Affärstidningen Forbes beräknar draken Smaugs förmögenhet till drygt 51 miljarder dollar, baserat på dagens guldpris. Den som kan sin Tolkien vet att Smaug besitter ett berg i princip helt fyllt av guld. Det gör draken till den näst rikaste mänsklig fantasi lyckats komma på, efter Joakim von Anka vars pengabinge uppskattas innehålla en bassäng av kontanter som ihop med övriga tillgångar från ankans erövringar inbringar honom ett värde av 65 miljarder dollar.
Forbes är annars mest känt för att dagligen beräkna förmögenheten bland de levande människor som delar hobby med von Anka. I deras ständigt uppdaterade lista kan man läsa att 24 personer äger mer än 51 miljarder dollar. De är alltså rikare än en drake med ett berg fyllt av guld. 15 av dem har 83 miljarder dollar eller mer, och är alltså i det vi kallar verkligheten rikare än någon figur vi människor någonsin fantiserat ihop.
Men det är tydligen en ouppnåelig utopi att alla ska få mat för dagen, ett hus att bo i, ett klimat som går att leva i och en skolgång värd namnet.
Den här kalenderbitande betraktelsen från Forbes förmögenhetslistor delade jag en junimorgon i det Facebookflöde som jag likt andra män i min ålder lätt tar för mitt eget digitala torgmöte. Men, precis som en blåsig septemberdag på Stortorget i Hässleholm, var det mest intressanta inte mitt högtalarförstärkta vrål utan tankarna från dem som stannade upp för att lyssna.
Bland kommentarerna återkom en förtrytelse över mitt ifrågasättande av miljardärernas fantasitrotsande förmögenheter. Jag fick veta att gänget på Forbes lista byggt upp sin rikedom genom att skapa företag som ger oss andra det vi behöver. Att de ger tillbaka vad som behövs för att ”subventionera” lärare och sjuksköterskor (alltså betala lön till oss som arbetar med så extremt dåligt värdeskapande verksamheter som att göra sjuka friska och lära människor läsa). Och, så klart, att nollorna som tickar fram intill Elon Musks och Jeff Bezoz profilbilder bara bevisar hur extremt hårt de arbetat.
Jag är fascinerad av de här tankebanorna.
I Girig-Sverige redovisar Andreas Cervenka studier som visar att den här föreställningen om de riktigt rika som några som hamnat där de är på grund av sin egen insats, om samhället som en rättvis tävling där de bästa kommer först och de sämsta sist, är mer utbredd i Sverige än i de flesta andra länder. Den brukar kallas the American dream, idén att alla kan nå toppen om de bara anstränger sig tillräckligt hårt, men förförelsekraften i den här illusionen är faktiskt ännu starkare i Sverige än i USA.
Substansen i påståendena rinner som sand genom fingrarna vid minsta påsyn. Det vanligaste sättet att bli rik är att födas till det, det näst vanligaste tycks vara att hitta en lucka i systemet, en glitch som låter pengarna rulla in med minsta möjliga ansträgning.
Det är Jeff Bezoz affärsidé – minimera kvaliteten, ge arbetarna minsta möjliga, sätt upp en minimalt programmerad hemsida, men med mesta möjliga junk, så fylls snart pengabingen i Seattle. Hans är tydligen inte fyrkantig som von Ankas, utan en mega-mansion byggd av tre grannherrgårdar på sammanlagt 5 000 kvadratmeter som slagits ihop. Där kan han kan spendera sin tid när han inte är i sin dubbelmansion i Beverly Hills eller den 1 800 kvadratmeter stora lägenheten byggd av fem tidigare lägenheter i Madison Square Park. Man behöver väldigt mycket egen yta för att kunna jobba så hårt som Bezos.
På samma sätt har de svenska småfiskarna gjort sig rika, fråga eleverna som gått på Raja Thorens skolor med affärsidén minsta möjliga utbildning – mesta möjliga vinst, eller lokalpolitikerna som låtit sig duperas till att fylla Ilja Baltjans penningpung.
Det händer något i ett samhälle när girigheten är starkare än fantasin. Tilliten skadas. Vad vi ser som eftersträvansvärt, hur vi definierar ett gott liv, vad vi känner att vi behöver, förändras. Det påverkar planeten – så klart. Berg med något som skulle kunna bli guld vaktas inte av drakar utan reas ut till den som mest effektivt lovar bryta sönder det. Men det påverkar också oss, vår hälsa, vårt beteende, vår demokrati. Extrem rikedom är lika skadligt för ett samhälle som fattigdom.
Alla Jens Lindell i kommentarsfältet. Han påpekade korrekt att nästrikast måste vara Guld-Ivar Flinthjärta som, vid senaste kontrollen, äger en halv snörstump mindre än Joakim von Anka.
Ojämlikhetens och revornas allra värsta konsekvenser. Våldet, hopplösheten och kriminaliteten.
