Anna Jarstad: ”Vi behöver förstå den vardagliga aspekten av både krig och fred”

Det är en arbetsplats som ter sig både idealisk och idyllisk, åtminstone i slutet av maj när syrenen blommar i den anslutande trädgården. Stenhuset med medeltida anor kallas Skytteanum, efter Johan Skytte som inrättade en professur i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet genom en donation år 1622, och här bor än i dag innehavaren av denna titel, i universitets numera enda tjänstebostad. Men större delen av byggnaden består av kontor och undervisningsutrymmen befolkade av forskare och studenter i statsvetenskap. Här sitter Anna Jarstad, docent i freds- och konfliktforskning, med ett fönster åt Fyrisån och det andra mot domkyrkan, född och uppvuxen i Uppsala och i princip på adressen också – hennes pappa Leif Lewin, numera professor skytteanus emeritus, bodde tidigare i tjänstebostaden, och även hon själv från sex till 19 års ålder.

– Så jag är uppvuxen i det här huset, det är väldigt speciellt, säger hon.
Huset byggdes på sätt och vis i fredssyfte, berättar Anna Jarstad.

Målet med professurens inrättande var att hjälpa kungen att förhandla i olika fredsavtal under en tid när Sverige härjade runt i världen. Uppsala universitet har en egen institution för freds- och konfliktforskning, den ligger dock vid Gamla torget, men ämnet studeras ofta inom andra discipliner, som internationella relationer och statsvetenskap, där Anna Jarstad hör till den senare.

Stadigt rotad i Uppsala har hon alltid varit intresserad av förhållanden i andra länder och av utrikespolitiska frågor. Som ung föreställde hon sig ett jobb på UD och hon bodde ett år i Ghana där hon arbetade som volontär i en skola.

– Då blev jag intresserad av det hövdingasystem som fortfarande var aktivt, som fungerade parallellt till det politiska systemet, där hövdingar löser lokala konflikter.

Det här var 1986, säger Anna Jarstad först, men rättar sig strax.

– Nej, vad säger jag, det var det inte alls. Det var ju 89-90, för när Berlinmuren föll fick jag inte reda på det förrän flera månader senare. Man såg ingen tv eller nyheter eller någonting, man var helt bortkopplad från världen. Det var märkligt.

Mötte Balkankrigets offer

Omvärlden blev påtaglig igen när Anna Jarstad i början av 90-talet jobbade på Invandrarverket, som det hette då. Framför allt bosnier, men också många kosovo-albaner kom till Sverige under Balkankriget, mer än 90 000 kom under ett år.

– De första som flyttade var de som levde i blandade familjer. Men under tiden som de bodde på asylmottagningarna så blev de mer och mer… de radikaliserades. Det var många som skilde sig för att de tillhörde olika etniciteter. Det fanns inget utrymme för de här blandäktenskapen. Det var väldigt tragiskt att se, först att man var tvungen att lämna sitt land, och sen att man inte klarade att hålla ihop familjen.

Det hon bevittnade fick Anna Jarstad att börja tänka mer och mer på hur man kan bygga ett fungerande samhälle efter ett krig, hon sökte till forskarutbildningen och blev doktorand i freds- och konfliktforskning. Fredsforskning är en ganska ung disciplin, i Skandinavien uppstod den i huvudsak på 60-talet, berättar Anna Jarstad. De ledande figurerna var dels professor Peter Wallensten, som också var hennes handledare och som fortfarande är aktiv, och norrmannen Johan Galtung, en nestor i sammanhanget. Galtung började teoretisera kring vad fred egentligen är samtidigt som man vid den här tiden började samla in material. Men i freds- och konfliktforskningen i Uppsala är det framförallt krig man har fokuserat på.

