Rubriker med ordet rekord har sällan setts så frekvent som denna sommar. Tyvärr är det inga roliga rekord som slagits. Även om sommaren här hemma i Sverige varit kall och regnig plågade värmeböljan Kerberos samtidigt stora delar av Europa. Såväl juni som juli slog värmerekord. Hela världen har plågats av enorma skogsbränder: just nu pågår en rekordstor skogsbrand i Grekland med katastrofala följder. Men det slås också andra värmerekord som inte är riktigt lika påtagliga för oss som vandrar på land. Havsvattentemperaturer världen över har också slagit rekord, med risk för extremt stora konsekvenser framåt.

Det är varmt i Antarktis. Det är varmt i Östersjön. Det är varmt i Medelhavet och det är varmt i Atlanten. Exakt varför finns det ingen som riktigt kan svara på, men enligt Ola Kalén, oceanograf på SMHI, är det som pågår just nu ett totalt kaos: ”Det är en olycklig kombination av främst klimatupphettning och sedan mänskliga orsaker men även naturliga klimatvariationer som har staplats på varandra”. Det är alltså inte nödvändigtvis en i grunden människoorsakad förändring, men det extrema läge vi befinner oss i späs på av våra decennier av ohållbara utsläpp.

Konsekvenserna om Jordens havsmiljöer förändras drastiskt är extremt svåra att förutsäga – forskare världen över är till exempel inte alls överens om Golfströmmens öde. Vad man däremot kan vara överens om är att de potentiella konsekvenserna är extremt omfattande: många, eller alla, ekosystem kan komma att tvingas till anpassning eller dö ut; stora strömmar riskerar att avta och därmed förändra klimatet radikalt; extremt väder riskerar att bli än mer extremt.

I jämförelse med land reagerar havet långsamt på förändringar i miljön. Haven har till exempel hittills absorberat 90 procent av den överskottsvärme som är ett resultat av dagens klimatförändringar och bundit 30 procent av den koldioxid vi släppt ut. Men det finns en maxgräns för hur länge havet kan agera krockkudde. På SMHI:s hemsida kan man läsa att ”sedan direkta mätningar startade 1958 har temperaturen i havet ökat stadigt, med en tydlig acceleration sedan 1990. Världens hav var varmare än någonsin under 2022 och mycket tyder på att nya rekord kommer att slås 2023. Havets temperatur påverkas mycket mindre av naturlig klimatvariation än vad atmosfärens temperatur gör. Detta gör haven till en tydlig indikator på global uppvärmning.”

Och det är just det vi ser just nu: rekord som avlöser varandra. Fortsätter man läsa börjar man också förstå vidden av det som pågår: ”FN:s klimatpanel IPCC bedömer att även om mänskligheten skulle sluta släppa ut växthusgaser idag, skulle en temperaturökning i haven minst fortsätta fram till år 2300. Efter det skulle temperaturen förbli förhöjd under många århundraden.” Avslutningsvis står att detta innebär att man kallar värmeökningen i haven ”irreversibel”. När haven har fått nog har de fått nog för alltid, och mänskligheten kommer få betala ett högt pris för sin ignorans.

Men trots att det kan kännas ödesdigert finns ingen anledning att ge upp hoppet. Vi har haft en rekordsommar i år, men det betyder inte att vi måste fortsätta slå rekord kommande decennier. Vad vi däremot måste göra är att inse att vi står vid ett vägskäl.

IPCC:s senaste rapport (sammanfattad här) tydliggjorde att de val vi gör nu är avgörande för hur extrema förändringarna blir. Vi behöver anpassa oss, för klimatet förändras i detta nu, och kommer fortsätta göra det. Men vi har makten och tekniken att både anpassa oss till och begränsa omfattningen av klimatförändringarna. Det är bara den politiska viljan som saknas. De rekordhöga temperaturerna i havet borde – måste – vara den allra sista snoozningen av klimatväckarklockan.