Åtråvärda metaller sätter säkerhet på spel

Metaller och mineral ses som alltmer avgörande råvaror för människans behov. Inte minst används den gröna omställningen som skäl för att utvinna exempelvis litium för bilbatterier. Det är välkänt att ämnenas utvinning är problematisk, i synnerhet i lågutvecklade länder, där arbetsmiljön som regel är hälsovådlig och barnarbete vanligt förekommande. Nyligen gick flera miljö- och människorättsorganisationer samman i en koalition som ska verka för en hållbar utvinning; bland annat vill man att konsumtionen av vad som kallas kritiska råvaror som litium, kobolt, mangan och sällsynta jordartsmetaller ska minska. Men man har i det läget stora spelare emot sig – inte för inte kallas en del av dessa mineral och metaller också för strategiska råvaror och de utgör en allt viktigare bricka i det globala politiska maktspelet. Metallernas säkerhetspolitiska värde ligger också i att råvarorna behövs för tillverkning av den elektronik som bland annat används i vapensystem.

Om dessa olika säkerhetsaspekter talade ett antal experter på ett seminarium arrangerat av Folk och försvar i veckan. Medverkade gjorde Niklas H. Rossbach, forskningsledare vid FOI:s enhet för säkerhetspolitik och som skrivit rapporten Sällsynta metaller och stormaktsrivalitet, Joakim Wohlfeil, som arbetar med internationella konflikter på Diakonia samt representanter för näringslivet. Niklas Rossbach är av åsikten att utvinning av sällsynta metaller i första hand är en säkerhetspolitisk, och inte en ekonomisk, fråga.

– Att de hör ihop med säkerhetspolitiken är inte i första hand för att de driver fram konflikter i sig, det handlar mer om en ny era av stormaktspolitik med auktoritära revanschistiska stormakter som utmanar väst. Det gör att handel inte fungerar på samma sätt som de senaste 30 åren, inklusive handel med dessa metaller, där lågprisproducenten Kina står för en stor del av exporten.

Stormaktsrivalitet tillbaka

Enligt Niklas Rossbach har globaliseringen fått oss att ta vissa premisser för givna, som att det ska gå att handla globalt och att tekniken ska hjälpa oss med detta. Nu träder vi in i en ny era.

– I och med att stormaktsrivaliteten gjort sig påmind igen, blir det problem när stormakterna kommer tillbaka och sätter sina egna behov främst istället för att göra världen mer öppen och transparent.

Den nya digitaliseringen stöder inte globaliseringen på samma sätt som när internet kom, fortsätter Rossbach.

– Även om inte alla hade internet i början så krympte världen. Så tror jag inte det kommer bli nu, stormakterna kommer vilja behålla spetsteknologin för sig själva.

Han föreställer sig olika scenarier som utgår från huruvida metallerna kommer att vara en bristvara eller ej, och om världen präglas av konflikt eller samförstånd.

– Ifall vi har en brist på sällsynta metaller och en konfliktfylld värld, då finns det en risk för resurskrig. Dels i avlägsna länder, så kallade proxykrig, där stormakter stöder varsin potentat eller gerilla i hopp om att kunna göra affärer med den ena sidan. I värsta fall får man en stormaktskonflikt på grund av att en eller flera stormakter vill lägga beslag på en viktig resurs. Jag ska understryka att det är extremt ovanligt med sådana konflikter, och om vi får se sådana så kommer de sannolikt utspelas med ekonomiska maktmedel eller under tröskeln för väpnad krigföring.

Tredubblad efterfrågan på kobolt

Oavsett hur det går är vi på väg in i en ny era, med större digitalisering som karaktäriserar den fjärde industriella revolutionen och där de sällsynta metallerna ingår som en del. De åtråvärda resurserna finns på många håll i världen, undergruppen jordartsmetaller finns till exempel i hela jordskorpan och det är sådana fyndigheter som i början av året gjordes i Kiruna.

