EU vill förbättra handelsrelationerna med Latinamerika och Karibien, men de avtal som tecknats hittills får nu skarp kritik från civilsamhälle, forskare och politiker. Kvittot efter 20 år av frihandel är enligt kritikerna ökad ojämlikhet, utebliven hållbar utveckling och stärkta koloniala strukturer.
Parallellt med toppmötet i början av veckan mellan EU och Celac, som omfattar länderna i Latinamerika och Karibien, hölls en alternativ konferens med politiker, forskare och företrädare för civilsamhället på de båda kontinenterna i EU-parlamentet. Under rubriken En ny handelsrelation för 2000-talet mellan EU och Latinamerika utvärderades lärdomarna av 20 år med frihandelsavtal.
Enligt Jennifer Pedraza, parlamentsledamot för center-vänsterpartiet Dignidad i Colombia, har det bilaterala frihandelsavtal landet tecknade med EU 2013 inneburit bakslag för landet.
– Vi gick från en relativt jämlik handelsbalans, ibland med visst överskott, till underskott. Vi importerar alltså mer nu än vad vi exporterar. Det hade inte nödvändigtvis varit kritiskt om det vi exporterade var av högt förädlingsvärde, säger hon.
Istället visar utvärderingar av exporten att koloniala produkter som kaffe, guld, olja, bananer och kol utgör merparten. Samtidigt domineras importen av produkter med högt förädlingsvärde, som till exempel vaccin. Det bidrog enligt Pedraza till att Colombia och övriga Latinamerika drabbades särskilt hårt av covidpandemin.
– Efter avindustrialiseringen till följd av undertecknandet av handelsavtal med alla länder i nord har vår farmaceutiska industri försvagats och förstörts. Det har varit brutalt och jag ser hur den avgrunden blir allt större, inskärper hon.
Stoppade projekt – en kassako för bolagen
EU:s investeringar i Colombia nådde sin höjpunkt 2016, enligt Jennifer Pedraza. Sedan dess har kurvan varit nedåtgående.
– Så vad har frihandelsavtalen varit bra för?
Hon ställer frågan retorisk och svarar att de framför allt har stärkt multinationella bolag i investerande stater, och skyddat dessa bolag vid konflikter kring naturresurser.
Vid ett tillfälle stoppade Colombia ett stort gruvprojekt efter framgångsrika sociala protester mot ett kanadensiskt bolag, som planerade att bryta guld i ett område som förser tre miljoner colombianer med dricksvatten. Projektet stoppades, men bolaget anmälde staten för brott mot Colombias frihandelsavtal med Kanada – och vann.
– Nu väntar vi på att få veta hur många miljoner dollar vi måste betala för försvaret av dricksvattnet på grund av frihandelsavtalet. Samma sak händer med EU. Latinamerika står idag för 34 procent av fallen globalt där multinationella bolag stämt stater för att exploateringar stoppats, säger Jennifer Pedraza.
Enligt Jennifer Pedraza har anmälningarna i sig blivit en kassako för de multinationella bolagen, och av de globala tvistemålen mellan multinationella bolag och stater rör 25 procent energisektorn.
– Det här måste vi förändra om vi vill ha en mycket mer jämlik och suverän relation mellan länderna i nord och de latinamerikanska länderna. Resten är retorik, slår hon fast.
Grym inkonsekvens
Ana Romero, samordnare i det peruanska nätverket Redge för en rättvis globalisering, känner igen bilden. Även Perus handelsavtal med EU tecknades för tio år sedan.
– Vad vi märkt under de här tio åren är framför allt två saker; det stärker en assymetrisk relation mellan EU och Peru, och det har inte bidragit till någon teknisk utveckling, knappt några framsteg har gjorts gällande mänskliga rättigheter eller överenskommelserna i Agenda 2030, säger hon.
2017 lämnade civilsamhällesorganisationer i Peru och Europa in ett gemensamt klagomål om bristande tillämpning av frihandelsavtalet. Det ledde till att EU:s dåvarande handelskommissionär, Cecilia Malmström, uppmärksammade landet på åtagandena vilket Romero till att börja med såg som positivt. Men de regeringar som styrt Peru har inte hörsammat rekommendationerna, vare sig när det gäller civilsamhällets deltagande eller hållbar utveckling.
– Ineffektiva mekanismer för uppföljning och granskning i handelsavtalets klausuler främjar ingen reellt deltagande, ingen adekvat hantering av civilsamhällets oro, som har funnits under alla dessa år. Därför har vi samlats i en alternativ rådgivande grupp, som gör en verklig uppföljning av handelsavtalet, säger Ana Romero.
Exempelvis publicerades nyligen en studie av en peruansk konsumentorganisation som funnit rester av en rad bekämpningsmedel i viktiga livsmedel.
– Det vi äter är gift. I våra grönsaker finns bekämpningsmedel som dessutom säljs av EU, och som inte är tillåtna att användas inom EU. De här dubbla budskapen är så skadliga. Jag frågar mig om det är så reglerna för handeln borde vara. Här finns en grym inkonsekvens, ett nekande av rätten till liv, föda, hälsosam näring, även fackliga rättigheter, för de som använder bekämpningsmedlen har inte den utrustning som krävs.
Folken betalar priset
Andrea Sato, chilensk historiker specialiserad på frihandel och feminism, bekräftar bilden och vittnar om liknande erfarenheter:
– Vi för bara över råmaterial och tar emot teknologi i en totalt ojämlik relation.
Chile är det land i Latinamerika som har flest gällande frihandelsavtal, 66 stycken. Avtalet med EU tecknades redan 2003. Förhandlingar om ett modernare avtal som ska ersätta det tidigare är nu i slutfasen.
– De 13 förhandlingsrundor som genomförts har inte haft någon medverkan av civilsamhället, inte ens den chilenska kongressen har medverkat, berättar Andrea Sato.
Utöver exploateringen av naturresurser, marken och arbetskraften menar hon att frihandelsavtalen etablerar en utvecklingsmodell som gynnar Europa och exploaterar nationer i periferin. Inte minst när det gäller livsmedelsförsörjningen, där export av hela skördar till EU-länder prioriteras på bekostnad av den egna konsumtionen och självförsörjningen.
– Inget avtal har varit till fördel för Chile eller något land i periferin. Det de gör är att upprätthålla beroende och kolonialism i våra länder och det är folken som betalar priset, framhåller Andrea Sato.
Krav på omförhandling
Under konferensen diskuterades även EU-Mercosur-avtalet kritiskt. Avtalet omfattar Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay. Förhandlingarna förväntas ta ny fart efter toppmötet mellan EU-Celac, med ambitionen att slutföra processen under 2023..
En avslutande panel gav sina perspektiv på hur ett framtida, rättvist och transparent handelssamarbete borde se ut. EU:s nya Global gateway-satsning beskrevs i de avslutande kommentarerna som bara en ny version av samma modell som de tidigare.
Konferensen arrangerades, med stöd av EU-parlamentariker från vänstern och de gröna, samt socialdemokratiska grupperna, av ett 50-tal organisationer från Sydamerika och Europa. Bland dem finns belgiska djurrättsorganisationen Eurogroup for animals, som nu kräver att Mercosur-avtalet omförhandlas från grunden:
”Istället för att pressa fram en ohållbar och skadlig handelspolitik, borde EU omforma sina handelsavtal så att de blir kompatibla med den europeiska gröna given och från jord till bord-strategin.”
Hela konferensen finns att ta del av här.
Läs mer:
Samsyn om Ukraina utom för Nicaragua
EU utlovar gröna investeringar i Latinamerika på toppmöte i Bryssel