– Även om man pratar om fred, då pratar man om frånvaro av krig. För att mäta om freden är hållbar tittar man på hur länge fredsavtalet eller vapenvilan håller. Det var det som gjorde att jag ville forska mer om fred, vad är fred i sig själv. Jag tycker att det har varit allt för mycket fokus på krig, även i fredsforskningen. Så nu har jag intresserat mig på att utveckla det här fredsbegreppet, tillsammans med kollegor.

Samma dag som vi gör intervjun släpps Anna Jarstads nya bok, Relational peace practices, som hon är redaktör för tillsammans med Johanna Söderström och Malin Åkebo.

– Vi fokuserar på fred som en relation till skillnad från fred som en situation. Många säger så här, det råder krig i Ukraina. Det är en situation. Eller det råder fred i Sverige. Men då vet man inte vilka det är fred mellan. Om man fokuserar på relationen, relationell fred, då fokuserar man på vilka som är i fred med vilka, och vilka som är i konflikt med vilka. Och då kan man studera både krig och fred parallellt, det kan förekomma fredliga relationer även där det är mycket våld. Och det gör det även i Ukraina, det finns ju rysktalande, eller personer som identifierar sig som ryssar i Ukraina i dag och som samarbetar med Ukraina och är på Ukrainas sida.

Fokuserar på relationer

Med ett relationellt förhållningssätt kommer man åt den komplexiteten, och man får en mycket mer nyanserad bild av vad fred är. En simpliferad definition är att det råder relationell fred när parterna respekterar varandra och det finns ett ömsesidigt förtroende. Man talar också om varandra i fredliga termer.

– I och med att man kan titta på de här olika delarna av fred så kan man till exempel säga att visserligen så pratar man om varandra som vänner, men det finns ändå viss misstro, det finns ändå ett visst dominant beteende där den ena känner sig mer förtryckt. Då kan man göra en mer nyanserad beskrivning som är skräddarskydd för varje relation.

Angreppssättet tillåter en också att studera fred på alla nivåer, mellan stater, olika kontinenter eller inom FN, och även på en mikronivå där lokala aktörer är föremål för analysen.

– I boken har vi ett exempel från Sri Lanka där författaren har följt en teatergrupp med tamiler och singaleser under 20 års tid och hur relationerna mellan dem har förändrats, och hur de reflekterar den större konflikten och hur det påverkar deras syn på varandra. Så man kommer bort från det här traditionella, att bara titta på eliten, bara titta på ledarna.

Det ”mirakulösa” Sydafrika

Ett exempel på hur man kan använda det relationella ramverket högre upp i hierarkin finns i Anna Jarstads kapitel om Sydafrika, där hon tittar på politiska partier och deras syn på hur relationerna mellan olika grupper i landet kan se ut.

– Då ser man att man tänker sig väldigt olika. Vilka har rätt att bo i Sydafrika? Har de vita någon rätt att vara kvar där till exempel? Och hur ser man på de som är av indiskt påbrå, som är ganska många? Så det är intressant att det är så många olika uppfattningar om vad fred är som ryms.

Anna Jarstads och hennes kollegors forskning bygger vidare på mycket sociologisk dito, där man har forskat om olika typer av relationer. Och det finns fredsforskare som pratar om relationell fred, säger hon, men man har inte definierat det.

– Det är förvånansvärt ofta, om man tittar på fredsbyggande, att då pratar man inte om vad man bygger för fred, eller vad menar att fred är.

Anna Jarstad återvänder till Sydafrika för ett exempel.

– Det framstod ju först som ett sådant mirakel. Att man efter år av apartheid fick demokrati och Nelson Mandela släpptes fri, det var en massa positivt. Men nu har man ju sett att det är massa kvarvarande konflikter, inga jordreformer har egentligen gjorts. Så det är fortfarande de vita som äger stora markområden och har kontrollerat både ekonomi och jordbruk.

Kosovo är också ett fascinerande fall, fortsätter hon.

