Krönikor

Extremhögern flyttar gränserna

Det finns en idé om att vågen av högerextrema, främlingsfientliga och auktoritära partiers framfart i Europa har gjorts möjlig efter att partierna anpassat sin retorik och tonat ner sina krav.

Om det så vore. Snarare är det ett slags utnötning vi ser. Gång på gång upprepar de sin rasism och sitt förakt för demokratin, tills vi till slut ser det som ett naturligt inslag i samhällsdebatten. Det som brukade uppröra blir snart vardag. Sådant som partierna tillfälligt tar avstånd ifrån kan de snart bekvämt återgå till. I dag deltar SD-företrädare glatt i samma extremistiska och konspirationistiska alternativmedier som de tog avstånd från när de låtsades idka ”nolltolerans”.

Helt avgörande här är att den traditionella högern slutar reagera, eller tvärtom ursäktar eller rentav försvarar sina nya bundsförvanter. Som när Ulf Kristersson 2021 motiverade sitt nya samarbete med att SD:s retorik ”förändrats” och partiet blivit mer ”seriöst”, för att i Almedalen året efter berömma partiets stolta historia (”inget annat parti har som SD – i stark motvind – stått upp för att vi inte kan öka invandringen”).

När moderatledaren ger ett sådant erkännande döljer det effektivt hur SD-företrädares uttalanden och partiets krav radikaliserar och brutaliserar politiken. Medan finländarna fortfarande reagerar över att de fått ett regeringsparti med företrädare som samverkat med nazister och drömt om våld, så rycker snart ingen på axlarna i Sverige åt att regeringskoalitionens största parti vill genomföra den planerade folkräkningen genom ”gryningsräder”, har ett kommunalråd i Göteborg som gjort exakt samma sak som Finlands nya finansminister eller håller sig med en omfattande propagandaapparat som på order piskar upp näthat för att tysta meningsmotståndare eller styra debatten.

Extremhögern har alltså inte anpassat sig efter samhällsdebatten, samhällsdebatten har anpassats efter extremhögern. De förflyttar inte bara gränsen för vad som kan tyckas, utan för vad alla verkar tycka.

Det gäller också de allra mest svårsmälta delarna av den fascistiska giftcocktailen.

I ett svar på statsvetaren Andreas Johansson Heinös absurda påstående att antisemitismen är ”närmast utrotad” i de västeuropeiska ”högerradikala” partierna går Svenska kommittén mot antisemitism igenom hur den tvärtom frodas i de här partierna. Särskilt tydligt är det i konspirationen om folkutbyte, som står i centrum för upprördheten mot Sannfinländarnas ministrar men knappt ledde till ett höjt ögonbryn när Mattias Karlsson befäste det till en central del av SD:s ideologi. Som SKMA påpekar bygger teorin på lika delar vanlig rasism (mänskligheten kan delas i raser, och alla samhällsproblem har sin grund i att dessa blandas) och illa förklädd antisemitism (en ”elit” vill för sin egen vinning ändå skapa denna blandning).

Men att detta inte diskuteras mer har kanske sin förklaring, när SKMA bjöds in att kommentera valresultatet gick Björn Söder i taket och lovade att den nya regeringen skulle stoppa SVT från den typen av inbjudningar i framtiden.

På samma sätt är det med homofobin. Björn Söders attacker 2007 mot människors kärlek, och jämställande av homosexualitet med tidelag och pedofili anses mest som en pinsam kuriositet när de påpekas. Strategin, senast saluförd i en hel dokumentär på SVT, var ju att visa att det istället är muslimerna som är hotet mot det öppna samhället. Men att den öppna inställningen är tunn fernissa är uppenbart om man bara lyssnar på vad Åkesson själv har att säga när han får frågor om sin inställning. Fast han behöver ju inte svara på några frågor längre.

Ändå finns det frågor att ställa. Ordföranden för SD:s Europaparti ECR Giorgia Meloni har som bekant blivit ny premiärminister i Italien, och det har inte dröjt länge innan hbtq-personers rättigheter rullas tillbaka. Åkesson har inte gjort något för att dölja att Meloni är en förebild, tvärtom. Det senaste steget i hennes kamp mot ”genusideologi” och ”hbtq-lobby” är att stryka barns mamma från deras födelsecertifikat, om familjen är samkönad. Vardagen slås effektivt sönder när en förälder kan förvägras hämta från förskolan, och barnen fråntas arvsrätt och tryggheten i att få fortsätta leva med sin ena förälder om man förlorar den andra.

Kanadas Justin Trudeau har officiellt uttryckt sin oro, men från Sverige är det tyst. Och den som väntar på att regeringens de facto-ledare Jimmie Åkesson ska få frågan vad han tycker, får nog vänta. För så är det svenska offentliga samtalet numera. Fast visst vore det intressant, vad Åkesson själv tycker om ”hbtq-lobbyn” är väl belagt, och i kampen mot ”genusideologi” har SD även nyligt varit beredd att ta till synes obekväma ställningstaganden.

Högerextremisterna Vox tappade röster i spanska valet.

Finlands statsminister Petteri Orpo följer Ulf Kristersson i spåren när han avfärdar de hundratusen finländare som kräver en regering utan högerextremister.