Zoom

Vad gör kriget med människans psyke och själ?

Vilka psykologiska mekanismer går igång under krig och dödande och hur påverkar det människan? Foto: Sa-kuva/Foto Mikael Fritzon/TT.

Vad är det som orsakar de tomma blickarna i de finländska ungdomarnas ögon? Vad gör krig egentligen med människan? Att se någon bli dödad, eller själv tvingas att döda, innebär en oerhörd psykisk påfrestning. Det kan skapa ett plågat psyke som obehandlat kan få livslånga konsekvenser, säger psykologen Isabel Petrini.

De flesta har mött dem i ögonblicksbilder i tidningarna. De förskräckta, rädda eller till synes intetsägande ögonen på människor i krig. I Finland kallades de för ”tärähtäneitä”– de soldater som ansågs ha ”förlorat förståndet”. De var ”omskakade”, ”sönderskadade” och ”rubbade” – utan synliga fysiska skador.

Människor omgivna av en miljö av besinningslöst våld, där blod och lemlästade kroppar inte längre är på film. Krig är bland de mest traumatiska upplevelser en människa kan erfara, enligt psykologin.

– Bara ordet krig är så stort. Det är en våldsam och ingripande händelse i våra liv, som också får konsekvenser utöver det man faktiskt möter i kriget, säger psykologen Isabel Petrini, som har flerårig erfarenhet av arbete med krigsskadade och torterade människor från olika delar av världen.

”En soldat som tappade förståndet på krigets offeraltare, eller som kände alltför mycket fruktan, väckte samtidigt en obekväm fråga: Tänk om det var någonting sinnessjukt med själva den situation där nationer ledda av gamla män tävlade om att skicka ut hela årsklasser av unga män för att slakta varandra? Tänk om psykisk störning var en helt normal reaktion?”, skriver historikern Ville Kivimäki, som har undersökt psykiska störningar hos finländska soldater under fortsättningskriget
”En soldat som tappade förståndet på krigets offeraltare, eller som kände alltför mycket fruktan, väckte samtidigt en obekväm fråga: Tänk om det var någonting sinnessjukt med själva den situation där nationer ledda av gamla män tävlade om att skicka ut hela årsklasser av unga män för att slakta varandra? Tänk om psykisk störning var en helt normal reaktion?”, skriver historikern Ville Kivimäki, som har undersökt psykiska störningar hos finländska soldater under fortsättningskriget. Hans doktorsavhandling Battled Nervs, omges av en bild från dessa dagar, i juni 1944, där två finländska soldater ser ut att leda varandra bort från en truppsamlingsplats bakom fronten. Det som gör bilden speciell är de tomma blickarna – krigets tomma blickar. Foto: SA-kuva

Beroende på vad en upplever i kriget kan de psykiska konsekvenserna se olika ut. Distansen till händelserna har stor betydelse. Att lämna en stad innan striderna nått dit kan få andra psykiska konsekvenser än att ha klarat sig med livet i behåll från ett sönderbombat hem, förklarar Isabel Petrini.

Även tidigare upplevelser, innan kriget, påverkar vilka verktyg vi använder oss av för att hantera den extrema situation som krig innebär.

– Sådant som om man kommer från en familjesituation som är trygg eller om man har upplevt traumatiska och våldsamma händelser tidigare i livet kan påverka hur vi hanterar det som sker. Därför kan samma krig påverka oss på olika sätt.

”Förlusten central”

Oberoende av vilken typ av konflikt man kommer ifrån eller vad man har bevittnat eller själv gjort, är känslan av förlust central för människor som varit i krig, berättar Isabel Petrini. Alla har någon typ av identitet eller tillhörighet när kriget startar – som oftast bombas sönder och samman tillsammans med kriget.

– När kriget börjar är vi någon. Det kan se olika ut beroende på vilka ingångsvärden vi har. Men nästan alla krigsdrabbade upplever en stark förlust. Ett land, ett språk, ett hem, en kontext eller en närstående. Förlusten är alltid närvarande.