– Nu är det ju väldigt oroligt där igen, men under alla de här åren som har gått, de senaste 50 åren, så har det ändå bott både serber och kosovo-albaner där, särskilt i norra Kosovo. Många har utvecklat någon slags grannsämja och också en form av lokal patriotism. Att vi har bott här tillsammans och vi vill fortsätta med det, vi vill inte delas upp i två länder. Och det är väldigt intressant tycker jag, att ställa som en kontrast mellan hur den politiska eliten på olika sidor pratar, de vill ju helst dela upp det så att man får mer etniskt rena länder. Vilket dels är en skrämmande och obehaglig tanke, men det är också omöjligt därför att folk flyttar och rör på sig och gifter sig.

”Helt olika verklighetsbeskrivning”

Sedan dryga året är det en konflikt som mer än någon annan dragit till sig stora delar av världens uppmärksamhet. Hur ser Anna Jarstad på Rysslands invasion av Ukraina, med det relationella synsättet i åtanke?

– Jag tror att det är väldigt viktigt att ha båda aktörers perspektiv och tankar. Där är det helt olika verklighetsbeskrivning. Jag tror att det skulle vara farligt med ett krigsslut som innebär att Ryssland helt tappar ansiktet och totalt tillintetgörs. Det såg vi efter första världskriget, att det är inte så bra, det leder ofta till en ny konflikt. Man måste hitta någon slags mekanism för hur man presenterar lösningen så att även Ryssland skulle känna att de kan ha kvar någon slags värdighet. Samtidigt är det helt klart att det är Ryssland som är angriparen och det är inte lagligt att angripa ett annat land.

Och en fredsförhandling bör inte påbörjas förrän Ukraina vill det, anser hon.

– Så länge de är beredda att fortsätta kriga för att de ska återfå hela sitt territorium, då kommer de inte vara beredda på några kompromisser. Och det kommer i slutändan förmodligen krävas kompromisser, det kommer inte bli någon enkel lösning så att alla blir nöjda.

Anna Jarstad förutspår att kriget kommer pågå något år till och så länge båda parter tror att de har mer att vinna på slagfältet kommer de inte sätta sig och förhandla.

– Det är ett problem som det har utvecklats, att först sa man att Ukraina kan kanske få lite ammunition. Och sen har man trappat upp till att man har fått mer och mer. För Ryssland har hela tiden trott att vi kan vinna över dem, vi har en större krigsmaktsapparat, vi har fler människor, vi har mer vapen. Om man på en gång hade sagt, vi skickar allt ni vill ha, vi skickar krigsflygplan, vi skickar allt, då hade kanske Ryssland backat direkt. Men forskningen visar att parter sätter sig inte vid förhandlingsbord förrän de inser att vi har ingenting, vi kan inte vinna mer på slagfältet, nu måste vi försöka förhandla oss till den minst dåliga lösningen.

Stödja fredsrörelser i Ryssland

Opinionen för att bistå Ukraina med vapen har varit stark, men samtidigt finns röster som ser all vapenleverans som en upptrappning och förespråkar andra sätt att hjälpa.

Hade det varit ett alternativ att inte skicka vapen, i fredens namn?

– Alltså det… nej, men då hade ju Ryssland bara tagit Ukraina. Hela Ukraina. Förmodligen. Så att nej, jag tycker inte det hade varit ett alternativ. Däremot så kanske man skulle kunna göra ännu mer för att stödja fredsrörelser i Ryssland, oppositionen mot Ryssland. Det är ju ett alternativt sätt som man säkert skulle kunna göra mer av, och stödja de fredsdrivande krafterna i Ryssland och få bort hela regimen. För det räcker inte bara att få bort Putin utan många i Kreml måste ersättas så att man verkligen får ett regimskifte. Det är väl det man på något vis kan hoppas att det här ändå i långa loppet kommer leda till.

Tonläget är väldigt högt kring Rysslands invasionskrig, och det upprepas ofta hur situationen i världen är den mest osäkra på decennier. Håller du med?

