

Bejerots ideologi kom att bli högt respekterad. Som föreläsare anlitades han landet runt. Hans föreläsningsverksamhet gick via Polishögskolan, tidigare polisskolan och gav honom senare epitetet ”polisläkaren”. Han utbildade så gott som alla Sveriges poliser.

Nils Bejerots tes var att narkotikan måste betraktas som en smittsam sjukdom. En sjukdom som drabbade samtliga som levde nära smittbäraren och måste bekämpas från olika håll.  Han kom även med förslag som att isolera knarkarna på en öde ö. Hassela höll inte med Bejerot om just det, men var helt med på en restriktiv narkotikapolitik där tvång måste ses som ett nödvändigt ont. För tvånget var vägen in till förändring.

Förhoppningen var att knarkaren själv skulle inse sin problematik och sedan frivilligt delta i den så kallade tillfriskningsprocessen. ”När man inser nödvändigheten upplever man heller inte tvånget. Har man brutit benet är man tacksam att man tvingas hålla sig stilla. Ett ordnat samhälle kan överhuvudtaget inte fungera utan behandlingsskyldighet.” (Bejerot, Narkotika och narkomani 1965, 1972, 1975).

Kritiken maldes ner

Hassela och Nils Bejerot fick stort utrymme i medierna med sin dikotomiska pedagogik. De som kritiserade tesen ”nolltolerans mot narkotika” och behovet av tvång i samband med vård blev effektivt nermalda.

Under det sena 70-talet fick Nils Bejerot samhället med sig. På 80-talet var han en av Sveriges mest inflytelserika opinionsbildare och utan att överdriva den person som betytt mest för att vända svensk narkotikapolitik i restriktiv riktning.

1982 trädde den nya socialtjänstlagen i kraft, lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) och lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Som vi ser här kompletterades socialtjänstlagen med två lagar.

Detta var en stor seger för Hassela och Nils Bejerot. Socialberedningen använde Hasselas metoder som ett gott exempel på vård där tvång gav goda resultat.

”I lagförslaget lyfte socialberedningen i olika sammanhang fram Hasselapedagogiken som förebild för hur tvång ger goda behandlingsresultat för ungdomar och att denna pedagogik skulle kunna vara tillämpbar även på vuxna.” (Ingela Kåhl, tidskrift för rättssociologi, volym 5 1988 nr 2. Demokratin i Hasselapedagogiken.)

Men det fanns en del frågeställningar till dessa hurrarop gällande Hasselas inflytande i beslutet kring tvångvård. Så här skriver Ingela Kåhl i sin bok Hasselapedagogiken, Förändring eller anpassning?

”När Hasselapedagogiken används som argument vid genomförandet av en genomgripande tvångslag blir det viktigt att titta närmare på Hasselakolletivets verksamhet.

Ett problem här är att socialberedningen talar om kollektiven som behandlingshem som driver vård, medan kollektiven menar att ungdomarna genomgår en utbildning. Det finns också en motsättning inom socialtjänstlagen (SoL), mellan dessa explicita frivillighetssträvanden och till SoL närstående tvångslagar. I socialtjänstlagens förarbeten står uttryckt att frivilliga lösningar alltid skall eftersträvas men att tvång skall kunna tillgripas i vissa nödsituationer.” Kåhl 89:7.

Sverige har alltså, som så många före mig skrivit, byggt en narkotikapolitik som snarare bygger på ideologi och principer än på evidensbaserad forskning. Detta har forsk-are och yrkesverksamma hävdat i åratal. Men Sverige har ändå envisats med att -öppet visa på kunskapsförakt genom att stoltsera med den repressiva hållningen ”nolltolerans mot narkotika”.

De förlorade barnen

Vilka är förlorarna? Självklart alla de tusentals människor som förlorat sina liv – helt i onödan. Men också deras anhöriga. Jag pratar med en pappa som förlorat sin dotter. Hon föll offer för en narkotikapolitik som anser att personer som använder narkotika har diskvalificerat sig för att få ade-kvat vård.

– Det finns många berättelser om våra älskade, älskade barn. Hon visste vad hon behövde. Hon var välformulerad och satte gång på gång ord på sina behov. Men hon pratade för döva öron.

Hans dotter försökte komma in på substitutionsbehandling. men nekades för hon hade bensodiazepiner i kroppen. Hon dog på grund av att systemet inte ansåg att hennes liv var värt att rädda.

– Våra berättelser om våra förlorade barn måste börja lyssnas på. Tro det eller ej. Alla som dött har en gång i tiden också varit små gulliga barn med blöjor.