Glöd · Ledare

Folkrörelsernas återkomst

Det bubblar i Europa (och då pratar jag inte om den champagne det skålades med i Bryssel efter att man i veckan kommit överens om att EU:s medlemsländer ska kunna ta till tuffare tag mot asylsökande i “force majeure-situationer”). Här och var syns tecken på att ilskan växer mot neoliberal, högerkonservativ och högerextremistisk politik.

Förra söndagen protesterade en miljon människor på gatorna i Warszawa mot regeringspartiet Lag och rättvisa och deras antidemokratiska politik. Under flera veckors tid har tusentals människor, dag efter dag, blockerat en motorväg i Nederländerna för att kräva att den nederländska regeringen avskaffar bidragen till fossilindustrin. I början av september skedde en av de största antirasistiska demonstrationerna i finsk historia, där närmare 11 000 demonstranter samlades på Helsingfors gator i protest mot rasistiska skandaler i regeringen och aggressiv nedskärningspolitik.

Den politik som utlöste dessa massdemonstrationer finns även här.

Man kan därför tycka att den senaste utvecklingen i Sverige borde ha ruskat liv i den folkrörelsetradition som så många svenskar är stolta över. Bara i september dog 12 personer i det gängvåld som vuxit fram efter åratal av nedskärningar i socialtjänst, skola och folkbildning. Det i sig hade kunnat (och borde) utlösa massdemonstrationer.

Utöver det har regeringen nyligen presenterat lagförslag som tagna ur en grundkurs i fascism – angiverilagar, visitationszoner, tvångsplaceringar av asylsökande, massutvisningar och mer pengar till ett polisprojekt ökänt för att bedriva rasprofilering. Samtidigt sitter fredliga klimat- och miljöaktivister frihetsberövade i veckor utan rättegång och medel till studieförbunden, etniska organisationer och tidningar minskas kraftigt. Det råder inte brist på politik att protestera mot.

Och visst – lite bubblar det här med. I september samlades över 100 organisationer för att driva på för klimaträttvisa och social rättvisa. Tusentals har demonstrerat mot angiverilagen i Stockholm, Göteborg och Malmö, och Allians mot Nato har lyckats mobilisera några hundra till sina protestmarscher. Men faktum kvarstår: de stora massorna uteblir. Nog kan vi väl bättre?

Medan vi snällt tuggar i oss nyheten om att militären nu kan komma att kallas in för att stävja gängvåldet, har finska studenter har under de senaste veckorna ockuperat elva universitet och fem gymnasieskolor i protest mot den finska regeringens planerade sänkning av studiebidraget (hör och häpna, den högerextrema finska regeringen vill införa en svensk modell för studiestödet, vilket de finska studenterna vägrar att gå med på). I våras gick hundratusentals fransmän ut i strejk när Emmanuel Macrons regering höjde pensionsåldern. Kan de, så kan vi.

Vi har all anledning i världen att göra motstånd mot regeringens politik. Sverige var en gång ett land där folklig organisering var stark – och nu måste den växa sig stark igen. Låt oss inspireras av rörelserna runt om i Europa och se till att bubblorna blir till en kokande gryta. Sagan om folkrörelsernas återkomst skrivs av oss – och den måste skrivas nu.

Jonas Hassen Khemiris nya roman Systrarna.

En före detta SD-tjänsteman ska utreda asylrätten.