Mänsklig intention bakom

Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, är också vanligt förekommande bland människor som upplevt krig, liksom de som varit med om naturkatastrofer eller andra plötsliga och omvälvande händelser som ger upphov till känslor av stress, rädsla och hjälplöshet. Det kan handla om påträngande minnesbilder, mardrömmar eller kroppsliga symptom som hjärtklappning och upplevelse av andnöd. Men krigets psykiska lass skiljer sig lite från exempelvis en tornado eller jordbävning. Det benämns som human-caused, eller man-made trauma och får oftast svårare konsekvenser för individen på grund av att händelsen uppfattas som avsiktlig.

– När det finns en människa och dennes intentioner bakom det som händer mig, blir det generellt svårare att hantera.

Framförallt handlar det om en rubbad tillit till människor och världen.

– Det är inte ovanligt att man upplever stora svårigheter att lita på någon annan eller sig själv och sin egen förmåga, under många, många år. Det är oerhört påfrestande och kan leda till svårigheter i framtida relationer, säger Isabel Petrini.

Gått över gränser du aldrig skulle tänka dig

Att se någon dödas och inte kunna göra något åt det – eller att själv tvingas döda – är bland de mest traumatiska upplevelser en människa kan ställas inför. Det ger inte sällan upphov till påfrestande känslor av skuld och skam som obehandlat kan innebära ett ständigt ifrågasättande av det egna agerandet.

– Det finns många ärenden där det, att se eller höra den här personen bli utsatt, utan att kunna göra något åt det, eller att själv ha utsatt någon, har varit det absolut svåraste.

Det är vanligt med tankar som ”det var mitt fel” eller ”varför gjorde jag inget åt det”, berättar Isabel Petrini.

– Du kanske har gått över gränser du aldrig skulle kunna tänka dig, eller hamnat i situationer där du tvingats vara stridande. Det är otroligt svårt och komplext för människopsyket.

Trumfar allt annat

Att förlora en nära anhörig är en psykiskt påfrestande händelse för de flesta människor, även i fredliga situationer. När detta sker under krig blir det extra tungt. Dels för att det oftast är en annan människa bakom döden, dels då psyket utsätts för flera samtida traumatiska händelser under krig, som rädsla, övergrepp och flykt.

– Men förlusten av en anhörig trumfar allt annat, det blir det värsta, oavsett allt annat som hänt. Om man tänker sig en förälder som tar med sitt barn på en flyktväg, som ofta är svår i sig, för att kunna ge sitt barn en tryggare framtid.

– Om det då händer barnet något, som ju är hela meningen med flykten – det är ogreppbart vad det kan innebära.

För barn blir förlusten oftast än tyngre. Särskilt för den som förlorar en vuxen, som en förälder. Detta då barnens främsta strategi för överlevnad och trygghet är att söka stöd hos närstående vuxna.

– För barn kan det därför nästan bli ännu farligare att en förälder utsätts för våld än om barnet själv blir det. Att ett barn dras upp från sin potentiella trygghet och utsätts för detta, är jättesvårt, även i behandling.

En del barn tvingas också själva utöva – eller bevittna – våld under en längre period, vilket innebär en större själslig skada. Ett exempel på detta är barnsoldater, berättar Isabel Petrini.

– Det är inte ovanligt att någon söker hjälp som 35-åring och inte kan sluta skuldbelägga sitt nioåriga jag. Då blir det extra viktigt att påminna att ”du var inte var 35 år när detta skedde, utan nio”. Oftast sitter en där och begär att den här nioåringen skulle ha förstått bättre, men han hade inte de möjligheterna.

Forskning (ACE-studier) visar att barn som bevittnat eller utsatts för negativa barndomsupplevelser, som fysiskt eller psykiskt våld, och inte får behandling, löper större risk att påverkas negativt både psykiskt och fysiskt senare i livet.

– Ju fler sådana händelser ett barn genomlider, desto större risk. Det kan orsaka olika typer av problem senare i livet, som påverkan på livslängden eller att en hamnar i kriminalitet och missbruk.

– Det finns möjligheter att bearbeta detta, men då är det nödvändigt att barnet får hjälp.

