Glöd · Ledare

Viltvård måste vara mer än jakt

I början av september blev vildsvinskännarnas mardröm sann när den afrikanska svinpesten till slut gjorde entré i de svenska skogarna. Häromdagen konstaterades 14 nya fall. I och med detta utbrott straffas inte bara de sjuka vildsvinen med döden: i det avspärrade området avlivas även hela tamgrisbesättningar som förebyggande åtgärd. När människans önskan att ha ihjäl andra djur för nöjes skull går överstyr, når lidande och död nya oanade proportioner.

Vi har extremt mycket vildsvin i Sverige jämfört med våra nordiska grannländer, och de har förökat sig explosionsartat här de senaste decennierna. Vildsvinen var historiskt en naturlig del av den nordiska faunan, men några domesticerades och resten utrotades under stenåldern. Under århundradenas gång har jaktsugna människor då och då planterat in vildsvin igen, ofta till lantbrukarnas förtret, och de stackars svinen har utrotats mer än en gång på svensk mark. Dagens svenska vildsvinpopulation härstammar från individer som rymt från hägn under 1980-talet, och varför de därefter ökat så explosionsartat just här verkar vara svårt att hitta ett svar på. Konsensus tycks vara att anledningen till att de blivit så många inte är lika intressant som att de är många, och därmed utgör ett problem – som mer än gärna löses med döden.

Åteljakt på vildsvin är tillåten, vilket innebär att man får mata vildsvinen för att locka dem till särskilda platser. Detta kan vara en av anledningarna till att de är så många, och beroende på placeringen av åteln kan det också locka dem närmare såväl bostäder som åkermark, vilket ger utrymme för eskalerade konflikter mellan markägare, jägare och vildsvin. På vissa platser hävdas att människor illegalt planterat ut dem. Det skulle också kunna vara så att klimatförändringarna gynnar vildsvinen, men det är i så fall svårt att förstå varför det skulle vara så i Sverige men inte i Danmark, Norge och Finland. Kanske beror det på de olika ländernas jaktpolitik och syn på vildsvin, kanske börjar de öka här först och kommer öka där så småningom. 

Klart är dock att vi har många vildsvin i Sverige, och många människor som vill jaga dem – även från våra grannländer. Varje år löser 13 000–15 000 danska jägare jaktkort i Sverige, vilket i och med svinpesten just nu gör den enorma grisuppfödningsindustrin i Danmark väldigt nervös. Vildsvinsjakten motiveras ofta med att det finns för många vildsvin och att de gör stor skada, men sällan diskuteras hur stor skada jakten gör. Att jägare från olika delar av landet – och världen – kan bära med sig en smitta som den afrikanska svinpesten, antingen på sina kläder eller via maten de har i sina åtlar, får nu med rätta ordentligt med uppmärksamhet – men på bekostnad av såväl vildsvin som tamsvin.

Relationen med vildsvin och vilda djur i stort är ofta väldigt ensidig från människans håll. Det system vi har för att främja viltvård haltar. Varje år betalar de som jagar i svenska skogar en summa som går till den statligt förvaltade viltvårdsfonden. Därur kan man söka bidrag ”för främjande av viltvård eller andra liknande ändamål som är förenliga med syftet med jaktlagen.” I år gick större delen av de sökbara pengarna till organisationer vars enda syfte är jakt. Med ett system där viltvård allt som oftast är lika med jakt får vi ett oerhört snävt synsätt på de varelser vi lever tillsammans med. I det systemet ses andras död som den enda rimliga lösningen på ett problem som till stor del är skapat av oss själva. De må vara svårt att komma fram till en enkel lösning på vildsvinsfrågan, men i och med svinpesten är det helt klart läge att lyfta lösningar som inte alltid slutar med mer död.

Regeringen satsar på bemannade skolbibliotek.

Anslagen till studieförbunden minskar kraftigt.