Glöd · Ledare

Angiverilagen berör oss alla

I Fatbursparken på Södermalm i Stockholm fylls långsamt den stora, halvcirkelformade gräsmattan med människor. Först bara några som sitter på trappsteget under träden och väntar. Och ett litet gäng som håller på med högtalarna vid scenen. Sen fler och fler, en kollega lägger handen på min axel och där borta står en gammal vän. Vi är glada att se varandra här.

Det var två privatpersoner som tog initiativ till demonstrationen i Fatbursparken i söndags, Evelina Szamosi och Leo Rudberg. Idén kom ur deras ilska och sorg över angiverilagen och allt som hänger samman med den. Snabbt fick de med sig mer än femtio organisationer, ordnade en demonstration och spred information i sociala medier.

En vecka senare är vi här. Någon säger att de ska räkna oss, men jag hör och ser bara att vi är tusentals. Det finns säkert olika åsikter om migrationspolitik bland alla oss som skanderar att den som flyr har inget val, ingen människa är illegal. Men vi är eniga om att det inte är läkarens sak att ange patienten, socialarbetarens att ange klienten eller lärarens att ange eleven.

”Slå inte sönder samhället med misstänksamhet! Vi anger inte!” står det på ett plakat. ”Golare har inga polare” står det på ett annat. Från scenen säger Johanna Åstrand Jaara, ordförande i Sveriges lärare, att hennes uppdrag som lärare är att se till att alla barn och elever får sin rätt till undervisning tillgodosedd. Hon ska alltid skydda sina elever, och yrkesetiken förbinder henne och hennes kolleger att aldrig sprida information vidare om det inte är för elevens bästa.

Tidöanhängare frågar gärna retoriskt om man inte tror att papperslösa barn far illa. Och om inte lärare skulle orosanmäla barn för socialtjänsten vid behov. Det är klart att det finns stora problem med att leva som papperslös, men när ett barn orosanmäls är det ju med utsikten att barnet ska få hjälp.

Papperslösa barn vars familjer anges för polisen får inte hjälp. Familjen blir inlåst på ett fängelseliknande förvar. Ett av de förvar där Tidöregeringen uttryckligen vill minimera de intagnas rättigheter så långt det går utan att bryta mot internationell rätt. Och sedan utvisas de, barnets öde slutar att vara Sveriges ansvar och Tidöanhängaren är nöjd.

Det finns tryck i den här frågan därför att den berör så många av oss så nära. Alla hundratusentals som kan bli utsatta för press i sina yrken, och alla i deras närhet. Alla tusentals som riskerar att bli angivna, och deras vänner, familjer, grannar, skolkamrater och kolleger. Den berör oss allihop.

Evelina Szamosi berättar att hon är tredje generationens förintelseöverlevare, och att hennes familj har överlevt med hjälp av människor som inte lydde order och inte angav dem. Vi applåderar, och jag tror att vi behöver tänka vidare på hennes historia. 

Vi kan hålla tummarna för att Tidöregeringen ska göra ett eller annat undantag. Men de kommer inte att skrota hela idén. I ett samhälle där sådana här lagar finns kommer vi att behöva hålla ihop och stödja lärare, vårdpersonal, bibliotekarier och andra som vägrar ange. Vad ska vi göra för att ingen ska känna sig tvungen?

Solidaritet.

Hyckleri.