Isabel Petrini, psykolog med flerårig erfarenhet av arbete med krigsskadade och torterade människor
Isabel Petrini, psykolog med flerårig erfarenhet av arbete med krigsskadade och torterade människor. Foto: Privat

Spärr mot att döda

David Bergman är officer och doktor i psykologi. Han var bland annat med och byggde upp det första svenska psyopsförbandet vid ledningsregementet i Enköping och tjänstgör i dag som militär lärare på Försvarshögskolan. Bland hans uppgifter finns bland annat att lära soldater att döda och samtidigt kunna hantera den extrema psykiska påfrestning som det innebär – i alla fall så gott det går. För att krigets fasor innebär ett tungt lass för psyket, råder ingen tvekan om.

– De allra flesta sunda människor har en inre moralisk spärr mot att döda eller se någon dödas, säger David Bergman.

Inte heller soldater i strid är skonade från denna psykiska påfrestning och krigshistorien visar att även de aktivt kan välja att inte döda. Enligt en amerikansk studie av 400 infanterikompanier efter andra världskriget, avfyrade endast mellan 15 och 20 procent av soldaterna sina vapen i strid. De som sköt för att döda, var än färre. Översten och historiken Samuel Marshall som genomförde studien, må ha varit föremål för en del kritik under senare år. Men det som han bland annat pekade på, de psykologiska mekanismernas betydelse för människans benägenhet att kunna ta ett annat liv, blev dock något som militären kom att fästa allt större fokus vid efter andra världskriget. Gamla pricktavlor som användes i utbildning började bytas ut till mål som föreställde mänskliga gestalter.

I det svenska försvaret utbildas soldater i dag utifrån en rad olika psykologiska mekanismer, i syfte att ”förbereda” dem att hantera de extrema situationer som krig och väpnat våld innebär. Det går främst ut på en sorts moralisk frikoppling. Det finns tre grundläggande element för att lära en sund människa att döda, berättar David Bergman. Huruvida det är rätt eller fel, är dock en annan fråga som han lämnar åt sidan när han behandlar de rent psykologiska elementen av dödandet.

– Lägger man det i någon annan kontext, i det filosofiska, då kan det bli väldigt känsloladdat och svårt att förstå.

Distanslagen

Ett av de element som används i den militära utbildningen är distanslagen, som går ut på att genom avstånd reducera den psykologiska påfrestningen av att döda. Detta genom att framförallt undvika att på nära håll bevittna konsekvenserna av vårt handlande, som det lidande det orsakar. Avståndet leder även till att våldsutövaren själv känner sig tryggare och bidrar därmed till att minska den psykiska påfrestningen. Här är det inte bara den fysiska distansen som avses, utan även den uppfattade emotionella.

– Påfrestningen ökar ju närmare en ”motståndare” är och desto mänskligare vi uppfattar den. Det handlar om den mänskliga perceptionen och hur det kan påverka det inre motståndet att utföra våldshandlingar, säger David Bergman.

Det andra elementet går ut på avindividualisering, en bärande del i en militär organisation. Det syftar till att skapa psykologiska förutsättningar nödvändiga för att kunna använda våld. Att skapa ett socialt kollektiv, en gruppidentitet, där individerna blir enhetliga med gruppen, som att bära uniform och raka sig på liknande sätt, skapar en upplevd anonymitet. Det i sin tur reducerar tröskeln för att använda våld eftersom känslan för individuellt ansvar blir reducerad. Handlingarna begås istället av en gruppmedlem, i gruppens namn.

– Ju mer anonym jag känner mig, desto lättare blir det att utöva våld. Ett exempel jag brukar lyfta är läktarvåld. Oftast räcker det att människor sitter på en läktare som en del i en hejarklack, har på sig lagets tröja och deltar i hejarop för att den ska utföra våldshandlingar som den aldrig skulle göra hemma eller på arbetsplatsen.

– Ju mer du uppviglar mot en motståndare och ökar storleken på den hejarklacken, desto större blir risken att du begår en våldshandling. 

Även hierarki och auktoritet är viktiga för att reducera det upplevda individuella ansvaret för våldsutövning. Arbetsfördelning inom militära förband, där du genomför en isolerad handling som tillsammans med övriga handlingar resulterar i en våldshandling, förstärker också anonymiteten.