I Europa konsumerar vi 25-30 procent av världens kritiska råvaror, och producerar samtidigt endast 3 procent. Det innebär ett stort beroende av import och världens största reserver av kobolt finns i Demokratiska republiken Kongo, som även har de sjunde största reserverna av koppar, metaller som krävs för att tillverka de flesta litiumjonbatterier och som används för att driva bland annat elbilar och mobiltelefoner. Efterfrågan på just kobolt förväntas uppgå till 222 000 ton år 2025, vilket är en tredubbling från år 2010, enligt Amnesty.

Kobolt klassas i dag inte som en så kallad konfliktmineral, men det  betyder inte att den skulle vara oproblematisk. Den stora efterfrågan och expansionen av kobolt- och koppargruvor i industriell skala i Demokratiska republiken Kongo har lett till tvångsvräkningar av hela samhällen och allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter, inklusive sexuella övergrepp, mordbrand och misshandel, konstaterade Amnesty international i en rapport i september i år.

”Råvarans förbannelse”

Behovet av råvarorna för med sig en risk för konflikt, och den risken är som högst i områden som har värdefulla resurser men en svag stat och dessutom konfliktberoende aktörer – det kan vara regeringar eller milisgrupper som ser tillfällen att tjäna pengar när lagar och regler saknas, och som på det sättet  motverkar att man får en fungerande stat där till exempel något slags arbetssäkerhet råder, förklarar Joakim Wohlfeil.

– Det vi ser istället är att de här råvarorna leder till brist på utveckling.
Man talar om råvarans förbannelse, att det inte leder till rikedom utan till fattigdom. Kongo är ett av världens rikaste länder sett till naturresurser, men har en av världens fattigaste befolkningar. När regioner hålls i brist på ständig utveckling leder det till global instabilitet.

I Kongo är 80-90 procent av råvaruproduktionen småskalig. Det kan vara grupper om sju-åtta personer eller organiserade kooperativ med ibland flera hundra gruvarbetare som slagit sig ihop. Oavsett arbetar de ofta under inhumana förhållanden, utan skyddsutrustning och med brister i sjukvård och infrastruktur. Joakim Wohlfeil är ändå av meningen att någon form av bojkott inte är rätt väg att gå.

– Om man frågar dem själva vill de absolut inte förlora sin inkomst. Någonstans runt 10 miljoner människor försörjs bara i Kongo av det här, och tittar vi på småskalig gruvproduktion runt om i världen så talar vi om 100 miljoner människor som är beroende av industrin, vi kan inte bara klippa av det. Det de säger är att vi vill fortsätta arbeta, men vi vill bli respekterade som om vi vore gruvarbetare i rika länder.

Hållbarhet väger lätt i extrem fattigdom

Men även i fall där man upprättat system för att ta fram ansvarsfulla leveranskedjor, där mineraler ska utvinnas på ett hållbart sätt, är det inte alla som väljer att handla med dessa.

– Jag har suttit med gruvarbetare som levererar till smugglare för att de betalar bättre än de ansvarsfulla köparna. Om du lever i extrem fattigdom, om vi inte skapar förutsättningar för att barnen ska kunna gå i skolan och inte behöva vara del i produktionen så kommer de bara gå till skolan den dag det är inspektion, och vara i gruvan de andra dagarna, säger Joakim Wohlfeil.

Det krävs samarbete mellan både regeringar, civilsamhället och näringslivet, menar han. Och även konsumenterna har ett ansvar.

– Det finns många exempel på fantastiska projekt där man lyckats dokumentera hela leveranskedjorna, men de mineralerna blir dyrare när man ska köpa dem, och det är klart att om konsumenterna alltid tittar på den billigaste produkten slår det ut den ansvarsfulla produkten. Här behövs en upplysningskampanj.

EU vill producera mer

Ett annat problem är att EU:s regelverk reglerar import av själva mineralet, men inte av slutprodukten, som är vad som till nästan hundra procent importeras. Sedan har vi ”nimby-problemet”, säger Joakim Wohlfeil, ”not in my backyard”.

