Simon Fredriksson (C) tycker att det är förödande att jordbrukspolitiken delas upp i två läger. Istället för att kasta EU:s gemensamma politik överbord så borde man fokusera på att reformera den skriver han i den här repliken på LUF:s debattinlägg om de nya kostrekommendationerna.
DEBATT. Norrby och Karlssons debattartikel visar hur jordbruksdebatten allt för ofta delas upp i två läger. Det ena likt Kullgren som stoppar i huvudet i sanden och helst vill förneka att jordbruk kan ha klimat- och miljöeffekter. Det andra likt LUF och miljörörelsen som med sitt ensidiga fokus på enskilda mål är beredda att nödslakta svensk livsmedelsproduktion.
Debattörerna fokuserar ensidigt på klimatet och vill på dess altare helt offra den gemensamma jordbrukspolitiken och beskatta kött. Man presenterar missvisande kritik och hävdar att CAP (Common Agricultural Policy – namnet på EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Reds anm.) innehåller fossila subventioner. Men den svenska strategiska planen innehåller inte en enda fossilsubvention, tvärtom består den nästan till en fjärdedel av olika miljöstöd.
Det rimmar illa när man från liberalt håll kritiserar jordbrukets stödnivåer men inte nämner näringens kostnadsnivåer, höga beskattning och världsledande lagkrav vad gäller miljö och djurvälfärd. Vill man ta bort stöd bör man rimligen även presentera förenklingar för näringen. Men deras kritik mot den förda politiken är inte utan poänger. Skattebefrielsen av diesel är direkt klimatskadlig. Den bör omgående ersättas av ett jordbruksavdrag likt föreslaget i SOU 2021:67 för att ge incitament till lönsamt företagande. Man borde även införa periodiseringsfonder för att förenkla för jordbrukare att få en jämnare beskattning.
Man har även rätt i att CAP uppmuntrar till djurhållning, framförallt genom de kopplade stöden. Dessa borde förbjudas då de är marknadsförvridande och i Sveriges fall används för att skapa en artificiell efterfrågan på nötkreatur. Man borde också ta bort gårdsstödet då det subventionerar jordbruk även i högproduktiva marker som skulle klarat sig utan stöd.
Öka istället andelen som går till miljöinsatser för att både minska klimatpåverkan och stödja klimatanpassning samt stärk upp kompensationsstödet som håller jordbruk i skogs- och mellanbygd konkurrenskraftigt. För när LUF hejar på beskogningen av jordbruksmark, glömmer man hur det driver på försvinnandet av några av Sveriges mest artrika biotoper samt försämrar Sveriges livsmedelsförsörjning och krisberedskap. Därför borde vi snarare stärka stöden till skogs och mellanbygder, samtidigt som tar vi bort stöden som driver upp djurhållningen i slättbygder.
Vi borde, likt debattörerna påpekar, äta mer växtbaserat. Därför bör vi ge förutsättningar för ökad svensk odling av växtprotein genom att godkänna nya genomiska tekniker och öka forskningsmedlen till växtförädling för att få fler proteinrika grödor som passar det svenska klimatet. Men vallodling passar redan svenskt klimat mycket väl, grödor som soja och linser desto sämre. Så att överge djurhållningen som har vallen som sin grund riskerar få många konsekvenser, inte minst ett dramatiskt ökat beroende av fossilbaserad mineralgödsel.
Så låt oss reformera CAP som ett verktyg för att skynda på omställningen istället för att torpedera densamma och bespotta näringen som redan idag ställer om. Man prövar innovativa tillsatser som minskar metanutsläpp från idisslare, bygger biogasanläggningar för att nyttja metanet i stallgödsel som energi eller drivmedel i traktorerna och bygger fabriker för att förädla växtprotein till humankonsumtion.
Läs även:
LUF:s debattartikel Klimatet kräver kostomställning