Neutrala begrepp

Även de begrepp som används av olika yrkesgrupper där våldsutövning kan förekomma, inom försvaret liksom polisen, fyller en psykologisk funktion, berättar David Bergman. Militära kommandon har en funktionell karaktär och syftar bland annat till att effektivisera en gemensam handling bakom ett visst begrepp. Men de fyller även en annan funktion. Det är inte ett sammanträffande att döda benämns som ”nedkämpa” eller uppnå som ”effekt i målet”. Att ange position för den/de du ska utöva våld emot heter exempelvis ”målange”.

Även poliskåren använder sig av liknande, neutraliserade begrepp som frigjorts från känslomässig laddning men i verkliga fallet kan innefatta våldsutövning. Då begreppen ofta är specifikt kopplade till den särskilda yrkesgruppen förstärks också effekten av att agerandet är kopplat till rollen och organisationen – och inte individen.

– Poliser pratar inte om att brotta ned någon, de använder nedkämpa oskadliggöra, omhänderta eller gripa. Den här typen av yrkesjargong och etiketter är fullt nödvändiga, etiketterna ska vara så neutrala som möjligt. Jag måste kunna skilja på vad jag som privatperson och yrkesperson gör, säger David Bergman och fortsätter:

– I yrkesrollen kan man inte empatiskt ta på sig alla bördor på slagfältet, då går du sönder som individ. Istället inför man ett parallellt moraliskt system och gör det mer hanterbart rent psykologiskt.

Från människa till objekt

Den tredje psykologiska mekanismen som används i militär utbildning är avhumanisering – och innebär – precis som det låter, att göra soldaterna okänsliga för ”motståndarens” mänsklighet. Det var något som den amerikanska armén använde i sin stridsträning för att få soldaterna att överkomma de inre psykologiska ”spärrarna” – vilket visade sig ge resultat. Jämfört med de 15-20 procenten från andra världskriget (enligt Marshall, reds. anm.) avfyrade istället över hälften av infanteristerna sina vapen i Koreakriget. Motsvarande andel i Vietnam var 95 procent.

– Avhumaniseringen rör själva objektet du ska döda. Vi människor har nästan alla en viss etik och moral och det är oftast den som reglerar vad vi kan och inte kan göra mot andra. Men om jag kan övertyga mig själv om att den jag gör detta emot inte är en människa, utan något annat, då gäller inte de etiska begränsningarna längre, säger David Bergman och förklarar vidare att avhumanisering är ”naturligt” i alla militära system.

Människan reduceras från en individ med känslor och drömmar, till ett objekt, ”fienden”. Det gör det lättare för en person att, tillsammans med distanslagen och avindividualiseringen, stiga över den inre moraliska spärren. När en soldat exempelvis står på skjutbanan och tränar, skjuter den inte mot en människa.

– Ofta är det något människoliknande, med elaka drag, eller gestalter med avhuggna huvud. När fienden berövats mänskliga attribut reduceras den psykologiska tröskeln att tillfoga skada eller död.

En majoritet av våldsbrotten i samhället, i synnerhet vad gäller dödligt våld, begås av män. Ser man samma mönster i den militära våldsutövningen?

– På hemmaplan är det stor skillnad mellan könen men den skillnaden är minimal när det kommer till våldsutövning i strid. Forskningen visar att när kvinnliga soldater hamnar i krig dödar de i samma utsträckning som sina manliga kollegor. Detsamma gäller övergrepp.

Soldater med samma typ av utbildning och som befinner sig i samma sociala kontext, nog avtrubbade och med dåligt ledarskap, tenderar att agera likartat, oberoende om det är män eller kvinnor det rör sig om, förklarar David Bergman. Men man har i vissa fall konstaterat en minimal skillnad i vilken typ av våld kvinnor och män tenderar att använda sig av i stridssituationer. Bland annat i det ökända Abu Ghraib-fängelset i Irak 2003, då irakiska fångar torterades av amerikanska soldater. Där var förbandet nästan jämställt, bestående av hälften män och hälften kvinnor.

