Glöd · Ledare

De rika driver oss mot klimatkollapsen

Ta från de rika och ge till de fattiga – en välkänd maxim från både Robin Hood och julaftonsmyset framför Karl-Bertil Jonsson. Kommunism enligt Tyko Jonsson, ett religiöst påbud enligt andra. Det mest effektiva sättet att adressera klimatkrisen, enligt en rapport från Oxfam Sverige.

Att de rika överkonsumerar är allmänt känt. På sociala medier poserar kändisar framför privatflyg och visar upp nya bilar, kläder och smycken. De superrikas livsstil hypnotiserar miljontals tittare i filmer och tv-serier som Triangle of sadness, Exit, Succession och The white lotus. Både i kulturen och i det verkliga livet porträtteras superrika och förmögna som väl medvetna om att deras klimatavtryck är större än genomsnittets, samtidigt som de struntar i att göra något åt det.

Det säger sig självt att lyxbåtar, privatflyg, suv:ar och stora bostäder är stora utsläppsbovar som bidrar till att eskalera den globala uppvärmningen och ekologiska kollapsen. De flesta vet att de rikas livsstil inte direkt är gynnsam för klimatet eller miljön. Ändå vet vi relativt lite om den roll som superrika (topp 1 % räknat efter inkomst) spelar i klimatkrisen.

Rapporten är därför till lika delar informativ och skrämmande: en person från den rikaste procenten av svenskarna släpper ut nästan 10 gånger så mycket koldioxid (42 ton CO2 per person och år) som en person från de fattigaste 50 procenten av svenskarna (4 ton CO2 per person och år). Detta gäller inte bara i Sverige, utan även globalt: År 2019 stod den rikaste procenten för 16 procent av de globala koldioxidutsläppen, vilket motsvarar samma mängd utsläpp som för två tredjedelar av mänskligheten (5 miljarder människor). Och samtidigt som det är de fattigaste som drabbas hårdast av klimatförändringarna, både i Sverige och globalt – bygger de superrika privata bunkrar för att överleva klimatapokalypsen.

Till den mytomspunna gruppen ”topp 1 %” i Sverige räknas ironiskt nog de som har ansvar för att lägga fram och rösta för förslag som minskar utsläppen – vår statsminister (176 000 kr i månaden) och andra ministrar i regeringen (139 000 kr i månaden). Med en lägsta månadsinkomst på 119 000 kr, är helt klart alla Sveriges dollarmiljardärer hedersmedlemmar i enprocentsklubben, liksom exempelvis vd:ar, myndighetschefer, fotbollsspelare och kändisar.

Denna grupp bidrar inte bara till ökade utsläpp via sin konsumtion, utan driver även på konsumtionstrender bland resten av befolkningen – allt från att äga suv:ar till att önska sig större hus och ge sig ut på långväga resor. De rikastes överkonsumtion blir också ett argument för den genomsnittlige svensken (som generellt tillhör de globala topp 10 procenten och är värstingar globalt) att inte ändra sina egna livsstilsval – ”varför kan jag inte flyga till Mallis en gång per år om Charlotte Perrelli åker privatflyg till Florens för lyxshopping?”

Förutom att det konkret minskar utsläppen finns det alltså goda argument att begränsa de rikas möjligheter att överkonsumera.

De rika kommer inte självmant att ge upp sina privilegier. För att styra klimatåtgärdsskutan rätt krävs en kraftig resursfördelning, där tjänster, varor och industrier som är skadliga för klimatet (som till största del finansieras och konsumeras av de rika) förbjuds eller avgiftsbeläggs, och de förmögna beskattas kraftigt. Resurserna bör sedan omfördelas för att tillgodose grundläggande behov hos alla, exempelvis genom basinkomst, men även genom strukturella investeringar för att energieffektivisera samhället, skapa robusta matförsörjningskedjor och stärka välfärdstjänster såsom sjukvård, skola och äldreomsorg, både i Sverige och utomlands.

För varje sekund förvärras klimatkrisen av att vi bland annat tillåter de rika att ohämmat fortsätta leva en världsfrånvänd och ohållbar livsstil. Vi har alla ett ansvar att inte låta det fortgå.

Kulturhjälpen Palestina arrangeras över hela Sverige.

Sverige motsätter sig vapenvila i Gaza.