Med ensidiga perspektiv på konflikten mellan Israel och Palestina medverkar man till att trissa upp konflikten, skriver Kristofer Åberg i en replik till Gert Andersson. Israel står inte ensamt för våldet mellan israeler och palestinier, menar han.
DEBATT. Gert Andersson skriver den 12 maj om de palestinska flyktingarna. För att kunna skapa sig en rättvis bild av konflikten är det viktigt att ta in flera perspektiv. Utan korrekt kunskap, utan mångfald i perspektiven och utan någon som helst sympati för den judiska sidan är det som gjort för att skapa fortsatt konflikt.
Andersson påstår att Israel aldrig haft en tanke på en tvåstatslösning. Det är helt historiskt inkorrekt. 1947 välkomnade de judiska ledarna FN:s delningsplan – en av de viktigaste milstolparna i konflikten. Det var den arabiska sidan som sa nej.
Året därpå grundades Israel. DN hade då följande rubrik, dagen efter Israels självständighetsdag i maj 1948: ”Fredsappell från Israel till angränsande arabstaterna”.
Palestinas president Mahmud Abbas har sedan länge förklarat att det var ett misstag av den arabiska sidan att inte sluta fred då. Genom att välja våld och krig har de bidragit till spillda liv på båda sidor snarare än att konstruktivt bygga upp sin palestinska stat.
Arabförbundets generalsekreterare Abd-al-Rahman Azzam var vid Israels grundande inte lika inriktad på fred som Israel var, och som Abbas är. Inför kriget sa han: ”Detta kommer att bli ett utrotningskrig, en massaker, som kommer att bli lika omtalad som den mongoliska massakern och korstågen.” (I korstågen räknar man med att det dog ett par miljoner människor. Under den mongoliska massakern dog det ungefär 40 miljoner människor.)
Vid ett annat tillfälle sa han: ”Det spelar ingen roll hur många judar det är. Vi kommer kasta dem alla i havet.” Den högt uppsatte palestiniern Jamal Husseini sa att blodet skulle flyta ”likt floderna i Mellanöstern”.
Och då får man komma ihåg att detta var bara några enstaka år efter att världen fått reda på hur nazisterna utrotat sex miljoner judar. Många av Förintelseöverlevarna hade tagit sig till Israel, och kastades nu in i nya krig där de hörde klart och tydligt hur motståndarna ville utrota dem.
Under 60-talet och inför kriget 1967 var det likadant. Syriens försvarsminister Hafiz Assad sa 1966 att ”Vi ska aldrig kalla på eller godta fred. Vi ska bara godta krig. Vi har beslutat oss för att dränka det här landet med ert blod, att fördriva er inkräktare, att kasta er i havet”. Inför kriget 1967 sa PLO:s Ahmad Shukeiri att ”knappast några judar i Israel skulle överleva invasionen av de arabiska arméerna”.
Runt år 2000 deltog Israel återigen konstruktivt för en fredlig lösning. Pierre Schori uttalade sig så här om Israels förslag: ”Camp David var säkert det närmaste man kunde komma ett genombrott i den flera decennier långa konflikten som skördat så många offer, skapat så mycket lidande och engagerat en hel värld. Barak kom med ett seriöst bud av en art som ingen israelisk premiärminister någonsin vågat presentera.
Schori har även pekat på att både han och Sten Andersson gillade och stödde den socialdemokratiske premiärministern Ehud Baraks fredsförslag. Arafat sa nej och påbörjade strax därefter den andra intifadan, där självmordsattacker bidrog till att döda över tusen israeler.
Med detta i åtanke blir det uppenbart att Gert Anderssons enkelspåriga perspektiv inte är ute efter att skapa fred. Ensidigheten bidrar bara till upptrissad konflikt, till hat mot Israel och att parterna inte kan närma sig varandra. Om inte ens vi i Sverige kan agera konstruktivt för fred, hur ska då israelerna och palestinierna klara av det?
Läs alla inlägg i debatten: Gert Anderssons debattartikel Palestinier har levt 75 år i flyktingläger • Kristofer Åbergs replik Israel ville ha en tvåstatslösning – men inte den arabiska sidan • Gert Anderssons replik Illegala bosättningar gör tvåstatslösning omöjlig • Kristofer Åbergs replik Bosättningar är inget hinder för tvåstatslösning