– En del reagerade kraftigt eftersom även kvinnliga soldater hade gått över gränsen och begått sadistiska handlingar, säger David Bergman.

–I aggressionsforskningen ser man att det finns en liten skillnad mellan pojkar och flickor i hur man lär in. Pojkar tenderar att imitera mer fysiskt våld medan flickor kan imitera det verbala. Samma mönster såg man också i Abu Ghraib där de manliga övergreppen tenderade att vara mer fysiskt råa och tillfogade med fysisk skada medan de kvinnliga var mer förödmjukande och psykologiskt utstuderade.

David Bergman, officer,  militär lärare och doktor i psykologi
David Bergman, officer,  militär lärare och doktor i psykologi. Foto: Anders G Warne/Försvarshögskolan

Demonisering

Ibland kan avhumaniseringen i strid gå över till demonisering. Något som kan få mycket allvarliga konsekvenser då det kan få människor att även överstiga de gränser som militära konflikter ger utrymme för, understryker David Bergman. ”Fienden” beskrivs som mindre intelligent och tillskrivs attribut som uppviglar till krigsbrott och förintelse.

– Ett exempel är Rwanda där tutsierna kallades för kackerlackor. De avhumaniserades inte bara, de demoniserades till ohyra och skadedjur.

Den starka psykologiska effekten av denna demonisering blev tydlig efter kriget, under Internationella Rwandatribunalen, där de som gjort sig skyldiga till krigsbrott talade.

– ”Jag har ju inte dödat någon, jag har utrotat kackerlackor”, försvarade en del sig. Människor hade psykologiskt blivit så övertygade om att det faktiskt var så.

Moralisk dualitet

David Bergman menar att en människa genom utbildning kan bli kapabel att döda och att det i verkliga fallet inte är så svårt att få en person att komma dit. Men vi väljer oftast att inte se det – istället blundar vi för dödens existens, hävdar han. Att svenska soldater i utlandstjänst har dödat, är exempelvis något man gärna inte talar om.

– Människan har alltid dödat, varit i strid eller utövat våld i gladiatorturneringar och den typen av ”underhållning”. Det har alltid skett och sker i våra samhällen också.

Men om vi alla egentligen är kapabla att döda, hur kommer det sig då att de allra flesta av oss har en spärr emot det, och går sönder inombords, om vi inte får ”rätt” utbildning? Det finns helt klart en moralisk dualitet i det, uppger David Bergman.

– Det faller på sin rimlighet att vi har en spärr mot det. Samtidigt så kan man glida över relativt snabbt. När vi ser krigsbrott och den typen av onda handlingar tänker vi att det är en psykopat som utfört det.

– Men alltför ofta är det relativt vanliga människor som begår dessa brott. Normala människor som hamnar i extrema situationer och går över gränsen.

Kontexten och gruppsammanhållningen har ofta stor betydelse i sådana situationer, snarare än individens moraliska värden, förklarar han. Inom Försvarsmakten väljer man aktivt ut individer med goda moraliska och etiska värden. Dessa är nämligen ”bäst” lämpade att döda i strid, enligt David Bergman. Anledningen till att en betydande andel av de amerikanska soldater som kom tillbaka från Vietnamkriget hamnade i grov brottslighet och fick andra allvarliga psykiska störningar, berodde på att det inte tillämpades en lämplig urvalsprocess, menar han.

– Ibland får jag frågan hur smart du måste vara för att hantera en avtryckare. Inte kanske för att lossa skottet i sig, men för att kunna hantera den extrema situation som det innebär och även dina känslor efteråt, väldigt mycket.

”Inget vaccin”

Men även om en utbildning kan bidra till att minska dess effekt, är det, oavsett yrke, oerhört påfrestande för det mänskliga psyket att utöva dödligt våld mot något annan. Inte heller för utbildade soldater finns någon garanti för att man som individ blir psykiskt ”immun” och går fri från dess framtida konsekvenser.

– Vi kan inte förhindra att människor mår dåligt, men vi har ren skyldighet att skapa maximala möjligheter så att du kan må så bra som möjligt, även om det inte finns någon vaccination.