– Det är ju överdrivet mycket fokus på Ukraina, skulle jag ändå säga. Om man jämför med allt hemskt som hände i Myanmar, allt som hände i Jemen och i Sudan och på andra ställen som kommer helt i skymundan. Det har pågått krig många år utan att någon egentligen pratar om det. Men kriget i Ukraina är ju det största hotet mot Sverige som vi har upplevt på mycket länge, det stämmer ju. Och det är unikt att det är ett land som har kärnvapen som går in i en annan stat, och det är det som gör Ukraina-kriget värre än till exempel krigen på Balkan, som också var ganska nära Sverige, men då var det ju inte någon risk att Serbien eller något land skulle angripa Sverige. Så visst är det något oerhört att en stormakt med kärnvapen går in och invaderar ett annat land. Men det finns många situationer som är lika fruktansvärda eller ännu värre på andra ställen på jorden och som inte uppmärksammas.

Hur har fredsarbetet utvecklats globalt under din tid som forskare, känns det som att det har gått framåt? Eller är det ständiga bakslag?

– När jag blev doktorand på 90-talet var det en väldigt hoppfull tid ändå, efter kalla krigets slut och murens fall. Då tänkte man att nu kommer alla länder att bli demokratiska och fredliga. Och sen har vi ju sett en del bakslag. Eller många bakslag. Men om man tittar globalt så är det färre som dödas i krig nu än vad det var till exempel under andra världskriget, så att på så vis så kan man känna hopp. Och att det sluts väldigt många fredsavtal, och det uppmärksammas ju inte heller i media.

Svacka mot en fredligare värld

För en tidigare bok (From war to democracy: dilemmas of peacebuilding, 2008 Cambridge university press) gjorde Anna Jarstad en sammanställning av stora fredsavtal efter inbördeskrig som hon brukar plocka fram ibland när folk ondgör sig över att det bara är krig i världen.

– Det är ju också massa krig som har avslutats. I Colombia, där har det varit krig i över 50 år, och det kriget har avslutats, kriget mellan Eritrea och Etiopien som pågick i över 30 år också. Och det har slutits fredsavtal i säkert 45 länder sedan kalla krigets slut. Så det är ändå många fredsprocesser som pågår. Och det är färre personer som lever i länder med krig. Däremot så är det fortfarande en lång väg kvar att gå. Sen håller jag med om att de senaste årens utveckling, först med coronapandemin och med Ukrainakriget, den ekonomiska krisen och allting, att det liksom känns att vi lever i dystra tider. Men jag tror ändå att det här i det långa historiska perspektivet är bara en liten svacka mot en fredligare värld.

Vad är det viktigaste som stater eller instanser på andra nivåer ska göra för att kunna nå en varaktig fred?

– Ett stort problem är ju förstås de globala orättvisorna helt enkelt. Fattigdom, kolonialism och alla sådana saker. Det är inte så att det oftast är de fattigaste länderna eller fattigaste grupperna som tar till vapen, det finns inga sådana samband. Men jag tror ändå att de här enorma, stora klyftorna leder till eller bidrar till konflikter. Och det är de fattigaste länderna som också har varit utsatta för kolonialism som också kommer drabbas hårdast av klimatförändringarna. Och det här leder förstås till ökade spänningar. Det handlar ju också om makt, alla konflikter handlar om makt på något vis. Och när det är så stora orättvisor så finns det alltid en grogrund för missnöje och konflikter.

Vad hoppas du att din forskning kan bidra med?

– Ja, men ett ökat intresse för dels att människor är väldigt lika, överallt på jorden. När man läser om krig och om fred så tänker man ofta att det är något som händer där långt borta, de är helt annorlunda än vi. Men att man kommer ihåg att det är människor som har samma drömmar och funderingar som man själv har, och som vill ha ett bra liv. Och också de som är soldater och gerillasoldater, att de också har en vardag. Den mer vardagliga aspekten av både krig och fred tror jag är viktig att förstå.

Läs mer: 

Ukrainska pacifisten: ”Hoppet om fred större än vad ledarna tror”