– Det finns viss acceptans för att problem blir mer acceptabla bara de förekommer långt bort. Vi är de stora konsumenterna av produkter som till exempel behövs för grön omställning och någonstans måste vi ta ansvar. Annars skapar vi omänskliga livsförhållanden för människor långt bort och vi skapar en osäkrare värld.

På grund av att Europa producerar så liten andel av de här råvarorna vill EU att produktionen på hemmaplan ska öka. I vintras gjordes den största kända fyndigheten av sitt slag i Europa av sällsynta jordartsmetaller efter att LKAB prospekterat i Kiruna.

– Det kan bli en ny gruva men där behöver vi tillstånd för att öppna den. Europa och världen knackar på hos oss, när kan ni producera? Vi vill ha erat material. För företagen vill inte ha material som inte är hållbart, säger David Högnelid, strategichef på LKAB.

Företagen som nyttjar tekniken är helt plötsligt väldigt intresserade av gruvdrift, fortsätter han.

– Hur får vi uppmärksamhet på marknaden för att det är skillnad på hur saker utvinns? Det handlar både om det finansiella, men kanske också den samhälleliga och sociala acceptansen. Inom branschen pratar vi mycket om tillstånd, men det handlar alltså inte om lägre villkor, vi ser det som våran konkurrenskraft att vi har höga villkor, men vi måste ha transparens och snabbhet så att man vet vad man kan satsa sina pengar och tid på.

Handel ingen garanti för utveckling

Marie Trogstam, chef för hållbarhet och infrastruktur på Svenskt näringsliv, vill få bort fokuset på kapplöpning och påminner om mål 17 i Agenda 2030 som handlar om partnerskap.

– Där vill vi få in hela värdekedjan med viktiga svenska företag, men också tänka hela vägen till utvecklingsländer. Jag tror att svenska företag kan spela en viktig roll med möjlighet att visa hur man kan kombinera ekonomisk tillväxt, miljöhänsyn och ekonomisk utveckling lokalt. Vikten av ett holistiskt perspektiv har aldrig varit större.

Näringslivet har hög tilltro till att svenska företag kan exportera både minskad miljöpåverkan och socialt hållbara verksamheter. Och handel är en viktig faktor för utveckling, säger Joakim Wohlfeil, men det är också farligt att göra det för enkelt.

– Vi behöver en viss vaksamhet för hur vi ser på samband. Vi ser gott om exempel i dag på länder som är icke-demokratiska och som handlar jättemycket och producerar jättemycket och till slut bidrar till en global instabilitet. Om man inte driver på en utveckling mot ett fungerande rättssamhälle, att mänskliga rättigheter respekteras, så som man använt biståndet traditionellt, då finns en fara att man åstadkommer växande diktaturer istället som blir rikare och rikare.

Mossig biståndspolitik

Hur kommer man åt problemet att de allra fattigaste inte har råd att tänka långsiktigt, det kan väl utnyttjas av köparna? 

– Verkligen. Här behöver man börja både nedifrån och uppifrån. Det behövs  en medvetenhet och en politisk vilja i våra länder att vi ska använda ansvarsfull handel. Sedan måste man få göra insatser på grundnivå, stötta de här kooperativen, oftast finns det ett helt batteri av saker som inte fungerar. Bygga upp samhällena och lindra den värsta nöden och rättslösheten och hjälpa grupperna att ta tillvara sina juridiska rättigheter genom utbildande insatser och åtgärder mot korruption.

Här kan bistånd vara väldigt viktigt, och Joakim Wohlfeil är inte imponerad av den biståndspolitik som regeringen har presenterat under året.

– Jag kommer från början från näringslivet och mycket av det man säger nu känns väldigt gammalmodigt, att man ska koppla ihop bistånd och industrin. Man har forskat på det och kommit fram till att det är jättedåligt och ineffektivt, säger han.

Läs mer: 

Ny europeisk koalition för hållbar råvaruanvändning

Teknikjättar slappa med info om konfliktmineraler