Att kunna vara kapabel att döda någon annan, innebär dessutom också att man måste vara beredd på att själv dö, eller åtminstone ha reflekterat över sin egen död, tillägger David Bergman.

– Du måste ta risken för vad som kan hända dig eller vad du kan behöva göra.

Svårt att komma till behandling

För en del som upplevt krig klingar den posttraumatiska stressen av efter en tid utan behandling. De går vidare med svåra minnen, men utan en påverkan som gör att de behöver söka hjälp. Andra kan, lite beroende på vad de upplevt, lida av symptom i flera år, berättar Isabel Petrini.

– De som kommer till mig lider ofta av depression och posttraumatisk stress, ofta kombinerat med en sorgeprocess av en förlust. Då har det som hänt mig inte gått över, inte blivit dåtid, utan är en ständig kamp för att hålla det ifrån mig, i nutid.

Minnet är fullt levande, tillsammans med de känslor av stress och panik som det är kopplat till.

– Man försöker trycka bort minnet av det traumatiska, kanske genom att undvika situationer som påminner om det. Men ändå fortsätter man att återuppleva det.

Situationer som kan påminna om minnet kan vara många. Ett skrik, ett höjt ögonbryn, höga ljud eller andra variabler som fanns i ursprungssituationen. Det är inte nödvändigtvis så att en krigsskadad människa söker hjälp för det traumatiska till en början. För en del kan det dröja så länge som 30 år efter kriget innan man söker stöd hos vården. En stor del av behandlingen då går ut på ta fram och ”umgås” med minnena och på så sätt frikoppla dem från de svåra känslor som de är kopplade till.

– Vi försöker oftast hjälpa till att nyansera bilden av sig själv och valmöjligheterna man då hade. De kanske inte var sådana som vi i efterhand konstruerar dem. Du kanske gjorde så gott du kunde i en svår situation, du hade inget facit och de kunskaper du har nu, säger Isabel Petrini.

En del söker hjälp för kroppsliga symptom, ovetandes om att det är krigets trauman som spökar.

– Du kanske har gått till en vårdcentral för att du upplever fysiska problem. Har man tur upptäcker vården att det här kanske har med dina krigsupplevelser att göra.

Trauman som inte blir behandlade under en längre period är inte nödvändigtvis svårare att behandla. Däremot kan de påverka en hel del i livet, som man troligen skulle sluppit om man fått behandling i tid.

– Det kan uppstå en sorg om man 30 år senare får hjälp med något som påverkat ens möjligheter och relationer i livet.

Flera orosmoment

Men för den som flytt ett krig med livet i behåll och hamnar i ett nytt land är det inte alltid säkert att få hjälp. Många krigsskadade har andra orosmoment som påverkar deras möjligheter att förstå det egna behovet av hjälp. En del har inte ens tid att fundera över det.

– Många har fortfarande anhöriga som inte är i säkerhet, andra vet inte var familjemedlemmarna befinner sig. På det tillkommer att det sällan blir stabilitet och trygghet i det nya landet.

Den migrationsrelaterade stressen, osäkerheten kring om man kommer att få stanna i det nya landet och så vidare, är också faktorer som påverkar kontakt med vården och kan komplicera behandlingen, förklarar Isabel Petrini.

– Det är olyckligt att väntetiderna att få reda på om man får stanna eller inte blir långa. Det blir något pågående, istället för en situation man lämnat bakom sig.

Så individuellt – men ändå så likt

Trots att våra reaktioner på krig och dess trauman är individuella, reagerar de allra flesta av oss, oavsett bakgrund, samtidigt väldigt väldigt likartat på dess konsekvenser, på smärtan, förlusten och döden. Det säger ganska mycket i sig om människan och dess krig, säger Isabel Petrini.

– Reaktionerna hos oss på den här typen av svåra händelser blir detsamma oavsett varifrån världen vi kommer.

Genom behandling kan de tunga känslor som de traumatiska minnena ger upphov till bli hanterbara. Något botemedel för att få själva minnena att försvinna, existerar dock inte.

– Det kommer alltid att vara ditt minne. Du kommer alltid att ha genomlevt det.

Läs mer:

Vanligt med inre moraliska konflikter efter militära insatser

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV